Hyllning #3: Världens grymmaste park

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det är ta mig fan imponerande att Central Park får ligga kvar orörd på vad som är ett av världens mest eftertraktade områden, Manhattan.

Grönområdet är större än självaste Södermalm och om man tittar krasst eller sunt på det så skulle det fortfarande vara en kick-ass attraction även om man tog bort hälften.

Idagsläget besöker 25 miljoner årligen Central Park för att spela baseball, vandra bredvid kändisar som Zach Braff och Drew Barrymore, åka hästdroska, löpa, bada, titta på marionett-teater i The Swedish Cottage, måla, sparka fotboll i en dålig grusgrop med omedelbar risk för benbrott, cykla, spana in frihetsberövade djur på zoo, lyssna på gratiskonserter och se gratisfilmer, äta på The Boat House… ja, whatever, allt möjligt alltså. Och jag är övertygad om att besökssiffran inte skulle sjunka alldeles särdeles mycket bara för att parken blev mindre.

Visst, vi kanske inte skulle få se Brad Pitt leka ostört med sina barn i Sheep Meadow eftersom det inte skulle vara så pass glest som det är idagsläget, men å andra sidan… jag vet inte om han fick vara ostörd nu heller.

Brad Pitt och Angelina Jolie bodde här en kort period och staden som alltid låter kändisar vara i fred gick total bananas.

Det blev ett sidospår, men ni fattar grejen.

Visst, det skulle halvt om halvt bli revolution om någon rörde Cenral Park men i paritet till vad nya bostäder, kontor och affärer skulle dra in skulle det vara lönsamt – och framför allt motiverat.

Inser att det låter som att jag är en företrädare för att göra Central Park mindre, men så är inte fallet.

Det är totalt tvärtom.

Jag älskar Central Park för just vad det är; en överdimensionerad park som luktar grönt, som är öppen för allt och alla och ständigt bjuder in till romantiska promenader och svettiga löpturer, drinkar vid Conservatory Water eller att få spö i schack vid Chess & Checkers Pavilion – allt ackompanjerat av läckra skyskrapor som sträcker sig upp i himlen i en perfekt kombination av natur och stadsbyggnation.

Bara att få vandra omkring på dess gator i vintertider som dessa, när lamporna slåss som mest om kvällarna för att slå igenom ljuset, gör mig fruktansvärt mycket varmare.

Såväl New York som mitt liv skulle ha varit ofantligt mycket tråkigare om det inte vore för Central Park.

Thanks New York City, thanks.

Mördarjakt, Beckham och lärdom lärd

Har varit lite tyst här på bloggen, men inte riktigt vetat vad jag ska skriva.

Man gör liksom på något sätt samma sak när människor kommer; man kliar sig i huvudet när man föreställer sig hur högt World Trade Center faktiskt var, man skickar in någon på världens största departmentstore (Macys) och man fascineras över mössen i mitt kök.

Nyss såg jag en lång svans som jag ringlade sig ner i hålet som utgör en av gasplattorna och nu står bror i köket och säger att “den där jäveln ska vi allt ta” – allt för att nu (liverapportering här faktiskt…) skrika till och hoppa lätt skrämd och förvånad.

- Wahoojh, där var han!!

- Nä?, säger Marielle.

- Jo, en svart liten… Han kom ut här vid fötterna och så stack han in där igen.

- En liten husmus, säger Marielle med lite hopp om att spara livet på den stackarn.

- Vi ska döda den jäveln, muttrar brorsan.

Min förklaring till brorsans mordiska beteende: hans nyinköpta Clarityn-tabletter som vi har kommit fram till – inte faktiskt säkerställt här – är rätt så mycket starkare än de svenska varianterna.

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

Använde gårdagen till att ta mig ut till New Jersey igen och den här gången till Meadowlands och Giants Stadium för att spana in hockeysiffror i fotbollsmatch; 5-4 när New York Red Bulls tog sig an LA Galaxy och det var som resultatet antyder en fantastisk match.

Pang, boom och 2-1 redan efter 8 minuter går liksom inte att klaga på som åskådare.

