Sleepless in New York

Minns att jag promenerade i Stockholm bara någon vecka innan avfärd och bedyrade att tempot och trafiken och ljudmassan som den kombinationen bildade var något som hade växt på mig, växt in i mig.

Det tog tid, det tog nätter av sömn med öppna fönster mot såväl Hornsgatan som S:t Eriksgatan innan även jag accepterade ljuden. Och det så pass att jag kunde sova utan att vakna och jag vet inte om det var ett bevis på min acceptansnivå men när det väl kom till att sitta och dricka öl ute gjorde jag det inte längre vid en avskild vägende.

Istället satt jag, precis innan avfärd, med enorm glädje på Odengatan eller Götagatan eller Folkungagatan.

Där det lät, där det fördes liv och oväsen och trafiken forsade förbi.

Där det kort och gott var storstad.

Tror dock att jag tappade den där förtjusningen för oväsen någonstans ovanför Atlanten och är tillbaka på noll. Inte så att jag bor på den mest trafikerade gatan, det har jag Broadway och Amsterdam Ave runt hörnen till, men det finns fan i mig inget förtjusande i att vakna av att sopbilen kommer klockan halv sju på morgonen och för mer oväsen än en konsert med Nitzer Ebb. Eller att brandbilen några hus bort tvingas rycka ut kring fem-snåret. Eller att någon i lägenheten mitt emot har fått knäppen och bara skriker. Eller att två bilar nedanför står och tutar mot varandra i ren ilska klockan åtta. Eller att…

Zzzzuck.

Har inte provat att dricka öl på en riktigt trafikerad väg ännu.

Innan jag tar det steget ska jag lära mig att sova i den här staden.