Natt, Johan Karlsson och A Camp

Dagen efter en sån där dag som aldrig ville ta slut.

Ni vet, dom finns dom också och när dom väl infaller är de oftast de allra bästa till skillnad mot de dagar som aldrig blir till några dagar.

Av någon (förståelig) anledning känns det som att idag är den sistnämnda typen där jag sitter hemma och mejlar mejl jag borde ha mejlat för flera dagar sedan, vänder på en gammal New York Post och glädjer mig åt att Johan Karlsson i Elfsborg slutligen börjar få lite uppskattning.

Ska inte säga att jag kan något om Elfsborg som ingen annan kan men Johan Karlsson är den enda allsvenska spelaren jag kan referera till; fick hans brorsas handbollar kastade i magen när jag stod i mål på gymnastiktimmen, satt och härjade rätt nära honom under flera kvällar under sejour Linköping och dessutom är han från Horn – denna ogudsförgätna plats alldeles bredvid Rimforsa och som vi hade flera tuffa duster mot när det kom till just fotboll.

Ser att han snart ska Champions League-kvala mot Valencia; frågan är om det ändå inte är större när han blev inkallad till Brasiliens träning och Ronaldinho hjälpte honom att stretcha.

Anyways, back to yesterday och dagen som aldrig ville ta slut där Perry Z:s sista kväll toppades med en rätt smaklös mexikanare i Soho, filminspelning med Megan Fox från Transformers och konsert med A Camp uppbackat av Cat Martino.

Bra?

Ett understatement av råge.

Det var snarare det bästa jag har sett den här sidan årsskiftet och Cat Martino visade sig vara en ohyggligt grym sångerska som backade upp sig själv med sångdelays och cello och sedan är ju A Camp alltid A Camp.

Eller ja, snarare: Nina Persson är ju alltid Nina Persson.

Hon bjöd på mestadels gamla låtar men även två-tre nya som tydligen ska tryckas in på uppföljaren till debuten från 2001. De lät hyfsade, de nya låtarna alltså, men inte alls som i klass som när hon vräker loss I Can Buy You och Song For The Leftovers.

För övrigt: Ska snart titta på en ny lägenhet.

Tror den är stor som ett badrum ungefär men i alla fall billig (850 dollar i månaden tror jag det var) så kan vara något under en kortare tid.

Over-n-out.

Lugn fredag utan The Bronx

Fredag och jag skulle i detta nu åter ha kunnat bli sliten i stycken av The Bronx.

Det är nämligen ny födelsedagsfest på gång och jag var bjuden men tog den enkla vägen ut och tackade nej; människorna skulle vara desamma som förra gången, med undantag för Charlene och Mo som flytt staden, och därmed säkerligen också konversationen. Ni vet:

- Yo, Justin! Whip it outta!

Orkar bara inte.

Corinna har lämnat New York för att ta sig till Boston över helgen och jag sitter hemma och letar lägenhet, funderar på att laga mat och i största allmänhet inte göra något mer ansträngande än att knäppa runt bland tv-kanalerna.

Det är också en fredag. Om än inte en spännande, så väl en fredag.

Trodde det skulle vara lite mer galajigt

Femte juli och dagen efter den fjärde och det enda jag kan konstatera är att det var mer sjätte juni över det hela än sjuttonde maj.

Det vill säga en ytterst lugn tillställning utan några som helst känslomässiga glädjeyttringar.

Träffade Annelie under dagen och drack öl och åt hamburgare på en alldeles utomordentlig irländare på Upper East innan jag landade hos Tara i East Village tillsammans med Charlene, Mo och Jodie – den sistnämnda en kvinna som extraknäcker på Empire State Building och lovade en gratistur.

Jag tackar jag, sa jag. Vi skålade, snackade skit och trotsade det lätt fallande regnet för att ta oss upp på hustaket och spana in fyrverkerierna och skraporna. Ner igen, till lägenheten men sedan ut och det till Lakeside Lounge i någon timme innan det blev hemfärd.

Lite bilder: Mo, Jodie och Charlene, fyrverkerier och Tara, jag, Charlene och Mo.

Något som liknar en sammanfattning

Den första förvirringen har lagt sig, ett par härliga minnen har adderats och orden har slutat stappla ur munnen för att istället flyta rätt så väl.

Har varit i New York en månad nu och det börjar kännas lite som hemma fast utan vänner och familj.

Eller alltså, jag har träffat folk som går att betrakta som vänner så det är inte så, det är bara det att det tar förbannat lång tid att skilja folk från folk och hitta något som ens liknar de guldkorn man har i främst Stockholm och Linköping.