Störst den kvällen var inte att kunna skicka sms till alla kvinnliga kompisar – som suktat och fått något drömmande i blicken så fort jag sagt att jag skulle till matchen – att jag på någon meters avstånd mött en tröjlös Beckham (“The only reason to start watching soccer”, som en skvallerblaska uttryckte det nyligen) utan att jag bara någon sekund innan det mötte Cobi Jones – denna lilla gigant som trixade sig fram VM 1994 och rakt in i mitt hjärta.

Hade tyvärr inte tid att stanna och tjattra med honom, det hade varit något det. But oh well, you can not have it all.

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

När jag lämnade Sverige gjorde jag det med att fira brorsans 30-års kalas.

Trodde aldrig att åldern skulle gripa tag i honom så fort.

Men hittills har han sagt saker som “Du vet ungdomarna…ja, dom var lite så där i gasen liksom…” på ett sätt som får honom att framstå som 50 bast.

Fasar för min egen 30-årsdag om tre år…

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

Lade fredagens krut på en lång promenad genom Central Park med picknick och ner via Apple Store, in på lite butiker och allt för att ta oss till B&H Photo där Marielle skulle köpa ny kamera.

Tid vid ankomst: 15.12.

Status: Stängt värre.

Skäl: Butiken ägs, liksom många andra teknikbutiker i den här stan, av judar men de jobbar tydligen inte när det blir mörkt eller något sådant. Notera tiden igen. Hmpfa. Dessutom stängt även på lördagen.

Lärdom: Ja, den är lärd.

Some pictures: The Blue Group, jag vägrar Marielle fokus i tunnelbanan, brorsan vilar och picknickar i Central Park, bror och Marielle utanför katedralen St John Devine och bror på mördarjakt i köket.

Flyttar och det till Brooklyn

Har legat lite lågt här och lagt krutet på annat.

Som att till exempel picknicka i Central Park med smält choklad, mackor och sprite med en halvt-om-halvt fotomodell som flummat runt i Sex & The City, strosa Madison Avenue ner längs en gigantisk marknad och att skaffa en ny lya.

Tror jag satt på jobbet någongång innan avfärd och sa att jag inte ville bo i Brooklyn för att det var där alla svenska frilansjournalister bodde och det skulle vara lite för förutsägbart, men oh well oh well… Kommer att landa där under två månaders tid och det i en tvåa för 1200 dollar i månaden all inclusive (el, internet, telefon…). Visserligen 200 dollar dyrare än nu men det här är å andra sidan en studentlägenhet, det är inte den i Brooklyn och den dessutom rätt så mycket större.

Location: Prospect Park, alldeles bredvid just en park och på andra sidan av den parken finns Park Slope – ett rätt schysst och hippt område med en del coola restauranger och barer.

Inflyttning skrivs till den 28:e augusti och eftersom Monica som jag hyr av för tillfället ännu inte har hört av sig om när hon planerar att komma tillbaka tänker jag följdaktligen bara mejla och säga att jag flyttar då och inte tidigare.

Jag betalar trots allt full hyra även för augusti.

Lade security-deposit idag på 500 dollar till Aïcha som bor där nu och får nycklarna kring inflyttning och måste säga att det känns rätt bra trots att det är Brooklyn och inte Manhattan; kanske mest för att jag slipper söka lägenhet en stund men även för att det är stort och rätt så billigt. Dessutom: om man jämför med där jag bor nu på Upper West går det fortare att åka till nya lyan från East Village som är där jag mest frekvent hänger; 45 minuter i dagsläget till 25 i framtiden.

Inga bilder inifrån lägenheten, däremot tog jag en utanför. Looks like this:

Ps. Hade till slut även ett erbjudande om en lägenhet mitt i smeten på Jones Street (där Steve Earle för övrigt bor) men det var bara en månad och typ ytterligare 200 dollar så det fick skippas.

Trötta fötter i New York

Måndag och Corinna landade i lördags kväll och ligger nu och sover i extrasängen med lite huvudvärk medan jag surfar runt bland fotbollssajter, bläddrar nöjt i FourFourTwo som jag till min stora förvåning kom över på Barnes & Noble och vilar fötterna.

