Hyllning #3: Världens grymmaste park

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det är ta mig fan imponerande att Central Park får ligga kvar orörd på vad som är ett av världens mest eftertraktade områden, Manhattan.

Grönområdet är större än självaste Södermalm och om man tittar krasst eller sunt på det så skulle det fortfarande vara en kick-ass attraction även om man tog bort hälften.

Idagsläget besöker 25 miljoner årligen Central Park för att spela baseball, vandra bredvid kändisar som Zach Braff och Drew Barrymore, åka hästdroska, löpa, bada, titta på marionett-teater i The Swedish Cottage, måla, sparka fotboll i en dålig grusgrop med omedelbar risk för benbrott, cykla, spana in frihetsberövade djur på zoo, lyssna på gratiskonserter och se gratisfilmer, äta på The Boat House… ja, whatever, allt möjligt alltså. Och jag är övertygad om att besökssiffran inte skulle sjunka alldeles särdeles mycket bara för att parken blev mindre.

Visst, vi kanske inte skulle få se Brad Pitt leka ostört med sina barn i Sheep Meadow eftersom det inte skulle vara så pass glest som det är idagsläget, men å andra sidan… jag vet inte om han fick vara ostörd nu heller.

Brad Pitt och Angelina Jolie bodde här en kort period och staden som alltid låter kändisar vara i fred gick total bananas.

Det blev ett sidospår, men ni fattar grejen.

Visst, det skulle halvt om halvt bli revolution om någon rörde Cenral Park men i paritet till vad nya bostäder, kontor och affärer skulle dra in skulle det vara lönsamt – och framför allt motiverat.

Inser att det låter som att jag är en företrädare för att göra Central Park mindre, men så är inte fallet.

Det är totalt tvärtom.

Jag älskar Central Park för just vad det är; en överdimensionerad park som luktar grönt, som är öppen för allt och alla och ständigt bjuder in till romantiska promenader och svettiga löpturer, drinkar vid Conservatory Water eller att få spö i schack vid Chess & Checkers Pavilion – allt ackompanjerat av läckra skyskrapor som sträcker sig upp i himlen i en perfekt kombination av natur och stadsbyggnation.

Bara att få vandra omkring på dess gator i vintertider som dessa, när lamporna slåss som mest om kvällarna för att slå igenom ljuset, gör mig fruktansvärt mycket varmare.

Såväl New York som mitt liv skulle ha varit ofantligt mycket tråkigare om det inte vore för Central Park.

Thanks New York City, thanks.

Skägget sparat, pastan i magen – lets play!

Stiger upp från tunnelbanan efter en alldeles fenomenal middag på Supper i East Village med Verzhine, hämtar upp tvätten och möts av ett nytt Voice Mail.

El Capitano CJ på andra sidan med släpig röst:

“Ringer för att kolla att du inte göra några dumheter ikväll eftersom det är en stor dag imorgon…”

Svarar tillbaka via ett sms att jag har ätit Maldiniskt på en italienare och sparat skägg likt Mellberg och är mer redo än vad jag varit på länge för att ta hand om fulla danskar.

Imorgon avgörs nämligen Danish Cup med matchavspark 08.30 i Port Newark, New Jersey, och tydligen har vi ett så starkt lag att vi bör ta hem hela faddiriluttan.

Det beror å andra sidan på hur fulla danskarna blir sägs det.

För två år sedan började de krama motståndarna redan vid lunchtid, hävdar Capitano CJ och hälsar att det minst blir 4 matcher, max 7 och att de spelas på 5-mannaplan och 15 minuter per styck utan halvtid – och utan offside.

Dags att sova. Hade inte förberett mig för offsiden… ;-)

Natt, Johan Karlsson och A Camp

Dagen efter en sån där dag som aldrig ville ta slut.

Ni vet, dom finns dom också och när dom väl infaller är de oftast de allra bästa till skillnad mot de dagar som aldrig blir till några dagar.

Av någon (förståelig) anledning känns det som att idag är den sistnämnda typen där jag sitter hemma och mejlar mejl jag borde ha mejlat för flera dagar sedan, vänder på en gammal New York Post och glädjer mig åt att Johan Karlsson i Elfsborg slutligen börjar få lite uppskattning.

Ska inte säga att jag kan något om Elfsborg som ingen annan kan men Johan Karlsson är den enda allsvenska spelaren jag kan referera till; fick hans brorsas handbollar kastade i magen när jag stod i mål på gymnastiktimmen, satt och härjade rätt nära honom under flera kvällar under sejour Linköping och dessutom är han från Horn – denna ogudsförgätna plats alldeles bredvid Rimforsa och som vi hade flera tuffa duster mot när det kom till just fotboll.

Ser att han snart ska Champions League-kvala mot Valencia; frågan är om det ändå inte är större när han blev inkallad till Brasiliens träning och Ronaldinho hjälpte honom att stretcha.

Anyways, back to yesterday och dagen som aldrig ville ta slut där Perry Z:s sista kväll toppades med en rätt smaklös mexikanare i Soho, filminspelning med Megan Fox från Transformers och konsert med A Camp uppbackat av Cat Martino.

Bra?

Ett understatement av råge.

Det var snarare det bästa jag har sett den här sidan årsskiftet och Cat Martino visade sig vara en ohyggligt grym sångerska som backade upp sig själv med sångdelays och cello och sedan är ju A Camp alltid A Camp.

Eller ja, snarare: Nina Persson är ju alltid Nina Persson.

