Lost in Bronx – och utsatt för rånförsök

Idag har jag suttit på tunnelbanan i två och en halv timme och på det gått vilse i två timmar i Bronx.

Det är fantastiskt vad jävligt det kan vara ibland.

Hoppade på tunnelbanan med märket J prytt på sig till Brooklyn Bridge, bytte till 4:an som i expressfart tog mig in till det djupaste av Bronx och 170th Street – en resa som tog 75 minuter men i alla fall bjöd på en sportslig höjdpunkt när tuben susade förbi Yankee Stadium.

Knallade av – och det ska väl säga att jag får skylla mig själv för att jag hade gjort så dåliga anteckningar, men det såg så jävla enkelt ut på kartan – och påbörjade en vilsen vandring fram och tillbaka som gjorde mig så osäker att jag till och med, trots att jag visste att det måste vara fel, spatserade i snålblåst över Washington Bridge och spanade ner i Harlem River, åt två burgare i Washington Heights där jag slutligen hittade en karta som kunde visa mig rätt. Samma Washington Bridge tillbaka, ner och vänster och höger och sedan vänster och höger igen och ner… Och det var inte det att jag inte frågade om vägen, det var bara det att jag aldrig blev guidad rätt när jag väl gjorde det.

Efter två timmar av promenad nådde jag slutligen det hus jag kommit för att besöka och det till en kolumn jag ska skriva till söndagens SvD.

Gjorde vad jag skulle och knallade tillbaka, träffade på några kids som gjorde ett halvlamt försök rycka min väska men misslyckades och skrek ett trött “Fuck off!” åt dem när de sprang iväg innan jag gick upp till tunnelbanan igen för 75 minuters hemfärd.

Yay.

Men jag fick ta lite bilder och skaffade mig ett par minnen för livet; stöldförsök, ett grymt känt hus, en insikt om hur brunt allt var och…ja, det var väl kanske det.

När jag kom av tunnelbanan tittade jag för övrigt på kartan igen – och det här må ju låta som att jag är en helt tappad människa – och insåg att jag inte alls bor i East Williamsburg längre.

Mina flytt på tre kvarter har tagit mig in i Bedford-Stuyvesant – ett område som är lite ruffigare än East Williamsburg och som folk sagt åt mig att hålla mig borta ifrån, men what the heck – ärligt talat så bryr jag mig inte längre. Dels blir det aldrig lika illa som på President Street, dels är det bara tre kvarter ifrån Världens Längsta Lägenhet och där levde jag grymt, så hur stor kan skillnaden bli?

Well, det förstås: snutarna vandrar fortfarande fram och tillbaka häromkring och det lustiga är att de enbart gör det i mina kvarter.

Någon dag, om jag vågar, ska jag fråga varför.

Anyways, nu ska jag försöka få rätsida på min Nick Nolte-mugshot-inspirerade frisyr, skruva på Amy Winehouse och trycka i mig lite pasta innan jag ska skriva ut texten.

Och just det, jag ska åka lite mer tunnelbana ikväll också.

Yay for me.

Bilder, överst: Utsikt från två sidor av Washington Bridge, den första norrut med skymtande skog, den andra med Manhattans siluett till vänster samt jag utanför the house. Nederst: broar till förbannelse, 50-vånings miljardprogramsbygge och someone got lucky.

Något som liknar en sammanfattning

Den första förvirringen har lagt sig, ett par härliga minnen har adderats och orden har slutat stappla ur munnen för att istället flyta rätt så väl.

Har varit i New York en månad nu och det börjar kännas lite som hemma fast utan vänner och familj.

Eller alltså, jag har träffat folk som går att betrakta som vänner så det är inte så, det är bara det att det tar förbannat lång tid att skilja folk från folk och hitta något som ens liknar de guldkorn man har i främst Stockholm och Linköping.

Jag antar att det kommer också, så jag är inte direkt oroad. Det finns ett gäng nummer i telefonen att ringa och hänga med och om inte annat så har jag fått slipa upp kunskaperna från tågluffartiderna; att hänga själv i barer och caféer och jiddra skit med allt och alla vilket faktiskt är rätt kul. Som när man blir skriken åt av en galen amerikanska på väg till Harvard.

