With bruised arms and broken rhythm in NYC

Gårdagen slutade på en bar i Lower East Side där det enda som indikerade att det faktiskt hände något i närheten var att det satt en man på en pall och stirrade.

Det var dött, det var totalt öde annars men väl innanför de där dörrarna vecklade sig en varm och fullmatad liten lokal ut sig - alltid de som är trevligast och roligast, de som man inte ser med blotta ögat.

Har hittat en vinbar som är precis likadan; ohyggligt mysig och romantisk i favoritkvarteren Nolita medan gårdagens bar låg i Lower East Side.

Dags för brunch, det är ju söndag.

Slutligen finns för övrigt den där jätteartikeln om bostadsmarknaden i New York och New Jersey att läsa och det här.

Måndag och Corinna landade i lördags kväll och ligger nu och sover i extrasängen med lite huvudvärk medan jag surfar runt bland fotbollssajter, bläddrar nöjt i FourFourTwo som jag till min stora förvåning kom över på Barnes & Noble och vilar fötterna.

Däckade klockan tio igår efter att ha gått omkring i sex sju timmar och täckt av delar av East Village, Soho, Chinatown och Little Italy och bland annat vandrat in i The Cupping Room; fantastiskt charmigt och där vi snabbt insåg att brunchen borde intagits, inte på 7A i East Village vars omelett-burrito visserligen var grym men i utseendet inte alls som TCR:s burgare.

- Mer brunch åt folket, konstaterade vi och beslutade oss för att gå tillbaka.

Idag vet jag inte vad det blir, förhoppningsvis lite Central Park som jag sedan i lördags har så fantastiska minnen av. Var ute på den normala löprundan och insåg snabbt att det pågick ett motionslopp om en mil. Hade visserligen ingen nummerlapp, var inte heller registrerad men hoppade in efter någon kilometer när löparna kom till där jag började. Körde mitt eget race bland de 4587 personerna med slutresultatet att bara bli omsprungen av 7 personer, men däremot utan tvekan ha sprungit om minst 1500-2000 personer.

Kändes grymt och förstår nu varför Mange alltid tjatar att vi ska ställa upp i diverse löplopp i Stockholm. Har blivit lite hooked nu efter lördagen, men inte alls i närheten av min kollega Björn Suneson som fortfarande tretar igenom USA horisontellt. Galet, galet, galet… (Läs här)

Kaffe nu, sedan ska vi sparka liv i Corinna och dra oss ner till Times Square och spana in neonet, dagsljuset som är till låns.

Ps. Har haft mer än 5000 besökare på den här sidan nu och det roliga är att se vad folk har sökt på typ Google för att komma hit.

Personlig favorit: Spanking Irak.

Fantastiskt. Vem fan söker på det liksom?

Den första förvirringen har lagt sig, ett par härliga minnen har adderats och orden har slutat stappla ur munnen för att istället flyta rätt så väl.

Har varit i New York en månad nu och det börjar kännas lite som hemma fast utan vänner och familj.

Eller alltså, jag har träffat folk som går att betrakta som vänner så det är inte så, det är bara det att det tar förbannat lång tid att skilja folk från folk och hitta något som ens liknar de guldkorn man har i främst Stockholm och Linköping.

Jag antar att det kommer också, så jag är inte direkt oroad. Det finns ett gäng nummer i telefonen att ringa och hänga med och om inte annat så har jag fått slipa upp kunskaperna från tågluffartiderna; att hänga själv i barer och caféer och jiddra skit med allt och alla vilket faktiskt är rätt kul. Som när man blir skriken åt av en galen amerikanska på väg till Harvard.

Har samtidigt insett att det finns en oerhörd charm i att vara ny i en stad och ett land - men att det med det även följer en fantastisk frihet som kan vara svår att hantera. När hela veckan är som ett oskrivet kort är det nämligen så oerhört lätt att fastna framför datorn och följa Silly Season i Premier League i sekundformat (äntligen köpte Liverpool Torres!) eller stirra sig galen på tv-serier till den grad att man till slut resignerar och accepterar all reklam som man matas med.

Med andra ord inte göra ett skit med det oskrivna bladet man har framför sig.

Förstå mig rätt; det är inget problem utan bara rätt lätt hänt men jag tycker att jag har skött det rätt bra och hunnit med en hel del saker, särskilt om man tar i åtanke att jag har skrivit ihop en vidrigt krävande sak till huvudtidningen samt ett gäng artiklar till SvD Näringsliv.

Så om det här är någon slags tillbakablick på den första månaden kanske det passar sig med en liten lista. Låt oss göra det så här; eftersom jag har varit här i 31 dagar följer här också 31 punkter.

Månadens…

…galnaste sällskap: The Bronx som slet mig i stycken med kommenterar som “Whip it outta, Justin!”.

…bästa utställning: Colby Bird och Joshua Fields utställning om självmord på CRG Gallery, West 22nd Street.

…mest frekventa maträtt: Pasta med sås från Paul Newman-koncernen.

…sport: Baseboll, börjar fatta skiten och dessutom tycka det är kul. Vet inte om jag ska hata mig själv eller inte för detta.

