På Förekommen Anledning: Ny blogg född

En ny blogg är skapad. Den heter På Förekommen Anledning och den hittar du genom att klicka på dess namn.

Nu dör bloggen. Länge leve bloggen!

Redan för två veckor sedan skrev jag ett inlägg som jag tänkte att jag skulle publicera på just denna dag.

Det lät så här:

“Jag visste att den här känslan skulle komma – och jag visste att den mycket väl skulle kunna göra det en dag som den idag när jag gjorde min första arbetsdag.

För var fan tog hela äventyret vägen?

Det är över, liksom.

Och den insikten är som ett tomhetens slag helt plötslig slår all sin kraft in i mitt sinne. Och även om jag inte är deprimerad på något sätt över det – snarare glad över vad jag har fått se och uppleva och tacksam för det (herregud, jag gick in med ambitionen i jobbsamtalen om att få ett halvår ledigt och tråcklade till mig ett år!) – så är det ändå med viss förvåning jag kan konstatera att hela äventyret är dåtid och inte längre nutid.

Det känns på sitt sätt lika för jävligt som det känns bra.

Istället får ett nytt ta vid nu, och det här i Stockholm.”

Orden stämmer fortfarande förvånansvärt bra.

Men även om tanken ifrån början var att bloggen skulle vara en slags lösning på att slippa skriva veckomejl kunde jag aldrig tro att jag skulle skapa så nära band till den att jag ibland – när jag var nedstämd i New York City – vände mig till just bloggen och skrev.

Ibland om allra mest ingenting, ibland – hoppas jag – om något vettigt som ni läsare hade behållning av.

Och det ska erkännas att jag inte bara känner mig galet vemodig över det faktum att bloggen dör idag eftersom dess syfte är uppfyllt, utan att jag även har gått och stampat och stånkat och tänkt att blåsa liv i den via respirator ytterligare en månad, men inser – förstås – att det är lika bra att den får fejda iväg ut i internetsfären.

Bara bort, bort, bort.

Och som jag skrev ovan; ett nytt äventyr får ta vid nu.

Jag hoppas ni har haft lite glädje av de 553 inläggen som det har blivit sedan starten i mars 2007, jag vet i alla fall att jag har haft det och även genom era kommentarer.

Vi syns på en annan plats längre fram, längre bort.

Daniel

Söndagssol och jag går in i kontorslandskap

Söndag och termometern visar närmare 30 grader när solen ligger på och jag vandrar till jobbet med toner som ekar ifrån gårdagens konsert med Thåström och som var riktigt jädrans bra.

Kent å andra sidan, sista gången jag ödslar några pengar på att se dem live.

Fyra-fem låtar fick dom väl ihop till men det tar inte bort det faktum att dom dels är ett tråkigt liveband (variation, anyone?), dels inte kan förmedla någon av den känsla som exempelvis Thåström lyckas med.

Men anyways och anyhow… på jobbet som sagt och det hade känts helt okej såvida det inte vore för att jag därmed inte kan ägna full koncentration åt EM-finalen ikväll.

Har visserligen, kan erkännas, inte sett ens i närheten så mycket av mästerskapet som jag hade tänkt (inte ens på plats, då var det mest Sverige-fest som gällde) men finalen är förstås ett måste och jag har lagt mina pengar på Spanien.

I potten 140 kronor ifrån en slags chefstippning på SvD Näringsliv och jag är den enda som kan vinna pengarna eftersom de andras lag är borta.

Blir det förlust, då har jag utropat att vi avgör alltihopa genom en lunchboule istället.

Nu, jobb.

Sverige i kubik, USA-skepp och matlucka

Lördag och jag tänkte att jag skulle angripa Sverige i kubik:

Att gå på Kent och Thåström på Zinkensdamm ikväll.

Jag gillar inte Kent vidare värst förutom när det är deppigt värre och jag kan tycka att Thåström kan ha en förmåga att veckla in sig i sig själv men när det stod halvakustiskt på affischen läste jag synonym för halvdeppigt.

Och vi får väl se, det blir en upplevelse antar jag.

-.-.-.-.-.-.-.-.-

Igår låg det ett fartyg och smutsade ner Riddarfjärden.

Det var stort, det var grått – och det ett var fucking jävla amerikanskt krigsfartyg.

För det första – det var en olustig känsla att se det, som att vi var invaderade.

Och för det andra – vad fan gör de här?

Men för det tredje – skulle vi få lägga ett krigsfartyg 40 meter ifrån exempelvis New York City?

Nä. Inte värst.

Så vad fan gör de här?