Däckade klockan tio igår efter att ha gått omkring i sex sju timmar och täckt av delar av East Village, Soho, Chinatown och Little Italy och bland annat vandrat in i The Cupping Room; fantastiskt charmigt och där vi snabbt insåg att brunchen borde intagits, inte på 7A i East Village vars omelett-burrito visserligen var grym men i utseendet inte alls som TCR:s burgare.

- Mer brunch åt folket, konstaterade vi och beslutade oss för att gå tillbaka.

Idag vet jag inte vad det blir, förhoppningsvis lite Central Park som jag sedan i lördags har så fantastiska minnen av. Var ute på den normala löprundan och insåg snabbt att det pågick ett motionslopp om en mil. Hade visserligen ingen nummerlapp, var inte heller registrerad men hoppade in efter någon kilometer när löparna kom till där jag började. Körde mitt eget race bland de 4587 personerna med slutresultatet att bara bli omsprungen av 7 personer, men däremot utan tvekan ha sprungit om minst 1500-2000 personer.

Kändes grymt och förstår nu varför Mange alltid tjatar att vi ska ställa upp i diverse löplopp i Stockholm. Har blivit lite hooked nu efter lördagen, men inte alls i närheten av min kollega Björn Suneson som fortfarande tretar igenom USA horisontellt. Galet, galet, galet… (Läs här)

Kaffe nu, sedan ska vi sparka liv i Corinna och dra oss ner till Times Square och spana in neonet, dagsljuset som är till låns.

Ps. Har haft mer än 5000 besökare på den här sidan nu och det roliga är att se vad folk har sökt på typ Google för att komma hit.

Personlig favorit: Spanking Irak.

Fantastiskt. Vem fan söker på det liksom?

Central Park Runt

Sprang 4,5-5 kilometer i Stockholm, ökade till 6,5 när jag kom hit och klippte milen idag; Central Park runt.

Förvånansvärt smärtfritt – och rätt så kul med tanke på att jag sprang om 40-50 människor men bara blev omsprungen av sex.

Lite stolt över mig själv eftersom jag inte minns när jag sprang så långt sist utan att fuska. Jag menar; när man gick i skolan så sprang man ju lite kors och tvärs bara det blev kortare, men här var inget fusk.

Central Park vs Stockholm

Tror jag sa det på skämt någon gång men det visade sig att skämtet var verklighet.

Att vandra längs Central Park tar lika lång tid som att vandra från södraste Skanstull till norraste St Eriksplan; dvs från ena sidan av Stockholm City till den andra.

Drygt en timme slutade klockan på under gårdagens promenad och med det i åtanke blir den här staden skrämmande stor. Man ska förstås även ha i åtanke att man möts av såväl fler bilar som rödljus i den här staden än i Stockholm, men ändå… Det är rätt så freaky stort.

USA och Paris Hilton och Paris Hilton och jag

Har varit här i en vecka nu och måste säga att det är tur att jag stannar ytterligare en sisådär 65 för det jag har hunnit åstadkomma är i stort sett ingenting.

Jag har vandrat omkring i några dagar och jag har träffat lite folk, jag har halvt om halvt stukat foten i Central Park och jag har blivit skriken Nick Nolte åt (med viss rätta visar sig vissa tycka – och jag kan nog tyvärr förstå dem…). Jag har även blivit skriken åt av fem negresser i en bil (“Hmum, you got that thing going there boy”) vilket jag fortfarande inte kommit underfund med var på allvar eller skämt och jag har lyckats skaffa ett mobilnummer och bankkonto. Jag har snott en Wall Street Journal från granntrappen, slagit ut elen och skrivit en artikel som snart ska skickas in till SvD. Jag har lyckats laga nudlar och creme fraiche tre gånger och avskytt varenda gång, druckit en fantastiskt god Shakespeare Stout i West Village och festat till det en gång (i lördags) på bland annat en gaybar. Jag har sett fettdjävulen, stapplat in i en kändis och jag har insett att nyhetsrapporteringen i tv-kanalerna här är förlorad för alltid. Jag vet nämligen inte vilken annan slutsats jag ska dra efter att ha levt med en och samma toppnyhet sedan ankomst.