…bar: Blind Tiger Ale House, Bleecker Street.

…bärs: Allt som kommer i pitchers (utom Pabst som är det mest menlösa jag någonsin har inmundigat).

…besök: Var helt oförberedd när tidningens Erik Wahlin ringde och sa att han var i stan, blev självklart trevligt jidder över ett par öl på Upper East.

…spotting: Steven R Schirripa som spelade Bobby Bacala på Sopranos.

…låt: bonusspåret på Pengabrorsans album. Om någon vet vad det depressiva mästerverket heter kan ni ju hojta till.

…ska-vi-hitta-på-något-kommentar: “You wanna go for brunch?”

…krasch: jag på en skejtboard var inte igår och skulle tydligen inte heller ha varit i år.

…läskigaste: mössen i min lägenhet.

…ostindränkta maträtt: Cheesypizza på Broadway här nedanför ligger i en klass för sig.

…mest lästa blogginlägg: The Bronx är inte som svenska kvinnor.

…utflykt: New Jersey. Att ta sig dit var som att ta sig till Springsteen-misär; fantastiskt härligt!

…insikt: Att även gangsters måste tvätta sina kläder i en laundromat.

…mission: att få folk att kalla mig för Keder. Börjar slutligen sätta sig med Mo i spetsen även om han gör någon slags Keter-variant.

…kolla vi är svenskar och gör nästan som i Sverige förutom då att vi dansar allting mycket kortare tid: Midsommarfirandet i Battery Park

….sämsta comeback: Jag på en fotbollsplan. Efter första gången kunde jag inte ens gå, efter andra fick jag avbryta med en lårkaka i absurdum.

…mest frekventa hangaroundwith: Spanking Charlene.

…kvarter: East Village.

…konsert: Eric Ambel And The Roscoe Trio på Lakeside Lounge med låten Hurtin´ Thing. Finfint i själen.

…däckning: Står inte jag för utan The Bronx-Jessica som föll plakat på baren ovan, kallade ägarens fru för otillåtna ord framför honom och dekorerade om toalettgolvet. Najs. Not.

…fan, du håller ju takterna från när du var ung: Annelie Andersson. Inga dutt ännu, men de sitter garanterat kvar i kroppen.

…läxa: Lämna aldrig tre dollar till en bartender och sedan tro att han minns det, lämna en dollar varje gång du köper en drink. Annars kan det blir sura och tvära miner.

…outnyttjade bok: Frank Millers Strangers Guide For The City Of New York från 1866, måste börja användas.

…sämsta: Grenuttagen jag tog med passar inte till adaptern som jag också tog med. Smart som jag var kontrollerade jag aldrig det innan, så nu sitter jag i en situation där jag bara kan använda en svensk el-krävande pryl åt gången. Scheisse.

…did that just happen?: Bartenderskan som visade brösten.

… medicinering: En karta alvedon, två tuber resorb och en Guiness. Inte på samma dag, förstås. Då hade jag inte skrivit det här utan varit sex fötter under marken.

…värsta dag: 36 grader varmt och 78 procent i fuktighet var inte en av de bättre dagarna i den här staden.

…motivering för att aldrig bosätta sig här på heltid: Enbart två veckors semester och mammaledigt typ en och en halv månad. Sicko system, sicko. Inte konstigt att det ser ut som det gör här.

Over and out för den här gången.

Måste säga att det är som jag trodde.

Jag bor helt fucking jävla fel.

Allt jag gör - eller okej, det är en överdrift - men mycket av det jag gör är att åka tunnelbana och det vet alla som känner mig att tunnelbanan är överst på min lista över saker jag inte vill befatta mig med.

Det är skitigt och det är trångt, det är stökigt och otrevligt.

Men New York är New York och inte Stockholm där man kan gå överallt. Så jag tvingas att åka. Har redan varit nere i East Village och vänt för brunch med Spanking Charlene, Tara, Nathalie och någon ungersk vän till henne som tydligen hette Charlie men som jag notoriskt kallade för Chris.

Pinsamt värre.

Men det var gott, det var trevligt och det avslutades med att jag fick sitta och halvsjunga Imse Vimse Spindel i Stuyvesant Park för Nathalie som har bott i Nässjö - av alla ställen - när hon var fem år.

Men problemet (kanske det enda också) med den där brunchen var att den just var i East Village (där allt coolt händer) och jag bor på Upper West - en resa som tar kring 45 minuter enkel väg, innebär ett byte och som jag precis är på väg att genomföra igen. Ska mata i mig kaffe för att vakna till men sedan ska jag dit för att möta Mo och gå ut och bärsa med hans polare som faktiskt heter Semen i efternamn. Som en följd av det: ja, det är låga odds på att jag kommer stå och säga hans efternamn framåt sentimmarna med ett småflin.

Semen liksom.

För det är inte det att han föddes med det namnet och man ska respektera det, han har faktiskt bytt till sig det.

Huråvida, ner till East Village igen alltså vilket innebär att jag totalt kommer spendera 180 minuter på resande fot idag; det är tre fucking jävla timmar för att förflytta sig i en och samma citykärna.

I say; I had it.HELP! Jag måste flytta till East Village.