With bruised arms and broken rhythm in NYC

Satte mig i en bar på Amsterdam Ave igår för att titta på Beckham och det var förstås en hysteri utan dess like.

Inte i baren alltså, den var dödare än död men på läktarna.

Så var det något att se? Inte direkt och det trots att ESPN hade en särskild Beckham-cam.

Tolv rätt bleka minuter blev det av engelsmannen som förväntas rycka upp hela sporten, men det inser vem som helst med europeisk standard i ögonen att det första som måste åtgärdas är tv-sändningarna.

Kamerorna flög lite hur som helst i alla möjliga och omöjliga vinklar och mitt under matchen intervjuas Schwarzenegger i någon minut eller två varpå bilderna från matchen uteblir. Och att tvingas se den före detta filmstjärnan som sedermera blev guvernör istället för ett vilt attackerande Chelsea är förstås inte någon bra förutsättning för att göra sporten mer populär.

Snart dags för britten att ta sig över till östkusten, då förväntar jag mig mer än tolv minuters matchande och ingen Schwarzenegger.

Hade aldrig tidigare tänkt tanken men det är klart att även gangsters måste tvätta i laundromater.

Såväl de som snor en bil och drygar ut månaden med att sälja crack som de som rånar en juvelerare till lunch för att sedan ta en bensinmack på kvällen.

För när jag klev ner till laundromaten på Amsterdam Ave fanns de där; männen som du bara på utseendet kan se inte är något att bråka med och som förmodligen skulle göra mos av en sådan som mig om jag bara yppade att de sorterade fel. Men de var där av samma anledning som jag: för att plocka bland skitiga kalsonger, för att hålla färglatt från vitt och för att bli ren och prydlig.

Det var konstigt nog rätt så coolt att se att även gangsters gör sånt.

Det visas ta mig fan aldrig på film.

Minns att jag promenerade i Stockholm bara någon vecka innan avfärd och bedyrade att tempot och trafiken och ljudmassan som den kombinationen bildade var något som hade växt på mig, växt in i mig.

Det tog tid, det tog nätter av sömn med öppna fönster mot såväl Hornsgatan som S:t Eriksgatan innan även jag accepterade ljuden. Och det så pass att jag kunde sova utan att vakna och jag vet inte om det var ett bevis på min acceptansnivå men när det väl kom till att sitta och dricka öl ute gjorde jag det inte längre vid en avskild vägende.

Istället satt jag, precis innan avfärd, med enorm glädje på Odengatan eller Götagatan eller Folkungagatan.

Där det lät, där det fördes liv och oväsen och trafiken forsade förbi.

Där det kort och gott var storstad.

Tror dock att jag tappade den där förtjusningen för oväsen någonstans ovanför Atlanten och är tillbaka på noll. Inte så att jag bor på den mest trafikerade gatan, det har jag Broadway och Amsterdam Ave runt hörnen till, men det finns fan i mig inget förtjusande i att vakna av att sopbilen kommer klockan halv sju på morgonen och för mer oväsen än en konsert med Nitzer Ebb. Eller att brandbilen några hus bort tvingas rycka ut kring fem-snåret. Eller att någon i lägenheten mitt emot har fått knäppen och bara skriker. Eller att två bilar nedanför står och tutar mot varandra i ren ilska klockan åtta. Eller att…

Zzzzuck.

Har inte provat att dricka öl på en riktigt trafikerad väg ännu.

Innan jag tar det steget ska jag lära mig att sova i den här staden.

Inser efter mycket om och men att jag inte alls kommer bo i det som heter Upper West Side utan Morningside Heights.

Det är förstås en oerhörd besvikelse.

Morningside Heights låter i jämförelse med Upper West lika fancypancy som Brunkeflo gör mot Östermalm.

Inte för att jag vill bo på Östermalm, but you get the point.