Jag antar att det kommer också, så jag är inte direkt oroad. Det finns ett gäng nummer i telefonen att ringa och hänga med och om inte annat så har jag fått slipa upp kunskaperna från tågluffartiderna; att hänga själv i barer och caféer och jiddra skit med allt och alla vilket faktiskt är rätt kul. Som när man blir skriken åt av en galen amerikanska på väg till Harvard.

Har samtidigt insett att det finns en oerhörd charm i att vara ny i en stad och ett land – men att det med det även följer en fantastisk frihet som kan vara svår att hantera. När hela veckan är som ett oskrivet kort är det nämligen så oerhört lätt att fastna framför datorn och följa Silly Season i Premier League i sekundformat (äntligen köpte Liverpool Torres!) eller stirra sig galen på tv-serier till den grad att man till slut resignerar och accepterar all reklam som man matas med.

Med andra ord inte göra ett skit med det oskrivna bladet man har framför sig.

Förstå mig rätt; det är inget problem utan bara rätt lätt hänt men jag tycker att jag har skött det rätt bra och hunnit med en hel del saker, särskilt om man tar i åtanke att jag har skrivit ihop en vidrigt krävande sak till huvudtidningen samt ett gäng artiklar till SvD Näringsliv.

Så om det här är någon slags tillbakablick på den första månaden kanske det passar sig med en liten lista. Låt oss göra det så här; eftersom jag har varit här i 31 dagar följer här också 31 punkter.

Månadens…

…galnaste sällskap: The Bronx som slet mig i stycken med kommenterar som “Whip it outta, Justin!”.

…bästa utställning: Colby Bird och Joshua Fields utställning om självmord på CRG Gallery, West 22nd Street.

…mest frekventa maträtt: Pasta med sås från Paul Newman-koncernen.

…sport: Baseboll, börjar fatta skiten och dessutom tycka det är kul. Vet inte om jag ska hata mig själv eller inte för detta.

…bar: Blind Tiger Ale House, Bleecker Street.

…bärs: Allt som kommer i pitchers (utom Pabst som är det mest menlösa jag någonsin har inmundigat).

…besök: Var helt oförberedd när tidningens Erik Wahlin ringde och sa att han var i stan, blev självklart trevligt jidder över ett par öl på Upper East.

…spotting: Steven R Schirripa som spelade Bobby Bacala på Sopranos.

…låt: bonusspåret på Pengabrorsans album. Om någon vet vad det depressiva mästerverket heter kan ni ju hojta till.

…ska-vi-hitta-på-något-kommentar: “You wanna go for brunch?”

…krasch: jag på en skejtboard var inte igår och skulle tydligen inte heller ha varit i år.

…läskigaste: mössen i min lägenhet.

…ostindränkta maträtt: Cheesypizza på Broadway här nedanför ligger i en klass för sig.

…mest lästa blogginlägg: The Bronx är inte som svenska kvinnor.

…utflykt: New Jersey. Att ta sig dit var som att ta sig till Springsteen-misär; fantastiskt härligt!

…insikt: Att även gangsters måste tvätta sina kläder i en laundromat.

…mission: att få folk att kalla mig för Keder. Börjar slutligen sätta sig med Mo i spetsen även om han gör någon slags Keter-variant.

…kolla vi är svenskar och gör nästan som i Sverige förutom då att vi dansar allting mycket kortare tid: Midsommarfirandet i Battery Park

….sämsta comeback: Jag på en fotbollsplan. Efter första gången kunde jag inte ens gå, efter andra fick jag avbryta med en lårkaka i absurdum.

…mest frekventa hangaroundwith: Spanking Charlene.

…kvarter: East Village.

…konsert: Eric Ambel And The Roscoe Trio på Lakeside Lounge med låten Hurtin´ Thing. Finfint i själen.

…däckning: Står inte jag för utan The Bronx-Jessica som föll plakat på baren ovan, kallade ägarens fru för otillåtna ord framför honom och dekorerade om toalettgolvet. Najs. Not.

…fan, du håller ju takterna från när du var ung: Annelie Andersson. Inga dutt ännu, men de sitter garanterat kvar i kroppen.

…läxa: Lämna aldrig tre dollar till en bartender och sedan tro att han minns det, lämna en dollar varje gång du köper en drink. Annars kan det blir sura och tvära miner.

…outnyttjade bok: Frank Millers Strangers Guide For The City Of New York från 1866, måste börja användas.

