With bruised arms and broken rhythm in NYC

Den första förvirringen har lagt sig, ett par härliga minnen har adderats och orden har slutat stappla ur munnen för att istället flyta rätt så väl.

Har varit i New York en månad nu och det börjar kännas lite som hemma fast utan vänner och familj.

Eller alltså, jag har träffat folk som går att betrakta som vänner så det är inte så, det är bara det att det tar förbannat lång tid att skilja folk från folk och hitta något som ens liknar de guldkorn man har i främst Stockholm och Linköping.

Jag antar att det kommer också, så jag är inte direkt oroad. Det finns ett gäng nummer i telefonen att ringa och hänga med och om inte annat så har jag fått slipa upp kunskaperna från tågluffartiderna; att hänga själv i barer och caféer och jiddra skit med allt och alla vilket faktiskt är rätt kul. Som när man blir skriken åt av en galen amerikanska på väg till Harvard.

Har samtidigt insett att det finns en oerhörd charm i att vara ny i en stad och ett land - men att det med det även följer en fantastisk frihet som kan vara svår att hantera. När hela veckan är som ett oskrivet kort är det nämligen så oerhört lätt att fastna framför datorn och följa Silly Season i Premier League i sekundformat (äntligen köpte Liverpool Torres!) eller stirra sig galen på tv-serier till den grad att man till slut resignerar och accepterar all reklam som man matas med.

Med andra ord inte göra ett skit med det oskrivna bladet man har framför sig.

Förstå mig rätt; det är inget problem utan bara rätt lätt hänt men jag tycker att jag har skött det rätt bra och hunnit med en hel del saker, särskilt om man tar i åtanke att jag har skrivit ihop en vidrigt krävande sak till huvudtidningen samt ett gäng artiklar till SvD Näringsliv.

Så om det här är någon slags tillbakablick på den första månaden kanske det passar sig med en liten lista. Låt oss göra det så här; eftersom jag har varit här i 31 dagar följer här också 31 punkter.

Månadens…

…galnaste sällskap: The Bronx som slet mig i stycken med kommenterar som “Whip it outta, Justin!”.

…bästa utställning: Colby Bird och Joshua Fields utställning om självmord på CRG Gallery, West 22nd Street.

…mest frekventa maträtt: Pasta med sås från Paul Newman-koncernen.

…sport: Baseboll, börjar fatta skiten och dessutom tycka det är kul. Vet inte om jag ska hata mig själv eller inte för detta.

…bar: Blind Tiger Ale House, Bleecker Street.

…bärs: Allt som kommer i pitchers (utom Pabst som är det mest menlösa jag någonsin har inmundigat).

…besök: Var helt oförberedd när tidningens Erik Wahlin ringde och sa att han var i stan, blev självklart trevligt jidder över ett par öl på Upper East.

…spotting: Steven R Schirripa som spelade Bobby Bacala på Sopranos.

…låt: bonusspåret på Pengabrorsans album. Om någon vet vad det depressiva mästerverket heter kan ni ju hojta till.

…ska-vi-hitta-på-något-kommentar: “You wanna go for brunch?”

…krasch: jag på en skejtboard var inte igår och skulle tydligen inte heller ha varit i år.

…läskigaste: mössen i min lägenhet.

…ostindränkta maträtt: Cheesypizza på Broadway här nedanför ligger i en klass för sig.

…mest lästa blogginlägg: The Bronx är inte som svenska kvinnor.

…utflykt: New Jersey. Att ta sig dit var som att ta sig till Springsteen-misär; fantastiskt härligt!

…insikt: Att även gangsters måste tvätta sina kläder i en laundromat.

…mission: att få folk att kalla mig för Keder. Börjar slutligen sätta sig med Mo i spetsen även om han gör någon slags Keter-variant.

…kolla vi är svenskar och gör nästan som i Sverige förutom då att vi dansar allting mycket kortare tid: Midsommarfirandet i Battery Park

….sämsta comeback: Jag på en fotbollsplan. Efter första gången kunde jag inte ens gå, efter andra fick jag avbryta med en lårkaka i absurdum.

…mest frekventa hangaroundwith: Spanking Charlene.

…kvarter: East Village.

…konsert: Eric Ambel And The Roscoe Trio på Lakeside Lounge med låten Hurtin´ Thing. Finfint i själen.

…däckning: Står inte jag för utan The Bronx-Jessica som föll plakat på baren ovan, kallade ägarens fru för otillåtna ord framför honom och dekorerade om toalettgolvet. Najs. Not.

…fan, du håller ju takterna från när du var ung: Annelie Andersson. Inga dutt ännu, men de sitter garanterat kvar i kroppen.

