With bruised arms and broken rhythm in NYC

Har varit lite tyst här på bloggen, men inte riktigt vetat vad jag ska skriva.

Man gör liksom på något sätt samma sak när människor kommer; man kliar sig i huvudet när man föreställer sig hur högt World Trade Center faktiskt var, man skickar in någon på världens största departmentstore (Macys) och man fascineras över mössen i mitt kök.

Nyss såg jag en lång svans som jag ringlade sig ner i hålet som utgör en av gasplattorna och nu står bror i köket och säger att “den där jäveln ska vi allt ta” - allt för att nu (liverapportering här faktiskt…) skrika till och hoppa lätt skrämd och förvånad.

- Wahoojh, där var han!!

- Nä?, säger Marielle.

- Jo, en svart liten… Han kom ut här vid fötterna och så stack han in där igen.

- En liten husmus, säger Marielle med lite hopp om att spara livet på den stackarn.

- Vi ska döda den jäveln, muttrar brorsan.

Min förklaring till brorsans mordiska beteende: hans nyinköpta Clarityn-tabletter som vi har kommit fram till - inte faktiskt säkerställt här - är rätt så mycket starkare än de svenska varianterna.

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

Använde gårdagen till att ta mig ut till New Jersey igen och den här gången till Meadowlands och Giants Stadium för att spana in hockeysiffror i fotbollsmatch; 5-4 när New York Red Bulls tog sig an LA Galaxy och det var som resultatet antyder en fantastisk match.

Pang, boom och 2-1 redan efter 8 minuter går liksom inte att klaga på som åskådare.

Störst den kvällen var inte att kunna skicka sms till alla kvinnliga kompisar - som suktat och fått något drömmande i blicken så fort jag sagt att jag skulle till matchen - att jag på någon meters avstånd mött en tröjlös Beckham (”The only reason to start watching soccer”, som en skvallerblaska uttryckte det nyligen) utan att jag bara någon sekund innan det mötte Cobi Jones - denna lilla gigant som trixade sig fram VM 1994 och rakt in i mitt hjärta.

Hade tyvärr inte tid att stanna och tjattra med honom, det hade varit något det. But oh well, you can not have it all.

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

När jag lämnade Sverige gjorde jag det med att fira brorsans 30-års kalas.

Trodde aldrig att åldern skulle gripa tag i honom så fort.

Men hittills har han sagt saker som “Du vet ungdomarna…ja, dom var lite så där i gasen liksom…” på ett sätt som får honom att framstå som 50 bast.

Fasar för min egen 30-årsdag om tre år…

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

Lade fredagens krut på en lång promenad genom Central Park med picknick och ner via Apple Store, in på lite butiker och allt för att ta oss till B&H Photo där Marielle skulle köpa ny kamera.

Tid vid ankomst: 15.12.

Status: Stängt värre.

Skäl: Butiken ägs, liksom många andra teknikbutiker i den här stan, av judar men de jobbar tydligen inte när det blir mörkt eller något sådant. Notera tiden igen. Hmpfa. Dessutom stängt även på lördagen.

Lärdom: Ja, den är lärd.

Some pictures: The Blue Group, jag vägrar Marielle fokus i tunnelbanan, brorsan vilar och picknickar i Central Park, bror och Marielle utanför katedralen St John Devine och bror på mördarjakt i köket.

Satte mig i en bar på Amsterdam Ave igår för att titta på Beckham och det var förstås en hysteri utan dess like.

Inte i baren alltså, den var dödare än död men på läktarna.

Så var det något att se? Inte direkt och det trots att ESPN hade en särskild Beckham-cam.

Tolv rätt bleka minuter blev det av engelsmannen som förväntas rycka upp hela sporten, men det inser vem som helst med europeisk standard i ögonen att det första som måste åtgärdas är tv-sändningarna.

Kamerorna flög lite hur som helst i alla möjliga och omöjliga vinklar och mitt under matchen intervjuas Schwarzenegger i någon minut eller två varpå bilderna från matchen uteblir. Och att tvingas se den före detta filmstjärnan som sedermera blev guvernör istället för ett vilt attackerande Chelsea är förstås inte någon bra förutsättning för att göra sporten mer populär.

Snart dags för britten att ta sig över till östkusten, då förväntar jag mig mer än tolv minuters matchande och ingen Schwarzenegger.

Beckham och Posh har precis landat i USA och jag har lika precis sett till att få tag i två biljetter till New York Red Bulls vs Los Angeles i mitten av augusti för att spana in den, i mina ögon, lite överskattade britten.

Kanonplatser för 50 dollar stycket till mig och Annelie; blir en bra början på en lördagkväll det där skulle jag tro, särskilt som jag fick med något slags barkort också. Nu hoppas jag bara på två saker: att Juan Pablo Angel och Claudio Reyna lirar för Red Bulls, Cobi Jones och Abel Xavier för Galaxy och att jippot ska bli slutsålt så det blir lite stämning på läktarna.

Kan väl knappast förvänta mig ett Anfield Road men lite excitement i folks ögon skulle ju inte skada (och då inte bara för att Becks anses vara snygg…).

Har fått svar från två lag som vill att jag ska komma och testspela och när de begär något sådant vet de förstås inte vad de ber om.

Jag är alltid bäst när jag slipper visa upp mig.

Så är det bara - och så har det alltid varit. Och lagen som har hört av sig är Manhattan Celtic vilket onekligen låter rätt så bra eftersom jag har en förkärlek för rotvälsktalande irländare, men vad som ställer en hel del funderingar är varför FC Partizani NY har kontaktat mig.

Visst. David Beckham sticker till Los Angeles Galaxy i juli, Juan Pablo Angel har lämnat Aston Villa för New York Red Bulls och så läste jag att självaste Zinedine Zidane kanske var på väg att göra comeback i Chicago Fire. Men att det var så jävla hård konkurrens om icke-amerikanska fotbollsspelare att de själva skulle kontakta mig kunde jag aldrig tro.

Det är inte Major League Soccer. Men det är ändå fotboll i ett annat land så det är väl bara att ödmjukt tacka. Att få ett erbjudande om att spela med ett gäng albaner, egypter, rumäner och några jänkare med trekvarts-ölmage på en plan som allra mest inte liknar en plan är inget man får slängt över sig varje dag.