Den om Paris Hilton.

Är det inte att hon har släppts ut för att sedan få åka tillbaka till fängelset igen, så är det rykten om hennes psykiska hälsa/ohälsa och vad hon har gjort under natten. Är det inte det, ja då är det om sheriffen som släppte henne fri mot pengar.

Dag ut. Dag in.

Jag borde förstås inte bry mig, men det är inte så jävla enkelt heller som det kan tyckas. Jag vill nämligen ta till mig USA som det är och har till exempel börjat tvinga mig själv till att titta på baseboll och senare också basket,vilket faktiskt är riktigt roligt nu när det är slutspel.

Men för att få hela USA i sig ingår tydligen Paris Hilton. Det är en förbannad skam och den som trodde att tidningarna var särskilt mycket bättre får tro igen.

Jag har nämligen köpt några stycken sedan ankomst och i stort sett samtliga tycker att Paris Hilton är toppnyheten och det var inte förrän jag kom till skvallerblaskan New York Post som storyn verkligen fascinerades även mig.

Det handlade visserligen inte så mycket om Paris Hilton som om texten jag läste, men ändå. I en fantastiskt välskriven, smart och snyggt formulerad kommentar skrev Andrea Peyser om hur det gick till när Paris Hilton skickades till fängelset för andra gången – allt för att avsluta texten med orden “Good luck crying your way out of jail this time, Paris, you ignorant slut”.

Jo. Ni läste rätt. Och jag satte Starbucksblasket i halsen över den sjuka frispråkheten och attityden och tvingades ringa Spanking Charlene som fick förklara vad inte jag förstod; att det hade någon slags koppling till Saturday Night Live som nästan legaliserade det.

Nästan.

Oh well, oh well… Go US. Det är som sagt måndag och vad den här veckan bjuder på vet jag inte mer än att jag ska på födelsedagsfest på fredag, skriva ur mig ytterligare en artikel och dras med Paris Hilton några varv till.

We got one man down

Söndag, i soffan som kanske är en fåtölj och skadad.

Har spelat fotboll i Central Park och det gick väl rätt så bra ända till dess att jag kom hem och satte mig ner.

Då började det göra ont och ont gör det fortfarande och det i vristen.

Den är inte blå men den är inte stödbar.

Düngfrappeschaisse…

Ps. Elen var ganska enkel att fixa. En liten handmanöver på en spak var allt som krävdes för att vara tillbaka på banan igen.

Vandraren har överallt att gå…

Fortsatte mitt promenadäventyr under gårdagen och det med Spanking Charlene som följe; genom West Village och ner och sedan upp och vidare bort Union Square och East Village där vi försökte fly värmen genom att se filmen Knocked Up, men vilken börjat femton minuter tidigare.

Till Tara istället; en av Charlenes vänner och som dök upp på spelningen i onsdags och som liksom jag arbetar med ord på frilansbasis, ner i en av hennes soffor med AC:n på full hastighet, ut igen och till 7A – en restaurang som visade sig ha alldeles fantastiska burritos och två för en på ölen vilket gjorde under för sinnet.

Not.

Out again, subway back home och ett fotografi på vägen (nedan). Ner i soffan eller om det nu är en fåtölj men oavsett vad så är det något med den där soff-fåtöljen som gör att jag bara inte kan hålla mig vaken. Somnade klockan 22.00 till filmen Zoolander igår, 21.30 dagen innan till CSI. Pigg idag? Njae… Men jag har ett stort uppdrag: Att köpa fotbollsskor till morgondagens övning med lite svenskar i Central Park. Avspark 14.30 när solen står som högst. Jag tackar jag…

Fettdjävulen, Central Park och vatten

Att säga att det är varmt vore inte bara en underdrift, det vore en förbannad lögn.

Det är nämligen hett, klibbigt och fuktigt och mitt i allt det där sitter jag och försöker dricka vatten så gott det går.

Det som kommer ur kranen är nämligen vitt och smakar klor. Det får visserligen sin rätta färg – eller snarare brist på färg kanske man ska säga när det handlar om H2O – efter några sekunder i glaset men det smakar inte alls som hemma och det intressanta i det här sammanhanget är att kranvattnet i NYC räknas som ett av de bättre i USA.