…läxa: Lämna aldrig tre dollar till en bartender och sedan tro att han minns det, lämna en dollar varje gång du köper en drink. Annars kan det blir sura och tvära miner.

…outnyttjade bok: Frank Millers Strangers Guide For The City Of New York från 1866, måste börja användas.

…sämsta: Grenuttagen jag tog med passar inte till adaptern som jag också tog med. Smart som jag var kontrollerade jag aldrig det innan, så nu sitter jag i en situation där jag bara kan använda en svensk el-krävande pryl åt gången. Scheisse.

…did that just happen?: Bartenderskan som visade brösten.

… medicinering: En karta alvedon, två tuber resorb och en Guiness. Inte på samma dag, förstås. Då hade jag inte skrivit det här utan varit sex fötter under marken.

…värsta dag: 36 grader varmt och 78 procent i fuktighet var inte en av de bättre dagarna i den här staden.

…motivering för att aldrig bosätta sig här på heltid: Enbart två veckors semester och mammaledigt typ en och en halv månad. Sicko system, sicko. Inte konstigt att det ser ut som det gör här.

Over and out för den här gången.

Det fanns en bar i Stockholm som hette Beers and Babes.

Just det, fanns. Av förståeliga skäl så fungerade den inte, särskilt inte som den låg i feminismens högsäte; mitt emot Café String på Södermalm där kidsen samlas för att tycka att dom är mer arbetarklass än vad de är och har fittstim intatuerat på armen.

Inget fel med det, absolut inte.

Jag var dock aldrig på Beers and Babes och skulle aldrig gå dit heller. Däremot trodde jag att jag hade sett det sista av det stället när det stängde, att vi var befriade helt enkelt.

Icke.

För i hörnet av 78:e och Broadway ligger en bar som visserligen heter något annat men har samma koncept: bärs och bröst.

Gick in där på chansning för jag tyckte det såg charmigt nedgånget ut med sin plywooddörr och fick min värsta chock sedan ankomst.

Ja, om man räknar bort latinogänget The Bronx då förstås med allt tjat om “Whip it outta, Justin!”.

För i samband med att jag köpte in en Brooklyn visade bartendern brösten - något som senare upprepades tre gånger under den tid det tog mig att tömma flaskan.

Det var, av förklarliga skäl, såväl en bizarr som sorglig syn.

Bara i New York, bara i New York.

Ps. Har tryckt ur mig text och bild till en artikel om Iphone i SvD Näringsliv. Att läsa genom ett enkelt tryck här.

Minns att jag promenerade i Stockholm bara någon vecka innan avfärd och bedyrade att tempot och trafiken och ljudmassan som den kombinationen bildade var något som hade växt på mig, växt in i mig.

Det tog tid, det tog nätter av sömn med öppna fönster mot såväl Hornsgatan som S:t Eriksgatan innan även jag accepterade ljuden. Och det så pass att jag kunde sova utan att vakna och jag vet inte om det var ett bevis på min acceptansnivå men när det väl kom till att sitta och dricka öl ute gjorde jag det inte längre vid en avskild vägende.

Istället satt jag, precis innan avfärd, med enorm glädje på Odengatan eller Götagatan eller Folkungagatan.

Där det lät, där det fördes liv och oväsen och trafiken forsade förbi.

Där det kort och gott var storstad.

Tror dock att jag tappade den där förtjusningen för oväsen någonstans ovanför Atlanten och är tillbaka på noll. Inte så att jag bor på den mest trafikerade gatan, det har jag Broadway och Amsterdam Ave runt hörnen till, men det finns fan i mig inget förtjusande i att vakna av att sopbilen kommer klockan halv sju på morgonen och för mer oväsen än en konsert med Nitzer Ebb. Eller att brandbilen några hus bort tvingas rycka ut kring fem-snåret. Eller att någon i lägenheten mitt emot har fått knäppen och bara skriker. Eller att två bilar nedanför står och tutar mot varandra i ren ilska klockan åtta. Eller att…

Zzzzuck.

Har inte provat att dricka öl på en riktigt trafikerad väg ännu.

Innan jag tar det steget ska jag lära mig att sova i den här staden.

…och jag sitter hemma i lägenheten, lyssnar på Radiosportens sändning av EM-kvalet Sverige-Island och kompletterar med att försöka streama hem bilder från TV3.

Försöka är nämligen det rätta ordet.

Internetuppkopplingen här är för seg för att klara av det fullt ut vilket resulterar i en sändning som går stötvis; två-tre sekunder match och sedan frysning i fem-tio sekunder, två tre sekunder match och sedan…

Ja, ni förstår.

