With bruised arms and broken rhythm in NYC

Om man utgår ifrån att Spanking Charlene vet vad hon pratar om så var lägenheten på West 71st Columbus Ave den minsta i hela New York.

Och det måste man nästan göra; utgå ifrån att hon vet vad hon pratar om alltså.

Hon har trots allt bott i New York nästan hela sitt vuxna liv och bor inte direkt stort hon heller på East 18th, men om hon tycker jag ska rata lägenheten så gör jag det.

Hon är trots allt den som har sett den live och vet vad jag kan få ut för pengarna.

Och för er som undrar hur illa ställt det var, här kommer lite foton ifrån den:

Kavajen på, papprena i handen och buss 69 mot Ambassaderna där mer än hälften av någon outgrundlig anledning pratar teckenspråk. Eller signalerar kanske det heter. Och så av, solen i ögonen och en fantastiskt öststatsliknande grå byggnad där en rödvitblå flagga hänger lojt mot en stång och bjuder in till en säkerhetskontroll av det flygplatsliknande slaget.

Förutom då att de tar min mobiltelefon och ger mig bricka nummer 29.

Men metalldetektorn finns där, de dumma frågorna likaså från männen som tycker att de på något sätt är världens sista utpost mot farligheter.

In. Inget pip. Inget blipp. Och igenom, till vänster och mot en lokal där en äldre man stönar ljudligt när han ser att jag har skrivit East 18th som bostadsadress på visumansökan.

- Så långt ner? Fantastiskt…

Jag säger inget.

Jag säger inte att jag inte har en bostad utan att det där bara är en backup, att det är till Spanking Charlene utifall det skulle knipa, om det inte skulle lösa sig och det vet i fan om jag ens kan bo där då men adressen är där i alla fall.

På mitt papper. Beviljad och utlånad. Och det av just Spanking Charlene.

Stolar på rad, ner i en av dem. SvD i handen, tjugo minuters väntan bland affischer om att armén vill värva just mig och en ung kvinna i röd jacka får tuffa frågor om hon verkligen är säker på att hon inte ska jobba som illegal barnflicka när hon åker över.

Trettio minuter. Och ett budskap om att vi ska hålla i hatten för snart går det fort, snart går det undan och en mikrofonglad herre ropar namn efter namn och jag kommer som nummer sju och inte 29, vandrar till lucka D där en svensktalande iranamerikan står och smågarvar (över mitt foto?) och inser direkt att USA ska försöka lura mig. Att de vill få mig att känna mig trygg, att de vill få mig att erkänna något jag är oskyldig till så där i förbifarten.

Gårdagens övningar av Jeopardyliknande svar snurrar i huvudet:

- Vad är ett träningsläger?

- Något jag inte besökte i Iran.

Typ.

Mannen på andra sidan luckan flinar vidare, kräver fingeravtryck och tror att jag är föreläsare på SvD hur jag nu skulle kunna vara det och frågar vad jag tyckte om Iran och svarar som jag alltid gör.

Ärligt.

- Grymt! Helt fantastiskt!

Han tittar på mig.

Jag tittar tillbaka.

- Väldigt vackert land, arkitekturen alltså… säger jag och försöker få det att låta drömskt.

Han tittar på mig igen, går igenom papprena och byter plötsligt språk och försöker skapa någon slags auktoritär ton utan att lyckas särskilt väl.

- Your visa-application is approved. You will have it on monday.

Jag vänder om, går ut och tar en tom 69:a tillbaka till stan där helt plötsligt inte en jävel signalerar tecken. Blickar ut mot en vacker vår som är något att sakna och tänker grattis USA.

Jag är redo.

Jag är redo för invasion.