Åsk-å-dunder, fröken Stiles och en sopstation

Onsdag och regnet öser ner utanför samtidigt som ett par åsk-å-dundrar slår fram med jämna mellanrum.

Själv sitter jag med en kopp kaffe, spelar Kents “Sverige” på repeat och filosoferar över en artikel jag borde börja skriva.

Har annars fortsatt leka turist de senaste dagarna och det är fantastiskt bra att få någon att irra runt med och verkligen slipa till kollen på alla gator och kvarter, särskilt de små som gömmer sig runt om i staden och även om det kanske inte var just en liten gata så hamnade vi på Broome Street och baren Aurora i måndags; grymt trevlig liten pittoresk lokal där självaste Julia Stiles satt.

Vackert.

Har alltid tänkt mig att en Notting Hill-händelse skulle kunna få hända i mitt liv och jag inte skulle protestera direkt vilt men det gjorde det inte den här gången heller; det vill säga hon väntade ut sin väninna och så gick de och satte sig vid ett bord och åt och så var det bra med det utan varken några ord sagda eller försök gjorda åt höger eller vänster. Brukar inte bry mig om kändisar eller blir starstruck men det är onekligen lite coolare att springa in i henne än i typ Linda Rosing.

Tydligen bor fröken Stiles i East Village där även vi landade igår kväll för att tillsammans med Tara och Charlene inta ett par happy hour drinkar på Lakeside Lounge, dra oss vidare till Sidewalk och till sist Doc Hollywood – en äkta divebar som mer ser ut som en sopstation än en pub.

Bilder: Jag och Corinna på Aurora, jag och Charlene på Lakeside Lounge, streetkids i Soho, jag filosoferar framför datorn och Corinna på Lakeside Lounge.

Trötta fötter i New York

Måndag och Corinna landade i lördags kväll och ligger nu och sover i extrasängen med lite huvudvärk medan jag surfar runt bland fotbollssajter, bläddrar nöjt i FourFourTwo som jag till min stora förvåning kom över på Barnes & Noble och vilar fötterna.

Däckade klockan tio igår efter att ha gått omkring i sex sju timmar och täckt av delar av East Village, Soho, Chinatown och Little Italy och bland annat vandrat in i The Cupping Room; fantastiskt charmigt och där vi snabbt insåg att brunchen borde intagits, inte på 7A i East Village vars omelett-burrito visserligen var grym men i utseendet inte alls som TCR:s burgare.

- Mer brunch åt folket, konstaterade vi och beslutade oss för att gå tillbaka.

Idag vet jag inte vad det blir, förhoppningsvis lite Central Park som jag sedan i lördags har så fantastiska minnen av. Var ute på den normala löprundan och insåg snabbt att det pågick ett motionslopp om en mil. Hade visserligen ingen nummerlapp, var inte heller registrerad men hoppade in efter någon kilometer när löparna kom till där jag började. Körde mitt eget race bland de 4587 personerna med slutresultatet att bara bli omsprungen av 7 personer, men däremot utan tvekan ha sprungit om minst 1500-2000 personer.

Kändes grymt och förstår nu varför Mange alltid tjatar att vi ska ställa upp i diverse löplopp i Stockholm. Har blivit lite hooked nu efter lördagen, men inte alls i närheten av min kollega Björn Suneson som fortfarande tretar igenom USA horisontellt. Galet, galet, galet… (Läs här)

Kaffe nu, sedan ska vi sparka liv i Corinna och dra oss ner till Times Square och spana in neonet, dagsljuset som är till låns.

Ps. Har haft mer än 5000 besökare på den här sidan nu och det roliga är att se vad folk har sökt på typ Google för att komma hit.

Personlig favorit: Spanking Irak.

Fantastiskt. Vem fan söker på det liksom?

Trodde det skulle vara lite mer galajigt

Femte juli och dagen efter den fjärde och det enda jag kan konstatera är att det var mer sjätte juni över det hela än sjuttonde maj.

Det vill säga en ytterst lugn tillställning utan några som helst känslomässiga glädjeyttringar.

Träffade Annelie under dagen och drack öl och åt hamburgare på en alldeles utomordentlig irländare på Upper East innan jag landade hos Tara i East Village tillsammans med Charlene, Mo och Jodie – den sistnämnda en kvinna som extraknäcker på Empire State Building och lovade en gratistur.

