With bruised arms and broken rhythm in NYC

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det är ta mig fan imponerande att Central Park får ligga kvar orörd på vad som är ett av världens mest eftertraktade områden, Manhattan.

Grönområdet är större än självaste Södermalm och om man tittar krasst eller sunt på det så skulle det fortfarande vara en kick-ass attraction även om man tog bort hälften.

Idagsläget besöker 25 miljoner årligen Central Park för att spela baseball, vandra bredvid kändisar som Zach Braff och Drew Barrymore, åka hästdroska, löpa, bada, titta på marionett-teater i The Swedish Cottage, måla, sparka fotboll i en dålig grusgrop med omedelbar risk för benbrott, cykla, spana in frihetsberövade djur på zoo, lyssna på gratiskonserter och se gratisfilmer, äta på The Boat House… ja, whatever, allt möjligt alltså. Och jag är övertygad om att besökssiffran inte skulle sjunka alldeles särdeles mycket bara för att parken blev mindre.

Visst, vi kanske inte skulle få se Brad Pitt leka ostört med sina barn i Sheep Meadow eftersom det inte skulle vara så pass glest som det är idagsläget, men å andra sidan… jag vet inte om han fick vara ostörd nu heller.

Brad Pitt och Angelina Jolie bodde här en kort period och staden som alltid låter kändisar vara i fred gick total bananas.

Det blev ett sidospår, men ni fattar grejen.

Visst, det skulle halvt om halvt bli revolution om någon rörde Cenral Park men i paritet till vad nya bostäder, kontor och affärer skulle dra in skulle det vara lönsamt - och framför allt motiverat.

Inser att det låter som att jag är en företrädare för att göra Central Park mindre, men så är inte fallet.

Det är totalt tvärtom.

Jag älskar Central Park för just vad det är; en överdimensionerad park som luktar grönt, som är öppen för allt och alla och ständigt bjuder in till romantiska promenader och svettiga löpturer, drinkar vid Conservatory Water eller att få spö i schack vid Chess & Checkers Pavilion - allt ackompanjerat av läckra skyskrapor som sträcker sig upp i himlen i en perfekt kombination av natur och stadsbyggnation.

Bara att få vandra omkring på dess gator i vintertider som dessa, när lamporna slåss som mest om kvällarna för att slå igenom ljuset, gör mig fruktansvärt mycket varmare.

Såväl New York som mitt liv skulle ha varit ofantligt mycket tråkigare om det inte vore för Central Park.

Thanks New York City, thanks.

Idag har jag suttit på tunnelbanan i två och en halv timme och på det gått vilse i två timmar i Bronx.

Det är fantastiskt vad jävligt det kan vara ibland.

Hoppade på tunnelbanan med märket J prytt på sig till Brooklyn Bridge, bytte till 4:an som i expressfart tog mig in till det djupaste av Bronx och 170th Street - en resa som tog 75 minuter men i alla fall bjöd på en sportslig höjdpunkt när tuben susade förbi Yankee Stadium.

Knallade av - och det ska väl säga att jag får skylla mig själv för att jag hade gjort så dåliga anteckningar, men det såg så jävla enkelt ut på kartan - och påbörjade en vilsen vandring fram och tillbaka som gjorde mig så osäker att jag till och med, trots att jag visste att det måste vara fel, spatserade i snålblåst över Washington Bridge och spanade ner i Harlem River, åt två burgare i Washington Heights där jag slutligen hittade en karta som kunde visa mig rätt. Samma Washington Bridge tillbaka, ner och vänster och höger och sedan vänster och höger igen och ner… Och det var inte det att jag inte frågade om vägen, det var bara det att jag aldrig blev guidad rätt när jag väl gjorde det.

Efter två timmar av promenad nådde jag slutligen det hus jag kommit för att besöka och det till en kolumn jag ska skriva till söndagens SvD.

Gjorde vad jag skulle och knallade tillbaka, träffade på några kids som gjorde ett halvlamt försök rycka min väska men misslyckades och skrek ett trött “Fuck off!” åt dem när de sprang iväg innan jag gick upp till tunnelbanan igen för 75 minuters hemfärd.

Yay.

Men jag fick ta lite bilder och skaffade mig ett par minnen för livet; stöldförsök, ett grymt känt hus, en insikt om hur brunt allt var och…ja, det var väl kanske det.

När jag kom av tunnelbanan tittade jag för övrigt på kartan igen - och det här må ju låta som att jag är en helt tappad människa - och insåg att jag inte alls bor i East Williamsburg längre.

Mina flytt på tre kvarter har tagit mig in i Bedford-Stuyvesant - ett område som är lite ruffigare än East Williamsburg och som folk sagt åt mig att hålla mig borta ifrån, men what the heck - ärligt talat så bryr jag mig inte längre. Dels blir det aldrig lika illa som på President Street, dels är det bara tre kvarter ifrån Världens Längsta Lägenhet och där levde jag grymt, så hur stor kan skillnaden bli?

Well, det förstås: snutarna vandrar fortfarande fram och tillbaka häromkring och det lustiga är att de enbart gör det i mina kvarter.

Någon dag, om jag vågar, ska jag fråga varför.

Anyways, nu ska jag försöka få rätsida på min Nick Nolte-mugshot-inspirerade frisyr, skruva på Amy Winehouse och trycka i mig lite pasta innan jag ska skriva ut texten.

Och just det, jag ska åka lite mer tunnelbana ikväll också.

Yay for me.

Bilder, överst: Utsikt från två sidor av Washington Bridge, den första norrut med skymtande skog, den andra med Manhattans siluett till vänster samt jag utanför the house. Nederst: broar till förbannelse, 50-vånings miljardprogramsbygge och someone got lucky.

Drog in en halv tornado i natt tydligen över typ Brooklyn och Newark och skapade lite vattenkaos men det var inget som jag vaknade av.

Däremot vaknade jag fem eller åtta gånger av luftfuktigheten som är abnormt jobbig och som gör att det aldrig riktigt går att bli kvitt sömnen i ögonen som har kommit efter några dagars halvturistande igen. Perry Z och jag drog till Queens igår och Shea Stadium för Mets vs Braves och det var rätt så lajbans, i alla fall roligare än vad jag trodde att baseball skulle vara live. Har dessutom hunnit med att härja runt lite i största allmänhet, sno runt en vd-intervju, skaffat mig ett pressleg som fungerar i den här staden  och sett hur Perry Z blivit utskälld av en tunnelbanemusikant. Han hade tydligen inte “the right spirit” enligt den kasst trummande invandraren.

Pictures: jag på baseball, Perry Z på samma sak och en jude som valde en liten annorlunda sån där hatt (vad de nu heter igen…). Och så jag igen.