…sämsta: Grenuttagen jag tog med passar inte till adaptern som jag också tog med. Smart som jag var kontrollerade jag aldrig det innan, så nu sitter jag i en situation där jag bara kan använda en svensk el-krävande pryl åt gången. Scheisse.

…did that just happen?: Bartenderskan som visade brösten.

… medicinering: En karta alvedon, två tuber resorb och en Guiness. Inte på samma dag, förstås. Då hade jag inte skrivit det här utan varit sex fötter under marken.

…värsta dag: 36 grader varmt och 78 procent i fuktighet var inte en av de bättre dagarna i den här staden.

…motivering för att aldrig bosätta sig här på heltid: Enbart två veckors semester och mammaledigt typ en och en halv månad. Sicko system, sicko. Inte konstigt att det ser ut som det gör här.

Over and out för den här gången.

Ner och upp och ner och upp och…hjälp!

Måste säga att det är som jag trodde.

Jag bor helt fucking jävla fel.

Allt jag gör – eller okej, det är en överdrift – men mycket av det jag gör är att åka tunnelbana och det vet alla som känner mig att tunnelbanan är överst på min lista över saker jag inte vill befatta mig med.

Det är skitigt och det är trångt, det är stökigt och otrevligt.

Men New York är New York och inte Stockholm där man kan gå överallt. Så jag tvingas att åka. Har redan varit nere i East Village och vänt för brunch med Spanking Charlene, Tara, Nathalie och någon ungersk vän till henne som tydligen hette Charlie men som jag notoriskt kallade för Chris.

Pinsamt värre.

Men det var gott, det var trevligt och det avslutades med att jag fick sitta och halvsjunga Imse Vimse Spindel i Stuyvesant Park för Nathalie som har bott i Nässjö – av alla ställen – när hon var fem år.

Men problemet (kanske det enda också) med den där brunchen var att den just var i East Village (där allt coolt händer) och jag bor på Upper West – en resa som tar kring 45 minuter enkel väg, innebär ett byte och som jag precis är på väg att genomföra igen. Ska mata i mig kaffe för att vakna till men sedan ska jag dit för att möta Mo och gå ut och bärsa med hans polare som faktiskt heter Semen i efternamn. Som en följd av det: ja, det är låga odds på att jag kommer stå och säga hans efternamn framåt sentimmarna med ett småflin.

Semen liksom.

För det är inte det att han föddes med det namnet och man ska respektera det, han har faktiskt bytt till sig det.

Huråvida, ner till East Village igen alltså vilket innebär att jag totalt kommer spendera 180 minuter på resande fot idag; det är tre fucking jävla timmar för att förflytta sig i en och samma citykärna.

I say; I had it.HELP! Jag måste flytta till East Village.

Midsommar, Battery Park och absurdum

Firade förra året i Liverpool med egeninlagd strömming och svensk snaps, fyra år innan dess i Toscana med allt vad svenskt heter nedkört i en bil.

I år blir det midsommar i Battery Park och det som någon blandning av tidigare utlandsupplevelser med Annelie i spetsen; ursprungligen bara sju hus ifrån mitt i Rimforsa och som jag sköt märlor med när jag var liten.

Herregud, jag tror till och med jag krockade med henne på cykel en gång när vi var små och skulle stjäla märltråd från någon container och byn ännu inte hade vaknat.

I alla fall. Träffades igår och det var visserligen andra gången sedan NYC-invasionen, men även andra gången på typ tio år och där första gången ens knappt går att räkna.

Jag var på konsert på Sidewalk, hon sprang förbi och sa hej med en kram och sedan var det bra med det.

I går däremot gick vi ut och drack öl och det på en asiatisk myllrande lounge, på legendariska McSorleys och på någon bar som jag inte minns namnet på men som hade en bakgård och Guinness (bra kombination!). Snackade skit, jiddrade minnen och gjorde upp planer för midsommar vars firande tydligen drar igång runt sex-sju på fredag och där hon håller med champagne, jag med snaps och hennes polare Kristian med snacks och filt. Där, i Battery Park alltså, finns sedan silltallrikar att köpa (så vi slipper min egeninlagda hemska variant från England), en midsommarstång att dansa runt och tusentals människor med drickat i högsta hugget.

Spännande nog finns dessutom två “svenska” alternativ när festen är slut; dels i en byggnad som kallas för The Puck där självaste Bingo Rimér tydligen har ett vip-rum (hur den mannen nu kan ha ett vip-rum…someone explain?) och baren Blvd där (tatatara…trummslag) Uno Svenningson ska uppträda.Har inte bestämt mig ännu för om det är värdelöst eller absurt kul.