Jag tackar jag, sa jag. Vi skålade, snackade skit och trotsade det lätt fallande regnet för att ta oss upp på hustaket och spana in fyrverkerierna och skraporna. Ner igen, till lägenheten men sedan ut och det till Lakeside Lounge i någon timme innan det blev hemfärd.

Lite bilder: Mo, Jodie och Charlene, fyrverkerier och Tara, jag, Charlene och Mo.

Något som liknar en sammanfattning

Den första förvirringen har lagt sig, ett par härliga minnen har adderats och orden har slutat stappla ur munnen för att istället flyta rätt så väl.

Har varit i New York en månad nu och det börjar kännas lite som hemma fast utan vänner och familj.

Eller alltså, jag har träffat folk som går att betrakta som vänner så det är inte så, det är bara det att det tar förbannat lång tid att skilja folk från folk och hitta något som ens liknar de guldkorn man har i främst Stockholm och Linköping.

Jag antar att det kommer också, så jag är inte direkt oroad. Det finns ett gäng nummer i telefonen att ringa och hänga med och om inte annat så har jag fått slipa upp kunskaperna från tågluffartiderna; att hänga själv i barer och caféer och jiddra skit med allt och alla vilket faktiskt är rätt kul. Som när man blir skriken åt av en galen amerikanska på väg till Harvard.

Har samtidigt insett att det finns en oerhörd charm i att vara ny i en stad och ett land – men att det med det även följer en fantastisk frihet som kan vara svår att hantera. När hela veckan är som ett oskrivet kort är det nämligen så oerhört lätt att fastna framför datorn och följa Silly Season i Premier League i sekundformat (äntligen köpte Liverpool Torres!) eller stirra sig galen på tv-serier till den grad att man till slut resignerar och accepterar all reklam som man matas med.

Med andra ord inte göra ett skit med det oskrivna bladet man har framför sig.

Förstå mig rätt; det är inget problem utan bara rätt lätt hänt men jag tycker att jag har skött det rätt bra och hunnit med en hel del saker, särskilt om man tar i åtanke att jag har skrivit ihop en vidrigt krävande sak till huvudtidningen samt ett gäng artiklar till SvD Näringsliv.

Så om det här är någon slags tillbakablick på den första månaden kanske det passar sig med en liten lista. Låt oss göra det så här; eftersom jag har varit här i 31 dagar följer här också 31 punkter.

Månadens…

…galnaste sällskap: The Bronx som slet mig i stycken med kommenterar som “Whip it outta, Justin!”.

…bästa utställning: Colby Bird och Joshua Fields utställning om självmord på CRG Gallery, West 22nd Street.

…mest frekventa maträtt: Pasta med sås från Paul Newman-koncernen.

…sport: Baseboll, börjar fatta skiten och dessutom tycka det är kul. Vet inte om jag ska hata mig själv eller inte för detta.

…bar: Blind Tiger Ale House, Bleecker Street.

…bärs: Allt som kommer i pitchers (utom Pabst som är det mest menlösa jag någonsin har inmundigat).

…besök: Var helt oförberedd när tidningens Erik Wahlin ringde och sa att han var i stan, blev självklart trevligt jidder över ett par öl på Upper East.

…spotting: Steven R Schirripa som spelade Bobby Bacala på Sopranos.

…låt: bonusspåret på Pengabrorsans album. Om någon vet vad det depressiva mästerverket heter kan ni ju hojta till.

…ska-vi-hitta-på-något-kommentar: “You wanna go for brunch?”

…krasch: jag på en skejtboard var inte igår och skulle tydligen inte heller ha varit i år.

…läskigaste: mössen i min lägenhet.

…ostindränkta maträtt: Cheesypizza på Broadway här nedanför ligger i en klass för sig.

…mest lästa blogginlägg: The Bronx är inte som svenska kvinnor.

…utflykt: New Jersey. Att ta sig dit var som att ta sig till Springsteen-misär; fantastiskt härligt!

…insikt: Att även gangsters måste tvätta sina kläder i en laundromat.

…mission: att få folk att kalla mig för Keder. Börjar slutligen sätta sig med Mo i spetsen även om han gör någon slags Keter-variant.

