With bruised arms and broken rhythm in NYC

Augusti den första och kom att tänka på Ulf Lundell som skulle ha beskrivit det som den allra första av 31 söndagar i följd. För när den gode Ulf bredde ut sig i Sommar i P1 nyligen radade han upp sin avsky mot helgdagar och klämdagar och allt vad det nu var som inte var arbete. Han menade att sommaren var en enda lång avskyvärd helg när inget är på riktigt och där juni är fredag, juli lördag och augusti följakteligen söndag.

Han var själv en måndagsmänniska och längtade därför till september. Det var då det blev på riktigt vill jag minnas att han väste fram med sin säregna stämma.

Jag vet inte om jag är en måndagsmänniska som Lundell men jag förstår hur han tänker, det är lätt att sommaren blir till en enda lång playground. Men - jag vet att jag hatar söndagar. Och om vi nu ska köpa herr Lundells resonemang så är jag på väg att få 31 dagar av helvete.

Söndagshelvete.

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-

Har insett att jag nog inte äter tillräckligt med varierad kost och får i mig allt jag behöver, trots att Paul Newmans pastasås utlovar “the whole shebang”.

Köpte därför på mig en liten burk där varje pillar har allt man kan önska sig; flera hundra procent mer vitaminer än vad som behövs per dag blandat med lite järn, biotin, magnesium, chromium, potassium, chloride…

Blir nog bra det där, särskilt som burken pryds av en litet klatschigt New Formula-märke. Tryggt, kort och gott.

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-

…får se om Perry Z kan stävja undan söndagshelvetet.

Mannen, myten och legenden flyger in på fredag med Geisha-choklad och tidningar till undertecknad och stannar en vecka typ.

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-

Tror jag såg Fettdjävulens mamma idag.

Vet inte om ni minns Fettdjävulen men om ni inte gör det kan ni klicka här.

I alla fall, Fettdjävulens mamma stod på Duane Reade (typ ett apotek med lite för mycket varor som inte hör hemma på ett apotek, typ kaffefilter) och samlade energi och luft för att ta sig de 16 trappstegen upp.

Det var - utan att vara elak - oerhört jobbigt och tog en minut.

Och tro mig, hon var inte skadad eller synbart sjuk. Hon gick som vanligt, dock andfådd, när hon väl nått toppen av de 16 stegen.

Jisses.

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-

Converse har rullat ut en ny kampanj här:

Good save the Queens.

Grymt.

Har varit här i en vecka nu och måste säga att det är tur att jag stannar ytterligare en sisådär 65 för det jag har hunnit åstadkomma är i stort sett ingenting.

Jag har vandrat omkring i några dagar och jag har träffat lite folk, jag har halvt om halvt stukat foten i Central Park och jag har blivit skriken Nick Nolte åt (med viss rätta visar sig vissa tycka - och jag kan nog tyvärr förstå dem…). Jag har även blivit skriken åt av fem negresser i en bil (”Hmum, you got that thing going there boy”) vilket jag fortfarande inte kommit underfund med var på allvar eller skämt och jag har lyckats skaffa ett mobilnummer och bankkonto. Jag har snott en Wall Street Journal från granntrappen, slagit ut elen och skrivit en artikel som snart ska skickas in till SvD. Jag har lyckats laga nudlar och creme fraiche tre gånger och avskytt varenda gång, druckit en fantastiskt god Shakespeare Stout i West Village och festat till det en gång (i lördags) på bland annat en gaybar. Jag har sett fettdjävulen, stapplat in i en kändis och jag har insett att nyhetsrapporteringen i tv-kanalerna här är förlorad för alltid. Jag vet nämligen inte vilken annan slutsats jag ska dra efter att ha levt med en och samma toppnyhet sedan ankomst.

Den om Paris Hilton.

Är det inte att hon har släppts ut för att sedan få åka tillbaka till fängelset igen, så är det rykten om hennes psykiska hälsa/ohälsa och vad hon har gjort under natten. Är det inte det, ja då är det om sheriffen som släppte henne fri mot pengar.

Dag ut. Dag in.

Jag borde förstås inte bry mig, men det är inte så jävla enkelt heller som det kan tyckas. Jag vill nämligen ta till mig USA som det är och har till exempel börjat tvinga mig själv till att titta på baseboll och senare också basket,vilket faktiskt är riktigt roligt nu när det är slutspel.

Men för att få hela USA i sig ingår tydligen Paris Hilton. Det är en förbannad skam och den som trodde att tidningarna var särskilt mycket bättre får tro igen.

Jag har nämligen köpt några stycken sedan ankomst och i stort sett samtliga tycker att Paris Hilton är toppnyheten och det var inte förrän jag kom till skvallerblaskan New York Post som storyn verkligen fascinerades även mig.

Det handlade visserligen inte så mycket om Paris Hilton som om texten jag läste, men ändå. I en fantastiskt välskriven, smart och snyggt formulerad kommentar skrev Andrea Peyser om hur det gick till när Paris Hilton skickades till fängelset för andra gången - allt för att avsluta texten med orden “Good luck crying your way out of jail this time, Paris, you ignorant slut”.