Inte heller om jag ska gå, enda skälet skulle väl vara just att det är så absurt att se Uno i New York att man i efterhand kan skratta rätt så högt åt det.

Fredag, tequila och smaklösa öl

Helg igen, eller i alla fall fredag morgon och snart helg och det är fan vad tiden går fort när man har roligt.

Eller snarare försöker avvänja sig från att inte jobba, kanske jag ska säga.

Har vigt två-tre dagar den här veckan åt att skriva, intervjua, researcha och försöka få fatt i människor (den svåraste biten), de andra åt att inte försöka göra det men det är knepigt att hålla sig ifrån och resultatet blev en artikel (att läsa här) och rätt så färdiga varianter på två andra.

Men fredag idag och det som i dagen då jag ska ta mig över till Upper East, gå på födelsedagsfest för Spanking Charlenes vän Jessica som jag har pratat rätt så mycket med via MySpace och sedan – efter vad som hotas utvecklas till ett tequilarace – bär det tydligen av ner till Lakeside Lounge på Avenue B där Eric “Roscoe” Ambel spelar.

“Roscoe” är för den som inte vet före detta gitarrist åt bland annat Steve Earle som i sin tur är husgud hos undertecknad; upplagt för succé med andra ord om inte tequilan sätter allt för stora spår och herregud, jag hoppas verkligen inte det…

Tror bara jag har druckit en endaste god tequila i mitt liv och det var på Texas Longhorn på Hornsgatan och något säger mig att den inte finns i det här landet.

Här finns nämligen mest blask – och ett stort intresse för såväl det som shots.

Fick i mig något som hette Kamikazee häromnatten. Det smakade visserligen mest Southern Comfort och slank väl därför ner, men det var sannerligen ingen höjdare och jag förstår inte varför jänkarna ska envisas så med shottandet.

Det ger ingenting. Oftast, kanske man ska tillägga. Men de kör på. Gör sin grej. Och det ofta i kombination med antingen en pitcher eller en burköl – de två billigaste alternativen på barerna och som håller styckpriset per öl nere till 1-2 dollar.

Med andra ord: släng dig i väggen Gröne Jägaren.

Men som det smakar. Eller inte smakar kanske är det rätta ordet. Pitchern blir avslagen efter någon halvtimme och därför äcklig, burkölen heter oftast Bud Light eller Coors Light och det sitter i Guiness-sinnet att öl som är heter Light inte kan vara god. Och så har vi då förstås Pabst – en slags amerikansk institution från Milwaukee som utan tvekan är det mest smaklösa och menlösa jag någonsin har druckit. Och då har jag druckit rätt så många menlösa öl i mina dagar.

Kanske därför, å andra sidan, som en sådan måste kryddas med shots?

USA och Paris Hilton och Paris Hilton och jag

Har varit här i en vecka nu och måste säga att det är tur att jag stannar ytterligare en sisådär 65 för det jag har hunnit åstadkomma är i stort sett ingenting.

Jag har vandrat omkring i några dagar och jag har träffat lite folk, jag har halvt om halvt stukat foten i Central Park och jag har blivit skriken Nick Nolte åt (med viss rätta visar sig vissa tycka – och jag kan nog tyvärr förstå dem…). Jag har även blivit skriken åt av fem negresser i en bil (“Hmum, you got that thing going there boy”) vilket jag fortfarande inte kommit underfund med var på allvar eller skämt och jag har lyckats skaffa ett mobilnummer och bankkonto. Jag har snott en Wall Street Journal från granntrappen, slagit ut elen och skrivit en artikel som snart ska skickas in till SvD. Jag har lyckats laga nudlar och creme fraiche tre gånger och avskytt varenda gång, druckit en fantastiskt god Shakespeare Stout i West Village och festat till det en gång (i lördags) på bland annat en gaybar. Jag har sett fettdjävulen, stapplat in i en kändis och jag har insett att nyhetsrapporteringen i tv-kanalerna här är förlorad för alltid. Jag vet nämligen inte vilken annan slutsats jag ska dra efter att ha levt med en och samma toppnyhet sedan ankomst.

Den om Paris Hilton.

Är det inte att hon har släppts ut för att sedan få åka tillbaka till fängelset igen, så är det rykten om hennes psykiska hälsa/ohälsa och vad hon har gjort under natten. Är det inte det, ja då är det om sheriffen som släppte henne fri mot pengar.

Dag ut. Dag in.

Jag borde förstås inte bry mig, men det är inte så jävla enkelt heller som det kan tyckas. Jag vill nämligen ta till mig USA som det är och har till exempel börjat tvinga mig själv till att titta på baseboll och senare också basket,vilket faktiskt är riktigt roligt nu när det är slutspel.