…kolla vi är svenskar och gör nästan som i Sverige förutom då att vi dansar allting mycket kortare tid: Midsommarfirandet i Battery Park

….sämsta comeback: Jag på en fotbollsplan. Efter första gången kunde jag inte ens gå, efter andra fick jag avbryta med en lårkaka i absurdum.

…mest frekventa hangaroundwith: Spanking Charlene.

…kvarter: East Village.

…konsert: Eric Ambel And The Roscoe Trio på Lakeside Lounge med låten Hurtin´ Thing. Finfint i själen.

…däckning: Står inte jag för utan The Bronx-Jessica som föll plakat på baren ovan, kallade ägarens fru för otillåtna ord framför honom och dekorerade om toalettgolvet. Najs. Not.

…fan, du håller ju takterna från när du var ung: Annelie Andersson. Inga dutt ännu, men de sitter garanterat kvar i kroppen.

…läxa: Lämna aldrig tre dollar till en bartender och sedan tro att han minns det, lämna en dollar varje gång du köper en drink. Annars kan det blir sura och tvära miner.

…outnyttjade bok: Frank Millers Strangers Guide For The City Of New York från 1866, måste börja användas.

…sämsta: Grenuttagen jag tog med passar inte till adaptern som jag också tog med. Smart som jag var kontrollerade jag aldrig det innan, så nu sitter jag i en situation där jag bara kan använda en svensk el-krävande pryl åt gången. Scheisse.

…did that just happen?: Bartenderskan som visade brösten.

… medicinering: En karta alvedon, två tuber resorb och en Guiness. Inte på samma dag, förstås. Då hade jag inte skrivit det här utan varit sex fötter under marken.

…värsta dag: 36 grader varmt och 78 procent i fuktighet var inte en av de bättre dagarna i den här staden.

…motivering för att aldrig bosätta sig här på heltid: Enbart två veckors semester och mammaledigt typ en och en halv månad. Sicko system, sicko. Inte konstigt att det ser ut som det gör här.

Over and out för den här gången.

Ner och upp och ner och upp och…hjälp!

Måste säga att det är som jag trodde.

Jag bor helt fucking jävla fel.

Allt jag gör – eller okej, det är en överdrift – men mycket av det jag gör är att åka tunnelbana och det vet alla som känner mig att tunnelbanan är överst på min lista över saker jag inte vill befatta mig med.

Det är skitigt och det är trångt, det är stökigt och otrevligt.

Men New York är New York och inte Stockholm där man kan gå överallt. Så jag tvingas att åka. Har redan varit nere i East Village och vänt för brunch med Spanking Charlene, Tara, Nathalie och någon ungersk vän till henne som tydligen hette Charlie men som jag notoriskt kallade för Chris.

Pinsamt värre.

Men det var gott, det var trevligt och det avslutades med att jag fick sitta och halvsjunga Imse Vimse Spindel i Stuyvesant Park för Nathalie som har bott i Nässjö – av alla ställen – när hon var fem år.

Men problemet (kanske det enda också) med den där brunchen var att den just var i East Village (där allt coolt händer) och jag bor på Upper West – en resa som tar kring 45 minuter enkel väg, innebär ett byte och som jag precis är på väg att genomföra igen. Ska mata i mig kaffe för att vakna till men sedan ska jag dit för att möta Mo och gå ut och bärsa med hans polare som faktiskt heter Semen i efternamn. Som en följd av det: ja, det är låga odds på att jag kommer stå och säga hans efternamn framåt sentimmarna med ett småflin.

Semen liksom.

För det är inte det att han föddes med det namnet och man ska respektera det, han har faktiskt bytt till sig det.

Huråvida, ner till East Village igen alltså vilket innebär att jag totalt kommer spendera 180 minuter på resande fot idag; det är tre fucking jävla timmar för att förflytta sig i en och samma citykärna.

I say; I had it.HELP! Jag måste flytta till East Village.

Midsommar, Battery Park och absurdum

Firade förra året i Liverpool med egeninlagd strömming och svensk snaps, fyra år innan dess i Toscana med allt vad svenskt heter nedkört i en bil.

I år blir det midsommar i Battery Park och det som någon blandning av tidigare utlandsupplevelser med Annelie i spetsen; ursprungligen bara sju hus ifrån mitt i Rimforsa och som jag sköt märlor med när jag var liten.