-.-.-.-.-.-.-.-.-

Faktum är att senast jag såg såväl Kent som Thåström så spelade de också ihop, då på
Kalasturnén 2002 i Örebro.

-.-.-.-.-.-.-.-.-

Borta ett år och inte bara har min favoritrestaurang Toscano på Södermalm lagt ner (eller nåja, de har catering nu bara), men dessutom har mitt frukosthak Papa Ray Ray blivit restaurang och slutat med sina pepparrotsspäckade mackor som satte en bra nivå för vilken dag som helst.

Over-n-out.

Nu får jag äta hemfrukost istället. Och börja jaga ett nytt tillhåll för mat och kaffe.

Tillbaka i Sverige, tillbaka i tvätteri-land

Jag var väldigt skeptisk i början och tyckte att jag mycket väl kunde sköta min egen tvätt, att det liksom var ett statement.

Men ju längre tiden gick och ju mer jag insåg att det bara kostade 7-8 dollar för att få två veckors tvätt genomkörd av någon tant i en laundromat i New York så ruckade jag på min idé för att slutligen lämna ifrån mig allt och slippa befatta mig själv med smutsen.

Det var, kort och gott, unbelievable nice.

Tillbaka i Sverige är det också tillbaka till the good ol times som gäller; det vill säga egen-tvätt med kläder på tork över hela lyan vilket inte bara ser för jävligt ut utan även gör att jag måste duscha på huk för att inte blöta ner mina fancy skjortor som hänger på tork och dessutom vika annan, viktig tid, till att stanna hemma.

Why, oh god oh why kan ingen öppna en liknande laundromat på Södermalm?

Tele2 är nötter. Nytt, tillfälligt nummer.

På grund av att Tele2/Comviq är ett oerhört dåligt företag på det här med service så har jag mitt nygamla nummer på nytt över helgen.

Alltså 0736395497.

Nötter.

Uppdaterat: Nu gäller det gamla numret igen.

Sex på Östgötagatan. It’s back in action… Fuck!

När jag flyttade till den här lyan för två-tre år sedan var bytet mot den jag hade i Sundbyberg nästan för bra för att vara sant.

Att det samma dag som inflyttningen därför skulle uppenbara sig ett problem – tja, låt oss kalla det ett problem – var därför inget konstigt.

Och det problemet hette sex.

Som i grannarnas sex.

Eftersom mina fönster vetter mot en innergård studsade orgasmuppbildningen rätt friskt mellan väggarna och var inte mannen hon hade sex med döv innan så var han det garanterat efter.

- Porrskrik, som någon sammanfattade det.

Efter att de där ljuden hade kommit tre dagar i sträck, och det rätt frekvent, fick det mig inte bara att googla på “bordellverksamhet på Östgötagtan” utan även att en morgon klockan fyra springa upp till fönstret för att spotta ur mig en salva ord och kort och gott be dom ge henne en bitboll.

Som tur var, för min del, tänkte grannen ungefär samma sak och skrek en mikrosekundsdel innan mig.

Och sedan dess har det mer eller mindre varit tyst i kvarteret.

Men så lämnar man Östgötagatan under ett år och vad möts man av; brunstiga, manliga bröl på tidiga morgonkvisten.

Jag menar what the fuck and all, ge mig ett break.

Snälla, oh snälla – låt mig vakna upp till fågelkvitter eller nåt.

Stockholm har ett sätt, Springsteen & koldioxid

Kanske har drabbats av någon slags nyförälskelse.

Eller så är det bara det att året i New York City var precis vad som behövdes för att uppskatta det man har.

Men Stockholm är – once again – en helt fucking tremendous stad som står sig i klass med precis vad som helst.

Visst, vi må inte ha shoppingen i New York eller dess varierade områden och människor eller konsten i Paris. Och vi må sakna den där fantastiska romantiken som växer sig bland de toscanska kullarna kring Florens eller myllret och pulsen i Tokyo.

Men Stockholm har sitt sätt att vara som på något sätt, med all sitt vatten och charm, räcker gott och väl.

Eller som Jakob Hellman skulle sjunga:

“Hon har ett sätt att flytta höfterna försiktigt när hon går”

Det känns som Stockholm.

Så likt annat, men ändå på sitt eget sätt.

Å andra sidan kan det ju också bara bero på att det är sommar som jag känner som jag gör.

-.-.-.-.-.-.-.-.-

Av helgens besök blev intet.

Biljetterna var för dyra vilket är synd synd synd.

-.-.-.-.-.-.-.-.-

Boendet i Göteborg verkar ha löst sig inför Springsteen nästa helg.