Har samtidigt insett att det finns en oerhörd charm i att vara ny i en stad och ett land – men att det med det även följer en fantastisk frihet som kan vara svår att hantera. När hela veckan är som ett oskrivet kort är det nämligen så oerhört lätt att fastna framför datorn och följa Silly Season i Premier League i sekundformat (äntligen köpte Liverpool Torres!) eller stirra sig galen på tv-serier till den grad att man till slut resignerar och accepterar all reklam som man matas med.

Med andra ord inte göra ett skit med det oskrivna bladet man har framför sig.

Förstå mig rätt; det är inget problem utan bara rätt lätt hänt men jag tycker att jag har skött det rätt bra och hunnit med en hel del saker, särskilt om man tar i åtanke att jag har skrivit ihop en vidrigt krävande sak till huvudtidningen samt ett gäng artiklar till SvD Näringsliv.

Så om det här är någon slags tillbakablick på den första månaden kanske det passar sig med en liten lista. Låt oss göra det så här; eftersom jag har varit här i 31 dagar följer här också 31 punkter.

Månadens…

…galnaste sällskap: The Bronx som slet mig i stycken med kommenterar som “Whip it outta, Justin!”.

…bästa utställning: Colby Bird och Joshua Fields utställning om självmord på CRG Gallery, West 22nd Street.

…mest frekventa maträtt: Pasta med sås från Paul Newman-koncernen.

…sport: Baseboll, börjar fatta skiten och dessutom tycka det är kul. Vet inte om jag ska hata mig själv eller inte för detta.

…bar: Blind Tiger Ale House, Bleecker Street.

…bärs: Allt som kommer i pitchers (utom Pabst som är det mest menlösa jag någonsin har inmundigat).

…besök: Var helt oförberedd när tidningens Erik Wahlin ringde och sa att han var i stan, blev självklart trevligt jidder över ett par öl på Upper East.

…spotting: Steven R Schirripa som spelade Bobby Bacala på Sopranos.

…låt: bonusspåret på Pengabrorsans album. Om någon vet vad det depressiva mästerverket heter kan ni ju hojta till.

…ska-vi-hitta-på-något-kommentar: “You wanna go for brunch?”

…krasch: jag på en skejtboard var inte igår och skulle tydligen inte heller ha varit i år.

…läskigaste: mössen i min lägenhet.

…ostindränkta maträtt: Cheesypizza på Broadway här nedanför ligger i en klass för sig.

…mest lästa blogginlägg: The Bronx är inte som svenska kvinnor.

…utflykt: New Jersey. Att ta sig dit var som att ta sig till Springsteen-misär; fantastiskt härligt!

…insikt: Att även gangsters måste tvätta sina kläder i en laundromat.

…mission: att få folk att kalla mig för Keder. Börjar slutligen sätta sig med Mo i spetsen även om han gör någon slags Keter-variant.

…kolla vi är svenskar och gör nästan som i Sverige förutom då att vi dansar allting mycket kortare tid: Midsommarfirandet i Battery Park

….sämsta comeback: Jag på en fotbollsplan. Efter första gången kunde jag inte ens gå, efter andra fick jag avbryta med en lårkaka i absurdum.

…mest frekventa hangaroundwith: Spanking Charlene.

…kvarter: East Village.

…konsert: Eric Ambel And The Roscoe Trio på Lakeside Lounge med låten Hurtin´ Thing. Finfint i själen.

…däckning: Står inte jag för utan The Bronx-Jessica som föll plakat på baren ovan, kallade ägarens fru för otillåtna ord framför honom och dekorerade om toalettgolvet. Najs. Not.

…fan, du håller ju takterna från när du var ung: Annelie Andersson. Inga dutt ännu, men de sitter garanterat kvar i kroppen.

…läxa: Lämna aldrig tre dollar till en bartender och sedan tro att han minns det, lämna en dollar varje gång du köper en drink. Annars kan det blir sura och tvära miner.