Herregud, jag tror till och med jag krockade med henne på cykel en gång när vi var små och skulle stjäla märltråd från någon container och byn ännu inte hade vaknat.

I alla fall. Träffades igår och det var visserligen andra gången sedan NYC-invasionen, men även andra gången på typ tio år och där första gången ens knappt går att räkna.

Jag var på konsert på Sidewalk, hon sprang förbi och sa hej med en kram och sedan var det bra med det.

I går däremot gick vi ut och drack öl och det på en asiatisk myllrande lounge, på legendariska McSorleys och på någon bar som jag inte minns namnet på men som hade en bakgård och Guinness (bra kombination!). Snackade skit, jiddrade minnen och gjorde upp planer för midsommar vars firande tydligen drar igång runt sex-sju på fredag och där hon håller med champagne, jag med snaps och hennes polare Kristian med snacks och filt. Där, i Battery Park alltså, finns sedan silltallrikar att köpa (så vi slipper min egeninlagda hemska variant från England), en midsommarstång att dansa runt och tusentals människor med drickat i högsta hugget.

Spännande nog finns dessutom två “svenska” alternativ när festen är slut; dels i en byggnad som kallas för The Puck där självaste Bingo Rimér tydligen har ett vip-rum (hur den mannen nu kan ha ett vip-rum…someone explain?) och baren Blvd där (tatatara…trummslag) Uno Svenningson ska uppträda.Har inte bestämt mig ännu för om det är värdelöst eller absurt kul.

Inte heller om jag ska gå, enda skälet skulle väl vara just att det är så absurt att se Uno i New York att man i efterhand kan skratta rätt så högt åt det.

The Bronx är inte som svenska kvinnor

Sprang in i The Bronx igår.

Det var troligtvis det most fucked up sedan urminnes tider.

The Bronx (Jessicas väninnor; åtta högljudda, om inte till och med skrikande, latinos i åldern 21-28 år) slet nämligen en stackars svensk som mig i stycken.

För väl vid 76th and 2nd Ave där Jessicas födelsedag skulle firas visade det sig att Spanking Charlene och hennes Mo var en och en halv timme sena och att jag själv fick försöka ta mig in i sällskapet.

Förstå mig rätt här: Det är vanligtvis inget problem.

Men vanligtvis är å andra sidan inte heller The Bronx.

För väl vid bordet och med en Grolsch i handen dröjer det inte mer än tre fyra fem minuter innan deras samtalsämne är sex (vilket de utan bekymmer lät bordsgrannarna ta del av…) och en av The Bronx, vars keps nog senast sågs bäras av Julia Roberts i öppningsscenen av Pretty Woman, tittar på mig.

- Yo, Justin Timberlake! Whip it outta!

- Sorry..?

- With those tight pants you got to have something to show – so show it! Whip it out!

- Eeeh…?

- I never had a white man, Justin! I don’t know what you guys got to compete with! What it looks like! Show me!

- I think I pass on that one.

- What about you and I go downstairs? Huh? Justin, are you afraid? Come on! I only had black guys, let me see what you got going in those pants white boy!

Jessica himlar med ögonen:

- I am so sorry, Daniel. So, so, so very sorry… She has been here since four or…

- It’s allright, don’t you worry.

The Bronx med kepsen blir tyst, vänder sig om och fyller på från pitchern med margarita – allt för att vara tillbaka tre minuter senare med samma uppmaning.

- Yo, I am not kidding Justin! Whip it out! Whip it outta!!

Konversationen – som egentligen mest är en monolog – fortgår sedan frekvent var fjärde femte minut till dess att Spanking Charlene och Mo kommer – något som jag tror ska vara till min räddning men vilket bara får alla att byta platser och jag att hamna mitt emot The Bronx med kepsen.

- I am not kidding, Justin! Whip it out! Whip it outta!

Jag försöker skratta bort det, skålar med Mo som får sin drink utslagen av The Bronx med kepsen och som försöker få in en ny gratis (“It was an accident…it should be on the house!”) utan att lyckas.

It goes on. And on again. Och allt för att efter ytterligare en och en halv timme tillfälligt avslutas så att vi kan ta oss därifrån och ut på gatan där The Bronx nummer två – Jessicas syster som har Juano tatuerat i nacken – vänder sig om.

