With bruised arms and broken rhythm in NYC

Fick platser undanskuffade i ett hörn på balkongen men det fungerade, särskilt som Slash från Velvet Revolver dominerade med en otillåten cigarett. Gere var rätt tråkig och lindade in sig i en buddisthistoria som stal allt för många roliga minuter och den andre tjommen har jag redan nu glömt namnet på (säger väl en del kanske…).

Hade tänkt vi skulle knäppa några grymma bilder att visa upp men det sket sig, totalt fotoförbud även innan föreställningen.

What else?

Skulle  ha bott hos Annelie i några dagar innan det var dags att flytta till Brooklyn, skruvade om det till att bo i en av hennes väninnors lägenheter som stod tom i Queens till att nu helt plötsligt bara stanna kvar i den lyan jag har på Upper West Side.

Monica som jag hyr av var tvungen att ställa in hitresan några dagar så det tackar jag för eftersom jag då slipper konka runt grejer en gång till.

Så utflyttning nu: den 28 augusti - tror jag. Hon har inte sagt när hon kommer men det skulle förvåna mig om jag inte kan stanna hela tiden ut.

Over-n-out.

Nu ska jag sparka liv i Marielle och bror.

Denna dag har storebror Johan tagit över bloggandet. Känns hedrande. Misstänker att det kan bero på att Daniel inte vill släppa ölglaset. Vi har nämligen varit och köpt 12 olika öl som vi ej tidigare smakat. USA har för mig inte varit något öl-land men så sent som i år har jag fått upp ögonen för att det faktiskt finns bra öl även här. Lite nördigt kanske men jag har skrivit upp alla sorter jag druckit. 32 st i skrivande stund, sen har vi ju som sagt 12 nya i kylen oxå. Har varit på Chelsea Brewery idag vilket ökade på min lista med sex nya, dock inga i världsklass.

Jag och Marielle har varit här “halvtid” nu. De första dagarna var riktigt varma säkert över 30 grader. Det har varit svettigt och svårt att sova om natten. Vi sover ju alla tre i samma 25m2. Vi har hunnit med att gå på stan, köpt digitalkamera, gått på div barer, träffat Annelie Andersson (gammal barndomskamrat men nu bosatt i NY), ansökt om biljetter till inspelning av David Letterman, träffat Charlene och Mo, besökt Bronx Zoo.

Jag lyckades även skrämma skiten ur en hel restaurang inkl mig själv, när jag med en gaffel öppnade en iskall och tydligen välomskakad Corona. När jag satt gaffeln emot kapsylen och tryckte till hördes en rejäl smäll och kapsylen träffade mig i magen och for vidare till en kille som satt och åt. Det blev helt tyst men sen kom lite fniss och skratt. När jag satte mig berättade Daniel att folket här är lite nervösa av sig för bla smällar. Han berättade även om de sura blickar som följde när en kille sprang av en tunnelbanevagn allt för fort och sedan tillbaka igen när han insåg sitt misstag. Folk trodde att han lämnat en bomb på tåget. Det visade sig bara vara så att han hade fattat fel…

Många trodde kanske att detta var omöjligt men jag, Johan, har faktiskt lärt Daniel ett av Sveriges viktigaste ord, han visste inte att det ens existerade.

Ordet är “Tabbeöl” och innebär att när man gör fel får man bjuda på öl, ganska enkelt. Jag väntar med spänning på när han ska köpa in följande “Tabbeöl” till mig:
**Tog fel tunnelbanetåg, när vi alla var i stort behov av att komma hem och uppsöka “restroom”.
**Han släpade oss genom en tredjedel av stan för att köpa kamera på den “bästa-judiska-å-billigaste-kamerabutiken”. När vi kom fram var det stängt…

Dock åkte jag på en egen tabbeöl idag, bästa att skriva om det själv. Brände de varma mackorna i ugnen som vi skulle ha till frukost. Daniel kommer nog publicera bilder på detta är jag rädd för. Jag hävdar dock bestämt att det beror på att detta var den första gången som ugnen användes.