Två konserter är planerade, fredagen och lördagen och det blir – rapporterar Evelina på plats i Paris – något utöver det vanliga.

Han är tydligen i storform den gamle Bruce.

Å andra sidan ska det krävas en hel del om det ska knäcka höjdarkombinationen Tougher Than The Rest, Meeting Across The River och Jungleland i Madison Square Garden 2007 eller att höra New York City vakna upp till en bas-skruvad version av My Hometown.

-.-.-.-.-.-.-.-.-

Handlade mat på hamburgerkedjan Max igår och blev smått förvånad når jag såg att de skrev ut hur mycket koldioxid som släppts ut för att jag skulle få min ultimate cheese.

1,8 kg.

Kändes ärligt talat inte som att det spelade någon roll alls, det skulle knappast få mig att välja något annat.

Men jag skulle vilja se en sådan skylt i USA.

Nu har dom snarare en som berättar hur fet du blir av att äta skitmaten.

Olika prioriteringar, minst sagt.

Over-n-out.

Nu måste jag göra mig redo, packa ner taco-resterna i en väska och bege mig till jobbet.

Konsten att försöka förstöra Starbucks

I vanliga fall går ju allt sönder så fort man ens bara tänker tanken om att det finns en risk att man tappa det.

Men fan i mig inte Starbucks-skiten.

Innan videon börjar har jag redan försökt tre gånger utan att lyckas totalförstöra vad som tidigare var min favoritkopp, och som är ifrån den första Starbuckshålan ever made och det i Seattle, men som nu mest står för avsky och hat och som gör att kaffet smakar dåligt dålig dåligt.

Jag kan inte dricka ur den, jag kan inte ens ha den i mitt hus.

It has to go.

Klockan 08:38 ligger landet ungefär så här:

Känsla: Jag vet inte, kanske lite nu-får-du-allt-ta-och-skärpa-dig. Kom hem efter jobbet och trots att jag hade satsat en tjugolapp på naturgodis somnade jag efter tio sidor när jag började läsa Khaleid Hosseinis Flyga Drake. Inte ett bra tecken. Förr i tiden, det vill säga innan jag drog till New York City, kunde jag lätt vara vaken till klockan två om nätterna – nu är frågan om jag ska satsa på att klara av det igen eller om det är rätt nice att däcka direkt och vakna lite piggare.

Äter: Kaffe. Kalla mackor ifrån frysen och lite ost.

Lyssnar på: Langhorn Slim för tillfället men funderar på att allvarligt veckla in mig i Springsteen-outtakes under förmiddagen. Finns en risk att jag tar en avstickare in på Kris Kristofferson innan dock.

Tänker på: Var jag ska resa mellan tiden 18-22 juli. New York är fortfarande första alternativet men biljetterna är dyra, så dyra. Kanske Florens? Kanske ingenstans? Hm.

Längtar efter: Inget särskilt, är det ett bra tecken? Eller ja, det skulle väl vara att hänga i New York City igen…

Senast ringda samtal: Till Jesper som jag fixade en biljett till Springsteen i Göteborg åt. Hans första konsert med the man, härligt att kunna frälsa en till…

Senast mottagna sms: “Min sambo har Göran Perssons gamla stol på sitt kontor”. Egentligen är det ett mms med en bild på en nedsjunken skinnfåtölj men same same liksom. Skapade diskussioner på mitt jobb om hur nedsutten den var. För övrigt fick jag det till min nya telefon, en Nokia. Känns galet att använda det finska-märket igen efter att ha varit trogen Samsung-användare men den är fan så läcker och nice. Och dessutom marknadsförs den med parodoxen Avancerad Enkelhet. Bara en sån sak.

Trött på: Att vandra igenom Gamla Stan till jobbet. Jakten på cykel måste tas på allvar men fasiken vad dyrt det är, i alla fall om man ska handla nytt så det kanske vi inte ska.

Gillar: Att jag jobbar på en redaktion igen och fortfarande att äta sushi vid Årstaviken.

Senast diskuterade ämne: Jobbrelaterade stuffs.

Vill ha: I följande ordning: 1) Någonstans att sova i Göteborg under konserterna. 2) En ny lägenhet. 3) En grym idé till en ny blogg. 4) En ny tv. 5) Alldeles för många cd-skivor.

Snart: Dricka upp kaffet och gå ut och löpa en kortsväng, 4-5 kilometer bara längs Årstaviken. Får duga gott och väl när det är arbetsdag.

Ikväll: Ska jag jobba. Och försöka att läsa mer än tio sidor ur Flyga Drake.