- D! What you think? I got him when I was 20, a year ago.

Spanking Charlene, som står bredvid, säger något om att det är en fantastisk tatuering (vilket det inte är) och The Bronx nummer två lommar iväg, allt för att komma tillbaka bara någon minut senare och slänga sig runt hennes hals.

- You are my bitch! MY bitch!

Kritvita Spanking Charlene skrattar.

- I am your bitch!

Jag skakar lite lätt på huvudet, merparten av The Bronx skriker fortsatt högt i någon konversation med en indier som har gått förbi medan The Bronx med kepsen återigen attackerar.

- Mo, don’t you think Justin should whip it outta?

Mo tycker förstås det, något som får The Bronx med kepsen att dra mig i byxorna, sedan i skjortan. Jag ryggar tillbaka.

- You are scared man, you are soo scared! You can’t handle a woman like me! Whip it outta – for gods sake! I wanna see!

The Bronx nummer två spankar Spanking Charlene lite lätt och på skoj, The Bronx med kepsen tar några steg tillbaka till indiern – något som visar sig ska ge plats åt The Bronx nummer tre.

Hon drar mig lite åt sidan.

- Do you smoke?

- I got asthma.

- So do I…

- You should not smoke then.

The Bronx med cigaretten blåser röken mot mig, tar två steg närmare.

- That is called passive smoking.

- Yeah, I know.

- You want some?

- No, thank you.

- Open your mouth.

- Haha. No…

- Why not?

- I don’t really like to smoke.

The Bronx med cigaretten blåser ut ny rök och tar ytterligare ett steg närmare.

- Have you ever tried a latino, Justin…?

- No.

- You should…

- Should I?

- Yes, you should. Me and you…

Någonstans där vevas Ricki Lakes samlade scener upp i huvudet, jag vänder mig om och säger “thanks but no thanks” och försöker lokalisera Mo men möts istället av The Bronx med kepsen.

Samma veva igen:

- Yo, whip it outta!

The Bronx nummer tre är tillbaka så fort The Bronx med kepsen har gått.

- Latinos something special.

Så där fortgår det ytterligare en kvart till Mo lyckas kalla till oss en taxi.

Mo:
- You were ripped to pieces, Daniel.

Jag:
- I think she tried to pick me up with saying she only had one kid…

Spanking Charlene:
- Ha! Bronx!

Dagen efter, det vill säga idag, och på ett café för brunch och screwdriver i East Village med Spanking Charlene, Tara och Roscoe och jag skrattar åt det hela rätt så glatt ända till dess att den förstnämnda får hela bordet att tystna.

- I think those girls will show up on my gig on saturday.

Hell. No. Dammit. Tror jag ska ha baggy jeans på lördag. No whipping it outta här inte.

Bilder från mobilen, i tur och ordning: Jag och Mo lätt skrämda, delar av The Bronx, Mo på gatan, Roscoe trio på Lakeside och Spanking Charlene dagen efter med dåliga nyheter.

Vandraren har överallt att gå…

Fortsatte mitt promenadäventyr under gårdagen och det med Spanking Charlene som följe; genom West Village och ner och sedan upp och vidare bort Union Square och East Village där vi försökte fly värmen genom att se filmen Knocked Up, men vilken börjat femton minuter tidigare.

Till Tara istället; en av Charlenes vänner och som dök upp på spelningen i onsdags och som liksom jag arbetar med ord på frilansbasis, ner i en av hennes soffor med AC:n på full hastighet, ut igen och till 7A – en restaurang som visade sig ha alldeles fantastiska burritos och två för en på ölen vilket gjorde under för sinnet.

Not.

Out again, subway back home och ett fotografi på vägen (nedan). Ner i soffan eller om det nu är en fåtölj men oavsett vad så är det något med den där soff-fåtöljen som gör att jag bara inte kan hålla mig vaken. Somnade klockan 22.00 till filmen Zoolander igår, 21.30 dagen innan till CSI. Pigg idag? Njae… Men jag har ett stort uppdrag: Att köpa fotbollsskor till morgondagens övning med lite svenskar i Central Park. Avspark 14.30 när solen står som högst. Jag tackar jag…