Men för att få hela USA i sig ingår tydligen Paris Hilton. Det är en förbannad skam och den som trodde att tidningarna var särskilt mycket bättre får tro igen.

Jag har nämligen köpt några stycken sedan ankomst och i stort sett samtliga tycker att Paris Hilton är toppnyheten och det var inte förrän jag kom till skvallerblaskan New York Post som storyn verkligen fascinerades även mig.

Det handlade visserligen inte så mycket om Paris Hilton som om texten jag läste, men ändå. I en fantastiskt välskriven, smart och snyggt formulerad kommentar skrev Andrea Peyser om hur det gick till när Paris Hilton skickades till fängelset för andra gången – allt för att avsluta texten med orden “Good luck crying your way out of jail this time, Paris, you ignorant slut”.

Jo. Ni läste rätt. Och jag satte Starbucksblasket i halsen över den sjuka frispråkheten och attityden och tvingades ringa Spanking Charlene som fick förklara vad inte jag förstod; att det hade någon slags koppling till Saturday Night Live som nästan legaliserade det.

Nästan.

Oh well, oh well… Go US. Det är som sagt måndag och vad den här veckan bjuder på vet jag inte mer än att jag ska på födelsedagsfest på fredag, skriva ur mig ytterligare en artikel och dras med Paris Hilton några varv till.

Ett långt slag för min bror

Paketen öppnade, tipspromenaden avklarad och sångerna sjungna.

Brorsans 30-årsfest blev ett långt slag som för egen del varade i tolv timmar men som först på morgonkvisten rymde mitt tal; det passade sig inte riktigt under middagen insåg jag även om det förstås – så här i efterhand – ändå skulle ha hållits då, passande eller ej.

Men de som var kvar för att höra det hörde det – och var nyktra nog.

Annars rymde festen det mesta som en fest ska rymma: Jag fick klättra på Lindes rygg, Tompa dansade och någon grät. Brorsan sköt nästan ner en person med en fotboll, fick en sån där boll att bita i som present och någon snuskade på övervåningen när alla skulle sova. Ronny & Ragge lirades ur högtalarna, Marcus vann tipspromenaden och fick en tredje pedometer i sin ägo och jag och samme Marcus filosoferade på klassiskt fotbollsmark; Åsundavallen. Mina tre kusiner fick sig en liten fylla, någon badade och sjuhelvetes många glada leenden avfyrades.

För att bara nämna något.

Man skulle kunna tro att söndagen var rätt så slitsam efter en fest som varar tolv timmar men det var den inte.

I alla fall inte för egen del. Mest illa såg han som fått pippa ut att må men även han kom ner där dagen efter och satte sig vid ett bord och åt matrester.

Tyvärr inte tillräckligt, det blev nämligen även min kvällsmat igår och lär sannerligen även bli min frukost idag.

Mängden rester måste ner, jag måste dra mitt lass till projektet och det är inte så att det inte var gott, det var snarare fantastiskt med rostbiff, grillad kyckling och potatissallad men det börjar bli lite tröttsamt nu när jag snart sak gå in på min tredje dag av samma måltid.

Sade igår även de sista adjöna; de som förstås alltid är de jobbigaste.

Familjen.

Sånt är ganska värdelöst i själen.

Men. Nåja. Förresten och herregud… Den där bollen att bita i måste ni få se. Slänger med lite annat också.

Det är i tur och ordning, vänster till höger övre raden först: Bror och sin boll, jag och Marcus på Åsundavallen, mamma och Henrik, brorsan och polarna när festen ska kicka igång, middag med far, Lars-Gunnar, Liza och Pernilla, bordsöversikt med glad morbror Jörgen samt jag och bordsdam Camilla.

Utflyttad med inlåst väska

Städade ur lägenheten, putsade badkaret blankt och packade väskorna fulla. Tömde kylskåpet, vädrade in ny luft och flyttade väskorna ut i trappuppgången. Tittade mig omkring en sista gång, låste och la nyckeln i brevinkastet – allt med den viktigaste väskan med dator, pass och biljett kvar i lägenheten.

Telefon till Fastighetsskötaren, en timmes väntan och sedan upp med dörren igen, väskan i handen och ner i en bil till Rimforsa där jag nu sitter med några timmar kvar till brorsans 30 års fest och ska skriva ihop ett tal.

Bland annat.

Det är fan mycket annat som ska till att göras; tipspromenad, prislistor, bordsserveringar och allt vad det är, men det blir nog bra det här. Det är sol, det är lugnt och det är lördag.