Mats Olsson, boxning och En prins i NY

Egentligen kanske allt har lika mycket med Expressens Mats Olsson att göra som det har med filmen En prins i New York.

Min längtan över att få komma till det som kallas för The Big Apple alltså.

Jag var en sisådär fjorton år, skrev ett mejl till Mats och sedan dess var vi vänner och senare även arbetskamrater och jag minns en gång när vi satt på en boxningsgala på Cirkus. Det var förstås katastrofalt dåligt som boxning alltid är i Sverige, men på något sätt var det ändå som att jag satt bredvid New York. Jag menar, han var nog den första jag verkligen kunde räkna som vän som faktiskt hade bott i New York och frågan är om han inte är det fortfarande.

Det är nämligen många som tar sig dit men få som stannar – precis som i filmen En prins i New York som jag i barnaålder såg minst 183 gånger och när jag säger 183 gånger skojar jag inte.

Om skolan började klockan 08.10 gick jag varje morgon upp runt 05.30 för att hinna se den en gång innan det var dags för alla matetematiska ekvationer. I vuxet tillstånd framstår visserligen filmen som rätt så katastrofal men ändå med en fantastiskt stor portion charm där Eddie Murphy gör vad som under det senaste årtiondet blivit något av hans signum.

Att spela flera roller i samma film.

Och det finns framför allt en scen som jag minns där han gör det, en scen där han står utanför en barbershop i New York och diskussionerna går heta bland fyra äldre män om just boxning. Vad som många inte vet – och vad som egentligen är rätt så irrelevant i sammanhanget men ändå värt att notera – är att Cuba Gooding Jr gör sin filmdebut i just detta då där Saul säger till Clarence som säger tillbaka:

-Goddammit! If a man wants to call himself Muhammad Ali, I say Muhammad Ali.
-His mama call him Clay – I call him Clay. Cassius Clay.

Det är på inget sätt något av det största som har sagts på filmduken, men Eddie Murphy levererar de där orden mellan sig med en fantastisk elegans och kvickhet och någonstans födde det en New York-längtan i mig.

Rappheten.

Pratet om boxning mellan äldre herrar.

Jag menar herregud, det händer inte i Sverige. Här pratas det sävligt om Degerfors IF eller senaste bridgesammankomsten och Mats kunde alltid prata om boxning på ett sätt som kanske inte var lika New Yorker-aktigt, men i alla fall närmare än vad jag någonsin hört någon komma.

Med självsäkerhet. Med vishet. Och när han skrev om The Big Apple kändes det som att man som läsare satt bredvid, att man befann sig i historien på baren Jones.

För några år sedan, eller om det bara var ett, släppte han en cd-samling som kort och gott bara heter New York och det är på inget sätt en i mina öron fulländad skiva, men det ska det å andra sidan inte heller vara. Dels eftersom jag inte har bott där än, dels eftersom det är hans urval.

För som han själv skriver i konvolutet:

“Det ni får här är som jag ser och hör New York. Det är hyllningar till New York, det är skildringar av New York, det är band från New York, det är band som skulle ha offrat en trummis för att vara från New York.”

Någonstans tycker jag det där är väldigt fint, just det där med att band skulle ha offrat en trummis bara för att få vara från New York och det förstår – och vet – ju egentligen varenda kotte att New York är mycket bättre och coolare som ursprungsstad än, säg till exempel, Mexia där Vickie Lynn Marshall gick i skolan innan hon blev Anna-Nicole Smith.

Inte för att hon skrev låtar. Och inte för att jag är säker på att Mexia kan räknas som en stad.

Men ändå.

Det vilar något över det där uttrycket och den där samlingen, över de där New York-låtarna vilka är sådana som jag lyssnar på allt mer för var dag som går.

I just detta ögonblick spelas The Revolution Will Not Be Televised med Gil Scott-Heron och vad som innan dess spelades var framför allt New York City med John & Yoko och Nilssons I Guess The Lord Must Be In New York City; två alldeles fantastiska låtar som skulle få plats på vilken samling som helst som bara hade minsta antydan till The Big Apple.

Nästa vecka ska jag ge mig an En prins i New York för 184:e gången.

Det ser jag fram emot.