Morningside Heights börjar tydligen på 106th Street och löper upp till 125th där Harlem tar vid och om vi tittar på kartan över brottslighet (tryck här) så ska jag nog inte ta mig dit upp. Allra bäst vore det om jag bara vistades i Morningside där det verkar vara lugna gatan.

För övrigt har jag hittat följande information om området:
- Precis utanför min dörr finns en säkerhetskamera, sammanlagt existerar två stycken på 113th Street.
- Nästan i hörnet av 113th Street Amsterdam Ave finns en liten, röd pittoresk brandstation tillhörande avdelning FortySeven.
- Dustin Hoffman bodde fyra gator ner från mig sett en gång i tiden.
- Närmaste tunnelbana ligger på 110th eller 116th. Tydligen går 1:an dit upp.
- Jack Kerouac, F Scott Fitzgerald, Dwight Eisenhower med flera har pluggat på Columbia University, en gata ovanför mig. Eller i och för sig, Kerouac blev utkickad men ändå. Han passade dock på att inkludera Morningside i sina böcker The Town And The City samt Vanity of Dulouz: An Adventurous Education.
- Filmerna Ghostbusters, Wall Street och Woody Allens Fruar och äkta män samt Hannah och hennes systrar filmades delvis i området.

Slänger med en bild på vad som är Morningside Heights. Ursäkta de fula gröna strecken, det är inte jag som har ritat dom…

.

Det är inte bara det att jag går omkring och övar på att säga West 113 between Amsterdam and Broadway lika självsäkert som en äkta New Yorker.

Det är även det att jag har börjat titta på husen i Stockholm på ett annorlunda sätt; dels för att försöka etsa fast dom i minnet, dels för att i tanken försöka byta ut dom mot äkta brownstones och skrapor för att redan nu göra mig mentalt förberedd på det faktum att jag snart springer omkring i en arkitektur som jag inte är helt van vid.

Men jag tycker om det, jag tycker om den där psykokänslan i kroppen och sinnet och sinnet i sig har slutligen kommit överens med tanken på att bo bland societet och studenter; det känns som någon slags Östermalm möter Gärdet fast det är det förstås inte.

Det är så mycket mer än så.

Och Monica mejlar och säger att det finns en mängd exclusive grocery stores i området, det vill säga sådana där jag nog inte ens kommer att ha råd att handla en Snickers. Men det gör liksom inte heller något, det finns alldeles garanterat billiga studenthak med pasta för en dollar. Eller två. Och så slänger hon med lite bilder på lyan som snart blir min.

Även en grådaskig tisdageftermiddag kan lysas upp genom ett endaste mejl.

Ett sådant som innehåller en bostad till mig.

För så här: Bing. Bång. Meddelande från forumet Svenskar i New York där en kvinna vid namn Monica vill hyra ut sin lägenhet under sommaren, en kortare mejlväxling och så ett telefonsamtal med någon slags överenskommelse som innebär att jag från och med den 1 juni sitter på palatsliknande 45 kvadratmeter för blotta 1000 dollar i månaden.

Det är kort och gott för bra för att vara sant även om det bara gäller till slutet av augusti.

Man skulle därför kunna tro att jag har blivit lurad.

Men den som tror något sådant tror fel.

För det har jag inte.

Jag betalar noll kronor i hyra innan jag åker dit, jag ska träffa Monica i Stockholm i slutet av maj och få nycklar och skälet till att lägenheten är så fruktansvärt billig är att hon är student och har subventionerad hyra.

Adressen som kommer att skrivas framöver är West 113 Street, mellan Amsterdam Ave och Broadway och ligger här på kartan; något ovanför Central Park men i rikemanskvareteren med Columbus University i krokarna. Det blir kort och gott fenomenalt bra.

Bilder får jag återkomma till. Men lägenheten är en etta, fräsch och ljus med fina trägolv och högt i tak i klassisk brownstonebyggnad. Den har säng. Den har bäddsoffa. Den har kök och badrum. Den har allt jag behöver och mer därtill.

Jag och min guidebok är redo, oh yes we are.