Men den största tabbeölen ska nog målaren ha. Han som har målat trapphuset har bladdat på färg så det ser snyggt ut. När man sedan öppnar en dörr har han ju inte kommit åt den sista centimetern runt om dörrbladet. Dörren var alltså stängd när han målade. Ser inte klokt ut…

Lite kort om NY med mina ögon. Det gick inte att “göra” NY på en dag, fel av mig. Vi försökte men nådde inte riktigt ända fram. Hann nog inte med halva ens om jag ska vara ärlig. Det är när man går genom stan som man förstår hur stor den faktiskt är. Man går o går men kommer ingenstans på kartan. Tunnelbanan är väldigt otydlig innan man lär sig hur den fungerar. Vagnarna och i även hela systemet känns väldigt gammalt i jämförelse med det som finns i Stockholm.

Människorna är trevliga, iaf de jag träffat, men jag har svårt för de som jobbar som kassörskor, vakter etc. De är väldigt stela, mumlar och säger inte ens “goddag” vilket jag är van vid. De mumlar lite och jag hör inte alls vad de säger, brukar dock ge sig vad de menar: ID-kort eller rabatt-kort.

Hundägarna i stan verkar vara fattiga. Inte alla men många. De har har inte råd att köpa hela hundar. Antingen saknas ett ben eller också så är hunden blind. Tragiskt men sant. Ser rätt roligt ut. Den blinda hunden gick rakt in i ett bord på gatan men matte drog i kopplet så hittade hunden rätt “kurs” igen.

PS. “Husmusen” lever än, bild kommer när jag fångat den. DS.

//Johan nu på 36 öl.

Blir hemlös trots allt.

Men bara under två nätter och för dom har Annelie lovat att erbjuda tak över huvudet.

Monica som jag hyr av har helt plötsligt bokat hemfärdsbiljett utan att säga till först och jag visste att hon skulle landa i slutet av månaden och jag var tvungen att flytta då men inte när.

Nu visar det sig att hon kommer redan den 25:e augusti.

Brorsan och hans Marielle - som i just detta nu sitter på ett flygplan över Atlanten - lämnar den 26:e.

Fick helt enkelt mejla tillbaka och säga att det var ett no-do; hon får inte sin lägenhet förrän tidigast den 26:e och det var en metod som fungerade förvånansvärt bra.

Så två dagar hemlös, värre kunde det ju alltid ha varit.

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

När Perry Z landade för två veckor sedan spelade Spanking Charlene live, när nya besöket kommer idag spelar Spanking Charlene live igen.

Hann inte se något förra gången, kanske någon halvtimme den här gången om jag har tur.

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

Ska för övrigt bo på en mycket passande gata i Brooklyn; President Street.

Lovely.

Hade en e-postadress under internets första gyllene dagar som hette kederstedtforpresident@rocketmail.com.

Förutseende var ordet.

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

Värmen har lagt sig och dragit till Sverige, luftfuktigheten är borta.

Eller nej, det var att ta i men har lugnat ner sig här i alla fall och ingen är gladare än jag.

Helt plötsligt går det att andas, att räta på ryggen och gå ut och vara en glad jävel och inte som tidigare en glad svettig jävel.

Beckham och Posh har precis landat i USA och jag har lika precis sett till att få tag i två biljetter till New York Red Bulls vs Los Angeles i mitten av augusti för att spana in den, i mina ögon, lite överskattade britten.

Kanonplatser för 50 dollar stycket till mig och Annelie; blir en bra början på en lördagkväll det där skulle jag tro, särskilt som jag fick med något slags barkort också. Nu hoppas jag bara på två saker: att Juan Pablo Angel och Claudio Reyna lirar för Red Bulls, Cobi Jones och Abel Xavier för Galaxy och att jippot ska bli slutsålt så det blir lite stämning på läktarna.

Kan väl knappast förvänta mig ett Anfield Road men lite excitement i folks ögon skulle ju inte skada (och då inte bara för att Becks anses vara snygg…).