Men jag har i alla fall fått se Mellberg göra mål vilket är en ren eufori för en Mellberg-lover som mig.

I övrigt har jag spenderat dagen med att öppna upp ett bankkonto hos Bank Of America samt skaffat mig ett kontantkort till telefonen; två steg mot att bli en äkta New Yorker om jag nu kan bli det bara genom att bo här i sisådär 14 månader.

Ikväll blir det konsert på Sidewalk Café med Spanking Charlene; akustiskt och lågmält men perfekt för att träffa henne för första gången och hade det inte varit för det hade jag firat den här nationaldagen med en snaps.

Off I go, so far.

Förresten; började dagen med att glo på tv och se mugshots på bland andra Nick Nolte. Fantastiskt kul. Mindre kul - eller lika kul, jag har inte bestämt mig ännu - var när jag promenerade nerför Broadway och fick höra från en hemlös:

- You look like Nick Nolte.

Klicka här för att se hans mugshot och varför man inte vill se ut som Nick Nolte…

Att säga att det är varmt vore inte bara en underdrift, det vore en förbannad lögn.

Det är nämligen hett, klibbigt och fuktigt och mitt i allt det där sitter jag och försöker dricka vatten så gott det går.

Det som kommer ur kranen är nämligen vitt och smakar klor. Det får visserligen sin rätta färg – eller snarare brist på färg kanske man ska säga när det handlar om H2O – efter några sekunder i glaset men det smakar inte alls som hemma och det intressanta i det här sammanhanget är att kranvattnet i NYC räknas som ett av de bättre i USA.

Jag har aldrig varit i Chickasha, Oklahoma men jag har svårt att tänka mig att de inte kan erbjuda bättre än vad den här staden har att erbjuda.

Men jag dricker.

Och dricker lite till.

Det är lika bra att göra magen van för att köpa en flaska vatten per dag för 1 dollar stycket summerar upp till 400 dollar under den här resan och 400 dollar är just 400 dollar.

Med andra ord för mycket, i alla fall för att lägga på vatten.

Däremot har jag lagt runt 20 dollar hos D´AG på i hörnet Broadway/110th St på bröd, smör och mjölk, pasta, sås och annat och det må vissa tycka vara en mager blandning men det var så det blev.

Man måste ju starta någonstans. Och det kan jag säga att det var fan i mig inte lätt att handla ens det.

Dels är det här landet inte alls med i matchen vad gäller fullkorn, dels krävs det sylvassa getögon för att ens finna något som inte är en kalori- och fettbomb vilket jag är livrädd för.

Eller i alla fall nästan.

Jag såg nämligen djävulen uppenbara sig idag.

Fettdjävulen.

Hon var en kvinna lika gammal som jag men med en tshirt som slutade strax mellan naveln och brösten och jag skojar inte om säger att det måste ha varit minst 25 kilo fett som välvde fram.

Fritt. Löst. Hängande.

Och det är väl fel att kalla henne för fettdjävulen men hon fick då och där och nu representera det där för mig, hur det kan sluta.

Åtgärd?

Jag fick ta mig en löptur i Central Park och det visade sig varken vara som jag trodde eller som jag var van vid. För inte bara det att det var förbannat tungsprunget med segdragna backar samt att bilar fick färdas i parken, det är något helt annat att möta dammen The Reservoir än vad det är att möta Årstaviken hemma i Stockholm.

För på andra sidan av The Reservoir finns Manhattans skyline och jag vet inte vad jag ska säga om den synen mer att det var länge sedan jag log så länge av att bara titta på en stad. Prakt. Ståtlighet. Växande upp i himlen som något slags monument över något fenomenalt.

På andra sidan Årstaviken finns…ja herregud typ Enskede.

Rest my case om hur tufft det var.

Har i övrigt spenderat dagen med att…

…spatsera Broadway upp och ner för att leta reda på den billigaste matkedjan, samt under detta äventyr förtjust noterat att Springsteen spelades i en av butikerna (tyvärr Born In The USA).

…smygtittat in i Tom´s Diner, det vill säga Monk´s Diner från Seinfeld.

…försökt finna bästa möjliga kontantkort så jag kan få en fungerande telefon. I samma ögonblick dock konstaterat att det lär bli Skype framöver vid samtal till Sverige; so please install!

…noterat att ölutbudet i butikerna är förvånansvärt bra då de till och med säljer Monty Python Holy Ale.

…sett en hybrid av Christopher Walken i Tillbaka till Framtiden och Ronnie Spector, med ett uns av Dianna Ross i sig, skrika ”Skunk Bitch” till en mörkhyad 16-årig flicka som bara skrattade tillbaka.