Jag har aldrig varit i Chickasha, Oklahoma men jag har svårt att tänka mig att de inte kan erbjuda bättre än vad den här staden har att erbjuda.

Men jag dricker.

Och dricker lite till.

Det är lika bra att göra magen van för att köpa en flaska vatten per dag för 1 dollar stycket summerar upp till 400 dollar under den här resan och 400 dollar är just 400 dollar.

Med andra ord för mycket, i alla fall för att lägga på vatten.

Däremot har jag lagt runt 20 dollar hos D´AG på i hörnet Broadway/110th St på bröd, smör och mjölk, pasta, sås och annat och det må vissa tycka vara en mager blandning men det var så det blev.

Man måste ju starta någonstans. Och det kan jag säga att det var fan i mig inte lätt att handla ens det.

Dels är det här landet inte alls med i matchen vad gäller fullkorn, dels krävs det sylvassa getögon för att ens finna något som inte är en kalori- och fettbomb vilket jag är livrädd för.

Eller i alla fall nästan.

Jag såg nämligen djävulen uppenbara sig idag.

Fettdjävulen.

Hon var en kvinna lika gammal som jag men med en tshirt som slutade strax mellan naveln och brösten och jag skojar inte om säger att det måste ha varit minst 25 kilo fett som välvde fram.

Fritt. Löst. Hängande.

Och det är väl fel att kalla henne för fettdjävulen men hon fick då och där och nu representera det där för mig, hur det kan sluta.

Åtgärd?

Jag fick ta mig en löptur i Central Park och det visade sig varken vara som jag trodde eller som jag var van vid. För inte bara det att det var förbannat tungsprunget med segdragna backar samt att bilar fick färdas i parken, det är något helt annat att möta dammen The Reservoir än vad det är att möta Årstaviken hemma i Stockholm.

För på andra sidan av The Reservoir finns Manhattans skyline och jag vet inte vad jag ska säga om den synen mer att det var länge sedan jag log så länge av att bara titta på en stad. Prakt. Ståtlighet. Växande upp i himlen som något slags monument över något fenomenalt.

På andra sidan Årstaviken finns…ja herregud typ Enskede.

Rest my case om hur tufft det var.

Har i övrigt spenderat dagen med att…

…spatsera Broadway upp och ner för att leta reda på den billigaste matkedjan, samt under detta äventyr förtjust noterat att Springsteen spelades i en av butikerna (tyvärr Born In The USA).

…smygtittat in i Tom´s Diner, det vill säga Monk´s Diner från Seinfeld.

…försökt finna bästa möjliga kontantkort så jag kan få en fungerande telefon. I samma ögonblick dock konstaterat att det lär bli Skype framöver vid samtal till Sverige; so please install!

…noterat att ölutbudet i butikerna är förvånansvärt bra då de till och med säljer Monty Python Holy Ale.

…sett en hybrid av Christopher Walken i Tillbaka till Framtiden och Ronnie Spector, med ett uns av Dianna Ross i sig, skrika ”Skunk Bitch” till en mörkhyad 16-årig flicka som bara skrattade tillbaka.

…konstaterat att jag tyvärr bara har sju tv-kanaler. För tillfället visar de, i tur och ordning: rättegångsprogram på låtsas, rättegångsprogram på låtsas, sitcom från södern, Oprah, tv-reklam, vädret och ett tävlingsprogram av typen Vem vill bli miljönär.

…tänkt kanske ett tiotal tankar om att ”Vad fan gör jag här?” men i samma stund bara lett brett så fort jag fått prata med en New Yorker eller snubblat in i någon spännande affär eller vägkorsning.

…sajnat upp mitt första samla-poäng-kort, det hos drugstoren Duane Reade där jag slängde upp ytterligare 20 dollar för shampo, duschkräm och hårstajlingsprodukter.

Nu ska jag…ja, jag vet i fan vad jag ska göra faktiskt. Kanske försöka skaffa det där telefonkortet. Eller duscha för tredje gången idag.

Oavsett; over-n-out.

Två bilder: Min lägenhet och jag i Riverside Park.