Femte juli och dagen efter den fjärde och det enda jag kan konstatera är att det var mer sjätte juni över det hela än sjuttonde maj.

Det vill säga en ytterst lugn tillställning utan några som helst känslomässiga glädjeyttringar.

Träffade Annelie under dagen och drack öl och åt hamburgare på en alldeles utomordentlig irländare på Upper East innan jag landade hos Tara i East Village tillsammans med Charlene, Mo och Jodie - den sistnämnda en kvinna som extraknäcker på Empire State Building och lovade en gratistur.

Jag tackar jag, sa jag. Vi skålade, snackade skit och trotsade det lätt fallande regnet för att ta oss upp på hustaket och spana in fyrverkerierna och skraporna. Ner igen, till lägenheten men sedan ut och det till Lakeside Lounge i någon timme innan det blev hemfärd.

Lite bilder: Mo, Jodie och Charlene, fyrverkerier och Tara, jag, Charlene och Mo.

Fröken Annelie har just gjort mitt liv så mycket enklare: en liten elkonverterare till mina förgreningssladdar har förpassats till min ägo vilket gör att jag nu har mer än ett svenskt eluttag att använda mig av. Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för mig, eftersom jag nu kan använda den externa hårddisken och datorn samtidigt som telefonen ligger på laddning. Bärs till Annelie nästa gång!

Bild på manicken:

Den första förvirringen har lagt sig, ett par härliga minnen har adderats och orden har slutat stappla ur munnen för att istället flyta rätt så väl.

Har varit i New York en månad nu och det börjar kännas lite som hemma fast utan vänner och familj.

Eller alltså, jag har träffat folk som går att betrakta som vänner så det är inte så, det är bara det att det tar förbannat lång tid att skilja folk från folk och hitta något som ens liknar de guldkorn man har i främst Stockholm och Linköping.

Jag antar att det kommer också, så jag är inte direkt oroad. Det finns ett gäng nummer i telefonen att ringa och hänga med och om inte annat så har jag fått slipa upp kunskaperna från tågluffartiderna; att hänga själv i barer och caféer och jiddra skit med allt och alla vilket faktiskt är rätt kul. Som när man blir skriken åt av en galen amerikanska på väg till Harvard.

Har samtidigt insett att det finns en oerhörd charm i att vara ny i en stad och ett land - men att det med det även följer en fantastisk frihet som kan vara svår att hantera. När hela veckan är som ett oskrivet kort är det nämligen så oerhört lätt att fastna framför datorn och följa Silly Season i Premier League i sekundformat (äntligen köpte Liverpool Torres!) eller stirra sig galen på tv-serier till den grad att man till slut resignerar och accepterar all reklam som man matas med.

Med andra ord inte göra ett skit med det oskrivna bladet man har framför sig.

Förstå mig rätt; det är inget problem utan bara rätt lätt hänt men jag tycker att jag har skött det rätt bra och hunnit med en hel del saker, särskilt om man tar i åtanke att jag har skrivit ihop en vidrigt krävande sak till huvudtidningen samt ett gäng artiklar till SvD Näringsliv.

Så om det här är någon slags tillbakablick på den första månaden kanske det passar sig med en liten lista. Låt oss göra det så här; eftersom jag har varit här i 31 dagar följer här också 31 punkter.

Månadens…

…galnaste sällskap: The Bronx som slet mig i stycken med kommenterar som “Whip it outta, Justin!”.

…bästa utställning: Colby Bird och Joshua Fields utställning om självmord på CRG Gallery, West 22nd Street.

…mest frekventa maträtt: Pasta med sås från Paul Newman-koncernen.

…sport: Baseboll, börjar fatta skiten och dessutom tycka det är kul. Vet inte om jag ska hata mig själv eller inte för detta.

…bar: Blind Tiger Ale House, Bleecker Street.

…bärs: Allt som kommer i pitchers (utom Pabst som är det mest menlösa jag någonsin har inmundigat).

