With bruised arms and broken rhythm in NYC

Har varit här i en vecka nu och måste säga att det är tur att jag stannar ytterligare en sisådär 65 för det jag har hunnit åstadkomma är i stort sett ingenting.

Jag har vandrat omkring i några dagar och jag har träffat lite folk, jag har halvt om halvt stukat foten i Central Park och jag har blivit skriken Nick Nolte åt (med viss rätta visar sig vissa tycka - och jag kan nog tyvärr förstå dem…). Jag har även blivit skriken åt av fem negresser i en bil (”Hmum, you got that thing going there boy”) vilket jag fortfarande inte kommit underfund med var på allvar eller skämt och jag har lyckats skaffa ett mobilnummer och bankkonto. Jag har snott en Wall Street Journal från granntrappen, slagit ut elen och skrivit en artikel som snart ska skickas in till SvD. Jag har lyckats laga nudlar och creme fraiche tre gånger och avskytt varenda gång, druckit en fantastiskt god Shakespeare Stout i West Village och festat till det en gång (i lördags) på bland annat en gaybar. Jag har sett fettdjävulen, stapplat in i en kändis och jag har insett att nyhetsrapporteringen i tv-kanalerna här är förlorad för alltid. Jag vet nämligen inte vilken annan slutsats jag ska dra efter att ha levt med en och samma toppnyhet sedan ankomst.

Den om Paris Hilton.

Är det inte att hon har släppts ut för att sedan få åka tillbaka till fängelset igen, så är det rykten om hennes psykiska hälsa/ohälsa och vad hon har gjort under natten. Är det inte det, ja då är det om sheriffen som släppte henne fri mot pengar.

Dag ut. Dag in.

Jag borde förstås inte bry mig, men det är inte så jävla enkelt heller som det kan tyckas. Jag vill nämligen ta till mig USA som det är och har till exempel börjat tvinga mig själv till att titta på baseboll och senare också basket,vilket faktiskt är riktigt roligt nu när det är slutspel.

Men för att få hela USA i sig ingår tydligen Paris Hilton. Det är en förbannad skam och den som trodde att tidningarna var särskilt mycket bättre får tro igen.

Jag har nämligen köpt några stycken sedan ankomst och i stort sett samtliga tycker att Paris Hilton är toppnyheten och det var inte förrän jag kom till skvallerblaskan New York Post som storyn verkligen fascinerades även mig.

Det handlade visserligen inte så mycket om Paris Hilton som om texten jag läste, men ändå. I en fantastiskt välskriven, smart och snyggt formulerad kommentar skrev Andrea Peyser om hur det gick till när Paris Hilton skickades till fängelset för andra gången - allt för att avsluta texten med orden “Good luck crying your way out of jail this time, Paris, you ignorant slut”.

Jo. Ni läste rätt. Och jag satte Starbucksblasket i halsen över den sjuka frispråkheten och attityden och tvingades ringa Spanking Charlene som fick förklara vad inte jag förstod; att det hade någon slags koppling till Saturday Night Live som nästan legaliserade det.

Nästan.

Oh well, oh well… Go US. Det är som sagt måndag och vad den här veckan bjuder på vet jag inte mer än att jag ska på födelsedagsfest på fredag, skriva ur mig ytterligare en artikel och dras med Paris Hilton några varv till.

…och jag sitter hemma i lägenheten, lyssnar på Radiosportens sändning av EM-kvalet Sverige-Island och kompletterar med att försöka streama hem bilder från TV3.

Försöka är nämligen det rätta ordet.

Internetuppkopplingen här är för seg för att klara av det fullt ut vilket resulterar i en sändning som går stötvis; två-tre sekunder match och sedan frysning i fem-tio sekunder, två tre sekunder match och sedan…

Ja, ni förstår.

Men jag har i alla fall fått se Mellberg göra mål vilket är en ren eufori för en Mellberg-lover som mig.

I övrigt har jag spenderat dagen med att öppna upp ett bankkonto hos Bank Of America samt skaffat mig ett kontantkort till telefonen; två steg mot att bli en äkta New Yorker om jag nu kan bli det bara genom att bo här i sisådär 14 månader.

Ikväll blir det konsert på Sidewalk Café med Spanking Charlene; akustiskt och lågmält men perfekt för att träffa henne för första gången och hade det inte varit för det hade jag firat den här nationaldagen med en snaps.

Off I go, so far.

Förresten; började dagen med att glo på tv och se mugshots på bland andra Nick Nolte. Fantastiskt kul. Mindre kul - eller lika kul, jag har inte bestämt mig ännu - var när jag promenerade nerför Broadway och fick höra från en hemlös:

- You look like Nick Nolte.

Klicka här för att se hans mugshot och varför man inte vill se ut som Nick Nolte…