…konstaterat att jag tyvärr bara har sju tv-kanaler. För tillfället visar de, i tur och ordning: rättegångsprogram på låtsas, rättegångsprogram på låtsas, sitcom från södern, Oprah, tv-reklam, vädret och ett tävlingsprogram av typen Vem vill bli miljönär.

…tänkt kanske ett tiotal tankar om att ”Vad fan gör jag här?” men i samma stund bara lett brett så fort jag fått prata med en New Yorker eller snubblat in i någon spännande affär eller vägkorsning.

…sajnat upp mitt första samla-poäng-kort, det hos drugstoren Duane Reade där jag slängde upp ytterligare 20 dollar för shampo, duschkräm och hårstajlingsprodukter.

Nu ska jag…ja, jag vet i fan vad jag ska göra faktiskt. Kanske försöka skaffa det där telefonkortet. Eller duscha för tredje gången idag.

Oavsett; over-n-out.

Två bilder: Min lägenhet och jag i Riverside Park.

Det fantastiska med internet är att man kan få så fruktansvärt mycket information om en ort eller ett resmål att man knappt ens behöver åka dit.

Man kan se byggnader på Manhattan i 3D genom Google Earth och man kan hänga med på vandrarstråk i Grand Canyon i samma program.

Vad man även kan göra, och vad jag försöker med, är att undersöka smått vad som finns i mina blivande kvarter och det utan att för den skull göra det för mycket. Det får ju inte döda nyupptäckarlusten.

Men informationen som jag kom över gör att jag redan nu nog aldrig vill flytta ifrån min blivande adress på 525 West 113th Street - och det utan att ens egentligen vara något stort fan. Men det inser ju vem som helst att jag kommer att bo vid tv-historia.

Ett halvt kvarter till vänster och ett helt ner på Broadway ligger nämligen Toms Diner - mer känt som Monks Diner från Seinfeld där några av världens bästa tv-dialoger har utspelat sig.

Jag menar herregud, jag ska bo i George Costanza-land.

Det blir nog inte mycket större än så här.

Två bilder bara för att hylla detta faktum:

Det är inte bara det att jag går omkring och övar på att säga West 113 between Amsterdam and Broadway lika självsäkert som en äkta New Yorker.

Det är även det att jag har börjat titta på husen i Stockholm på ett annorlunda sätt; dels för att försöka etsa fast dom i minnet, dels för att i tanken försöka byta ut dom mot äkta brownstones och skrapor för att redan nu göra mig mentalt förberedd på det faktum att jag snart springer omkring i en arkitektur som jag inte är helt van vid.

Men jag tycker om det, jag tycker om den där psykokänslan i kroppen och sinnet och sinnet i sig har slutligen kommit överens med tanken på att bo bland societet och studenter; det känns som någon slags Östermalm möter Gärdet fast det är det förstås inte.

Det är så mycket mer än så.

Och Monica mejlar och säger att det finns en mängd exclusive grocery stores i området, det vill säga sådana där jag nog inte ens kommer att ha råd att handla en Snickers. Men det gör liksom inte heller något, det finns alldeles garanterat billiga studenthak med pasta för en dollar. Eller två. Och så slänger hon med lite bilder på lyan som snart blir min.

Även en grådaskig tisdageftermiddag kan lysas upp genom ett endaste mejl.

Ett sådant som innehåller en bostad till mig.

För så här: Bing. Bång. Meddelande från forumet Svenskar i New York där en kvinna vid namn Monica vill hyra ut sin lägenhet under sommaren, en kortare mejlväxling och så ett telefonsamtal med någon slags överenskommelse som innebär att jag från och med den 1 juni sitter på palatsliknande 45 kvadratmeter för blotta 1000 dollar i månaden.

Det är kort och gott för bra för att vara sant även om det bara gäller till slutet av augusti.

Man skulle därför kunna tro att jag har blivit lurad.

Men den som tror något sådant tror fel.

För det har jag inte.

Jag betalar noll kronor i hyra innan jag åker dit, jag ska träffa Monica i Stockholm i slutet av maj och få nycklar och skälet till att lägenheten är så fruktansvärt billig är att hon är student och har subventionerad hyra.

Adressen som kommer att skrivas framöver är West 113 Street, mellan Amsterdam Ave och Broadway och ligger här på kartan; något ovanför Central Park men i rikemanskvareteren med Columbus University i krokarna. Det blir kort och gott fenomenalt bra.

Bilder får jag återkomma till. Men lägenheten är en etta, fräsch och ljus med fina trägolv och högt i tak i klassisk brownstonebyggnad. Den har säng. Den har bäddsoffa. Den har kök och badrum. Den har allt jag behöver och mer därtill.

Jag och min guidebok är redo, oh yes we are.