…besök: Var helt oförberedd när tidningens Erik Wahlin ringde och sa att han var i stan, blev självklart trevligt jidder över ett par öl på Upper East.

…spotting: Steven R Schirripa som spelade Bobby Bacala på Sopranos.

…låt: bonusspåret på Pengabrorsans album. Om någon vet vad det depressiva mästerverket heter kan ni ju hojta till.

…ska-vi-hitta-på-något-kommentar: “You wanna go for brunch?”

…krasch: jag på en skejtboard var inte igår och skulle tydligen inte heller ha varit i år.

…läskigaste: mössen i min lägenhet.

…ostindränkta maträtt: Cheesypizza på Broadway här nedanför ligger i en klass för sig.

…mest lästa blogginlägg: The Bronx är inte som svenska kvinnor.

…utflykt: New Jersey. Att ta sig dit var som att ta sig till Springsteen-misär; fantastiskt härligt!

…insikt: Att även gangsters måste tvätta sina kläder i en laundromat.

…mission: att få folk att kalla mig för Keder. Börjar slutligen sätta sig med Mo i spetsen även om han gör någon slags Keter-variant.

…kolla vi är svenskar och gör nästan som i Sverige förutom då att vi dansar allting mycket kortare tid: Midsommarfirandet i Battery Park

….sämsta comeback: Jag på en fotbollsplan. Efter första gången kunde jag inte ens gå, efter andra fick jag avbryta med en lårkaka i absurdum.

…mest frekventa hangaroundwith: Spanking Charlene.

…kvarter: East Village.

…konsert: Eric Ambel And The Roscoe Trio på Lakeside Lounge med låten Hurtin´ Thing. Finfint i själen.

…däckning: Står inte jag för utan The Bronx-Jessica som föll plakat på baren ovan, kallade ägarens fru för otillåtna ord framför honom och dekorerade om toalettgolvet. Najs. Not.

…fan, du håller ju takterna från när du var ung: Annelie Andersson. Inga dutt ännu, men de sitter garanterat kvar i kroppen.

…läxa: Lämna aldrig tre dollar till en bartender och sedan tro att han minns det, lämna en dollar varje gång du köper en drink. Annars kan det blir sura och tvära miner.

…outnyttjade bok: Frank Millers Strangers Guide For The City Of New York från 1866, måste börja användas.

…sämsta: Grenuttagen jag tog med passar inte till adaptern som jag också tog med. Smart som jag var kontrollerade jag aldrig det innan, så nu sitter jag i en situation där jag bara kan använda en svensk el-krävande pryl åt gången. Scheisse.

…did that just happen?: Bartenderskan som visade brösten.

… medicinering: En karta alvedon, två tuber resorb och en Guiness. Inte på samma dag, förstås. Då hade jag inte skrivit det här utan varit sex fötter under marken.

…värsta dag: 36 grader varmt och 78 procent i fuktighet var inte en av de bättre dagarna i den här staden.

…motivering för att aldrig bosätta sig här på heltid: Enbart två veckors semester och mammaledigt typ en och en halv månad. Sicko system, sicko. Inte konstigt att det ser ut som det gör här.

Over and out för den här gången.

Firade förra året i Liverpool med egeninlagd strömming och svensk snaps, fyra år innan dess i Toscana med allt vad svenskt heter nedkört i en bil.

I år blir det midsommar i Battery Park och det som någon blandning av tidigare utlandsupplevelser med Annelie i spetsen; ursprungligen bara sju hus ifrån mitt i Rimforsa och som jag sköt märlor med när jag var liten.

Herregud, jag tror till och med jag krockade med henne på cykel en gång när vi var små och skulle stjäla märltråd från någon container och byn ännu inte hade vaknat.

I alla fall. Träffades igår och det var visserligen andra gången sedan NYC-invasionen, men även andra gången på typ tio år och där första gången ens knappt går att räkna.

Jag var på konsert på Sidewalk, hon sprang förbi och sa hej med en kram och sedan var det bra med det.

