With bruised arms and broken rhythm in NYC

Idag har jag suttit på tunnelbanan i två och en halv timme och på det gått vilse i två timmar i Bronx.

Det är fantastiskt vad jävligt det kan vara ibland.

Hoppade på tunnelbanan med märket J prytt på sig till Brooklyn Bridge, bytte till 4:an som i expressfart tog mig in till det djupaste av Bronx och 170th Street - en resa som tog 75 minuter men i alla fall bjöd på en sportslig höjdpunkt när tuben susade förbi Yankee Stadium.

Knallade av - och det ska väl säga att jag får skylla mig själv för att jag hade gjort så dåliga anteckningar, men det såg så jävla enkelt ut på kartan - och påbörjade en vilsen vandring fram och tillbaka som gjorde mig så osäker att jag till och med, trots att jag visste att det måste vara fel, spatserade i snålblåst över Washington Bridge och spanade ner i Harlem River, åt två burgare i Washington Heights där jag slutligen hittade en karta som kunde visa mig rätt. Samma Washington Bridge tillbaka, ner och vänster och höger och sedan vänster och höger igen och ner… Och det var inte det att jag inte frågade om vägen, det var bara det att jag aldrig blev guidad rätt när jag väl gjorde det.

Efter två timmar av promenad nådde jag slutligen det hus jag kommit för att besöka och det till en kolumn jag ska skriva till söndagens SvD.

Gjorde vad jag skulle och knallade tillbaka, träffade på några kids som gjorde ett halvlamt försök rycka min väska men misslyckades och skrek ett trött “Fuck off!” åt dem när de sprang iväg innan jag gick upp till tunnelbanan igen för 75 minuters hemfärd.

Yay.

Men jag fick ta lite bilder och skaffade mig ett par minnen för livet; stöldförsök, ett grymt känt hus, en insikt om hur brunt allt var och…ja, det var väl kanske det.

När jag kom av tunnelbanan tittade jag för övrigt på kartan igen - och det här må ju låta som att jag är en helt tappad människa - och insåg att jag inte alls bor i East Williamsburg längre.

Mina flytt på tre kvarter har tagit mig in i Bedford-Stuyvesant - ett område som är lite ruffigare än East Williamsburg och som folk sagt åt mig att hålla mig borta ifrån, men what the heck - ärligt talat så bryr jag mig inte längre. Dels blir det aldrig lika illa som på President Street, dels är det bara tre kvarter ifrån Världens Längsta Lägenhet och där levde jag grymt, så hur stor kan skillnaden bli?

Well, det förstås: snutarna vandrar fortfarande fram och tillbaka häromkring och det lustiga är att de enbart gör det i mina kvarter.

Någon dag, om jag vågar, ska jag fråga varför.

Anyways, nu ska jag försöka få rätsida på min Nick Nolte-mugshot-inspirerade frisyr, skruva på Amy Winehouse och trycka i mig lite pasta innan jag ska skriva ut texten.

Och just det, jag ska åka lite mer tunnelbana ikväll också.

Yay for me.

Bilder, överst: Utsikt från två sidor av Washington Bridge, den första norrut med skymtande skog, den andra med Manhattans siluett till vänster samt jag utanför the house. Nederst: broar till förbannelse, 50-vånings miljardprogramsbygge och someone got lucky.