Jo. Ni läste rätt. Och jag satte Starbucksblasket i halsen över den sjuka frispråkheten och attityden och tvingades ringa Spanking Charlene som fick förklara vad inte jag förstod; att det hade någon slags koppling till Saturday Night Live som nästan legaliserade det.

Nästan.

Oh well, oh well… Go US. Det är som sagt måndag och vad den här veckan bjuder på vet jag inte mer än att jag ska på födelsedagsfest på fredag, skriva ur mig ytterligare en artikel och dras med Paris Hilton några varv till.

Att säga att det är varmt vore inte bara en underdrift, det vore en förbannad lögn.

Det är nämligen hett, klibbigt och fuktigt och mitt i allt det där sitter jag och försöker dricka vatten så gott det går.

Det som kommer ur kranen är nämligen vitt och smakar klor. Det får visserligen sin rätta färg – eller snarare brist på färg kanske man ska säga när det handlar om H2O – efter några sekunder i glaset men det smakar inte alls som hemma och det intressanta i det här sammanhanget är att kranvattnet i NYC räknas som ett av de bättre i USA.

Jag har aldrig varit i Chickasha, Oklahoma men jag har svårt att tänka mig att de inte kan erbjuda bättre än vad den här staden har att erbjuda.

Men jag dricker.

Och dricker lite till.

Det är lika bra att göra magen van för att köpa en flaska vatten per dag för 1 dollar stycket summerar upp till 400 dollar under den här resan och 400 dollar är just 400 dollar.

Med andra ord för mycket, i alla fall för att lägga på vatten.

Däremot har jag lagt runt 20 dollar hos D´AG på i hörnet Broadway/110th St på bröd, smör och mjölk, pasta, sås och annat och det må vissa tycka vara en mager blandning men det var så det blev.

Man måste ju starta någonstans. Och det kan jag säga att det var fan i mig inte lätt att handla ens det.

Dels är det här landet inte alls med i matchen vad gäller fullkorn, dels krävs det sylvassa getögon för att ens finna något som inte är en kalori- och fettbomb vilket jag är livrädd för.

Eller i alla fall nästan.

Jag såg nämligen djävulen uppenbara sig idag.

Fettdjävulen.

Hon var en kvinna lika gammal som jag men med en tshirt som slutade strax mellan naveln och brösten och jag skojar inte om säger att det måste ha varit minst 25 kilo fett som välvde fram.

Fritt. Löst. Hängande.

Och det är väl fel att kalla henne för fettdjävulen men hon fick då och där och nu representera det där för mig, hur det kan sluta.

Åtgärd?

Jag fick ta mig en löptur i Central Park och det visade sig varken vara som jag trodde eller som jag var van vid. För inte bara det att det var förbannat tungsprunget med segdragna backar samt att bilar fick färdas i parken, det är något helt annat att möta dammen The Reservoir än vad det är att möta Årstaviken hemma i Stockholm.

För på andra sidan av The Reservoir finns Manhattans skyline och jag vet inte vad jag ska säga om den synen mer att det var länge sedan jag log så länge av att bara titta på en stad. Prakt. Ståtlighet. Växande upp i himlen som något slags monument över något fenomenalt.

På andra sidan Årstaviken finns…ja herregud typ Enskede.

Rest my case om hur tufft det var.

Har i övrigt spenderat dagen med att…

…spatsera Broadway upp och ner för att leta reda på den billigaste matkedjan, samt under detta äventyr förtjust noterat att Springsteen spelades i en av butikerna (tyvärr Born In The USA).

…smygtittat in i Tom´s Diner, det vill säga Monk´s Diner från Seinfeld.

…försökt finna bästa möjliga kontantkort så jag kan få en fungerande telefon. I samma ögonblick dock konstaterat att det lär bli Skype framöver vid samtal till Sverige; so please install!

…noterat att ölutbudet i butikerna är förvånansvärt bra då de till och med säljer Monty Python Holy Ale.

…sett en hybrid av Christopher Walken i Tillbaka till Framtiden och Ronnie Spector, med ett uns av Dianna Ross i sig, skrika ”Skunk Bitch” till en mörkhyad 16-årig flicka som bara skrattade tillbaka.

…konstaterat att jag tyvärr bara har sju tv-kanaler. För tillfället visar de, i tur och ordning: rättegångsprogram på låtsas, rättegångsprogram på låtsas, sitcom från södern, Oprah, tv-reklam, vädret och ett tävlingsprogram av typen Vem vill bli miljönär.

…tänkt kanske ett tiotal tankar om att ”Vad fan gör jag här?” men i samma stund bara lett brett så fort jag fått prata med en New Yorker eller snubblat in i någon spännande affär eller vägkorsning.

…sajnat upp mitt första samla-poäng-kort, det hos drugstoren Duane Reade där jag slängde upp ytterligare 20 dollar för shampo, duschkräm och hårstajlingsprodukter.

Nu ska jag…ja, jag vet i fan vad jag ska göra faktiskt. Kanske försöka skaffa det där telefonkortet. Eller duscha för tredje gången idag.

Oavsett; over-n-out.

Två bilder: Min lägenhet och jag i Riverside Park.