I går däremot gick vi ut och drack öl och det på en asiatisk myllrande lounge, på legendariska McSorleys och på någon bar som jag inte minns namnet på men som hade en bakgård och Guinness (bra kombination!). Snackade skit, jiddrade minnen och gjorde upp planer för midsommar vars firande tydligen drar igång runt sex-sju på fredag och där hon håller med champagne, jag med snaps och hennes polare Kristian med snacks och filt. Där, i Battery Park alltså, finns sedan silltallrikar att köpa (så vi slipper min egeninlagda hemska variant från England), en midsommarstång att dansa runt och tusentals människor med drickat i högsta hugget.

Spännande nog finns dessutom två “svenska” alternativ när festen är slut; dels i en byggnad som kallas för The Puck där självaste Bingo Rimér tydligen har ett vip-rum (hur den mannen nu kan ha ett vip-rum…someone explain?) och baren Blvd där (tatatara…trummslag) Uno Svenningson ska uppträda.Har inte bestämt mig ännu för om det är värdelöst eller absurt kul.

Inte heller om jag ska gå, enda skälet skulle väl vara just att det är så absurt att se Uno i New York att man i efterhand kan skratta rätt så högt åt det.

Det pratas om värmebölja i Sverige och jag vet inte vad det innebär men kanske bara att ni har det som här.

Förbannat. Jävla. Varmt.

Under gårdagkvällen valde jag alternativet att ta skydd inne på skygga antifolk-baren Sidewalk Café där Spanking Charlene uppträdde och det var inte bara en fantastisk spelning, det var även en fantastiskt trevlig kväll där en av hennes kompisar visade sig ha bott i självaste Nässjö och barndomskompisen Annelie från Rimforsa dök förbi som hastigast.

Idag, ja idag valde jag en annan strategi.

Den att gå mot ljuset.

I alla fall så gott det gick och när vinden svepte in mellan gatorna gick det väl an att ta sig ända från 72:a till Chinatown - en sträcka som egentligen bara är dryga milen men som i gott tempo ändå tog tre timmar och skälet till det söliga resultatet stavas i tur och ordning trafik, turistjävlar och Steven R Schirripa.

För om inte framfarten hindrades vid övergångsställen så var det av turisterna som framför allt flockades i en kvadrat på 20 gator kring Times Square. Men - så fanns där också den mäktige Steven R Schirripa.

För allmänheten kanske mest känd som Bobby Bacala från megasuccén The Sopranos och jag ångrar att jag inte klev fram och bad om ett fotografi. Det har å andra sidan aldrig varit min grej riktigt, men när han stod där med en kostympåse hängandes över axeln vid 44:e och 7:e och bekymmerlöst tittade sig omkring slog det mig att han även var med i Must Love Dogs - och att det var Tony Soprano som var motparten i vad som måste ha varit Schirripas bästa ordväxling någonsin i Sopranos.

Bacala: The world really went downhill, since 9/11. You know, Quasimodo predicted all of this.
Tony: Who did what?
Bacala: You know, the middle east. The end of the world.
Tony: Nostradamus. Quasimodo’s the hunchback of Notre Dame.
Bacala: : Oh, right. Notredamus…
Tony: Nostradamus and Notre Dame, that’s two things different completely.
Bacala: It’s interesting that they’d be so similar, though. You know, I always thought “Ok, you got the hunchback of Notre Dame. But you also got your quarterback and your headback of Notre Dame”…

Fenomenalt. Helt fenomenalt. Och det var förstås en fantastisk höjdare som underlättade den sista halvan av promenaden till Chinatown som visade sig vara som Chinatown alltid varit; livligt, turistigt och granne med Little Italy där jag i ren desperation köpte en pizzaslize, tog tunnelbanan till östra sidan av Central Park och knallade vidare hem.

Det är där någonstans, i norr av Central Park som man om inte förr inser att New York är New York som är New York.

Splittrat.

Varierat.

Segregerat.

Hemma nu, framför teven och det blir en lugn dag. Imorgon ska det bli 32-34 grader. Känns som läge att spara krafter.