…outnyttjade bok: Frank Millers Strangers Guide For The City Of New York från 1866, måste börja användas.

…sämsta: Grenuttagen jag tog med passar inte till adaptern som jag också tog med. Smart som jag var kontrollerade jag aldrig det innan, så nu sitter jag i en situation där jag bara kan använda en svensk el-krävande pryl åt gången. Scheisse.

…did that just happen?: Bartenderskan som visade brösten.

… medicinering: En karta alvedon, två tuber resorb och en Guiness. Inte på samma dag, förstås. Då hade jag inte skrivit det här utan varit sex fötter under marken.

…värsta dag: 36 grader varmt och 78 procent i fuktighet var inte en av de bättre dagarna i den här staden.

…motivering för att aldrig bosätta sig här på heltid: Enbart två veckors semester och mammaledigt typ en och en halv månad. Sicko system, sicko. Inte konstigt att det ser ut som det gör här.

Over and out för den här gången.

Dagen Visum

Kavajen på, papprena i handen och buss 69 mot Ambassaderna där mer än hälften av någon outgrundlig anledning pratar teckenspråk. Eller signalerar kanske det heter. Och så av, solen i ögonen och en fantastiskt öststatsliknande grå byggnad där en rödvitblå flagga hänger lojt mot en stång och bjuder in till en säkerhetskontroll av det flygplatsliknande slaget.

Förutom då att de tar min mobiltelefon och ger mig bricka nummer 29.

Men metalldetektorn finns där, de dumma frågorna likaså från männen som tycker att de på något sätt är världens sista utpost mot farligheter.

In. Inget pip. Inget blipp. Och igenom, till vänster och mot en lokal där en äldre man stönar ljudligt när han ser att jag har skrivit East 18th som bostadsadress på visumansökan.

- Så långt ner? Fantastiskt…

Jag säger inget.

Jag säger inte att jag inte har en bostad utan att det där bara är en backup, att det är till Spanking Charlene utifall det skulle knipa, om det inte skulle lösa sig och det vet i fan om jag ens kan bo där då men adressen är där i alla fall.

På mitt papper. Beviljad och utlånad. Och det av just Spanking Charlene.

Stolar på rad, ner i en av dem. SvD i handen, tjugo minuters väntan bland affischer om att armén vill värva just mig och en ung kvinna i röd jacka får tuffa frågor om hon verkligen är säker på att hon inte ska jobba som illegal barnflicka när hon åker över.

Trettio minuter. Och ett budskap om att vi ska hålla i hatten för snart går det fort, snart går det undan och en mikrofonglad herre ropar namn efter namn och jag kommer som nummer sju och inte 29, vandrar till lucka D där en svensktalande iranamerikan står och smågarvar (över mitt foto?) och inser direkt att USA ska försöka lura mig. Att de vill få mig att känna mig trygg, att de vill få mig att erkänna något jag är oskyldig till så där i förbifarten.

Gårdagens övningar av Jeopardyliknande svar snurrar i huvudet:

- Vad är ett träningsläger?

- Något jag inte besökte i Iran.

Typ.

Mannen på andra sidan luckan flinar vidare, kräver fingeravtryck och tror att jag är föreläsare på SvD hur jag nu skulle kunna vara det och frågar vad jag tyckte om Iran och svarar som jag alltid gör.

Ärligt.

- Grymt! Helt fantastiskt!

Han tittar på mig.

Jag tittar tillbaka.

- Väldigt vackert land, arkitekturen alltså… säger jag och försöker få det att låta drömskt.

Han tittar på mig igen, går igenom papprena och byter plötsligt språk och försöker skapa någon slags auktoritär ton utan att lyckas särskilt väl.

- Your visa-application is approved. You will have it on monday.

Jag vänder om, går ut och tar en tom 69:a tillbaka till stan där helt plötsligt inte en jävel signalerar tecken. Blickar ut mot en vacker vår som är något att sakna och tänker grattis USA.

Jag är redo.

Jag är redo för invasion.