Hon bjöd på mestadels gamla låtar men även två-tre nya som tydligen ska tryckas in på uppföljaren till debuten från 2001. De lät hyfsade, de nya låtarna alltså, men inte alls som i klass som när hon vräker loss I Can Buy You och Song For The Leftovers.

För övrigt: Ska snart titta på en ny lägenhet.

Tror den är stor som ett badrum ungefär men i alla fall billig (850 dollar i månaden tror jag det var) så kan vara något under en kortare tid.

Over-n-out.

Tolv minuter med Beckham

Satte mig i en bar på Amsterdam Ave igår för att titta på Beckham och det var förstås en hysteri utan dess like.

Inte i baren alltså, den var dödare än död men på läktarna.

Så var det något att se? Inte direkt och det trots att ESPN hade en särskild Beckham-cam.

Tolv rätt bleka minuter blev det av engelsmannen som förväntas rycka upp hela sporten, men det inser vem som helst med europeisk standard i ögonen att det första som måste åtgärdas är tv-sändningarna.

Kamerorna flög lite hur som helst i alla möjliga och omöjliga vinklar och mitt under matchen intervjuas Schwarzenegger i någon minut eller två varpå bilderna från matchen uteblir. Och att tvingas se den före detta filmstjärnan som sedermera blev guvernör istället för ett vilt attackerande Chelsea är förstås inte någon bra förutsättning för att göra sporten mer populär.

Snart dags för britten att ta sig över till östkusten, då förväntar jag mig mer än tolv minuters matchande och ingen Schwarzenegger.

50 dollar för en dejt med Beckham

Beckham och Posh har precis landat i USA och jag har lika precis sett till att få tag i två biljetter till New York Red Bulls vs Los Angeles i mitten av augusti för att spana in den, i mina ögon, lite överskattade britten.

Kanonplatser för 50 dollar stycket till mig och Annelie; blir en bra början på en lördagkväll det där skulle jag tro, särskilt som jag fick med något slags barkort också. Nu hoppas jag bara på två saker: att Juan Pablo Angel och Claudio Reyna lirar för Red Bulls, Cobi Jones och Abel Xavier för Galaxy och att jippot ska bli slutsålt så det blir lite stämning på läktarna.

Kan väl knappast förvänta mig ett Anfield Road men lite excitement i folks ögon skulle ju inte skada (och då inte bara för att Becks anses vara snygg…).

Något som liknar en sammanfattning

Den första förvirringen har lagt sig, ett par härliga minnen har adderats och orden har slutat stappla ur munnen för att istället flyta rätt så väl.

Har varit i New York en månad nu och det börjar kännas lite som hemma fast utan vänner och familj.

Eller alltså, jag har träffat folk som går att betrakta som vänner så det är inte så, det är bara det att det tar förbannat lång tid att skilja folk från folk och hitta något som ens liknar de guldkorn man har i främst Stockholm och Linköping.

Jag antar att det kommer också, så jag är inte direkt oroad. Det finns ett gäng nummer i telefonen att ringa och hänga med och om inte annat så har jag fått slipa upp kunskaperna från tågluffartiderna; att hänga själv i barer och caféer och jiddra skit med allt och alla vilket faktiskt är rätt kul. Som när man blir skriken åt av en galen amerikanska på väg till Harvard.

Har samtidigt insett att det finns en oerhörd charm i att vara ny i en stad och ett land – men att det med det även följer en fantastisk frihet som kan vara svår att hantera. När hela veckan är som ett oskrivet kort är det nämligen så oerhört lätt att fastna framför datorn och följa Silly Season i Premier League i sekundformat (äntligen köpte Liverpool Torres!) eller stirra sig galen på tv-serier till den grad att man till slut resignerar och accepterar all reklam som man matas med.

Med andra ord inte göra ett skit med det oskrivna bladet man har framför sig.

Förstå mig rätt; det är inget problem utan bara rätt lätt hänt men jag tycker att jag har skött det rätt bra och hunnit med en hel del saker, särskilt om man tar i åtanke att jag har skrivit ihop en vidrigt krävande sak till huvudtidningen samt ett gäng artiklar till SvD Näringsliv.

Så om det här är någon slags tillbakablick på den första månaden kanske det passar sig med en liten lista. Låt oss göra det så här; eftersom jag har varit här i 31 dagar följer här också 31 punkter.

Månadens…

…galnaste sällskap: The Bronx som slet mig i stycken med kommenterar som “Whip it outta, Justin!”.

…bästa utställning: Colby Bird och Joshua Fields utställning om självmord på CRG Gallery, West 22nd Street.

…mest frekventa maträtt: Pasta med sås från Paul Newman-koncernen.

…sport: Baseboll, börjar fatta skiten och dessutom tycka det är kul. Vet inte om jag ska hata mig själv eller inte för detta.

…bar: Blind Tiger Ale House, Bleecker Street.

…bärs: Allt som kommer i pitchers (utom Pabst som är det mest menlösa jag någonsin har inmundigat).

…besök: Var helt oförberedd när tidningens Erik Wahlin ringde och sa att han var i stan, blev självklart trevligt jidder över ett par öl på Upper East.

…spotting: Steven R Schirripa som spelade Bobby Bacala på Sopranos.

…låt: bonusspåret på Pengabrorsans album. Om någon vet vad det depressiva mästerverket heter kan ni ju hojta till.

…ska-vi-hitta-på-något-kommentar: “You wanna go for brunch?”

…krasch: jag på en skejtboard var inte igår och skulle tydligen inte heller ha varit i år.

…läskigaste: mössen i min lägenhet.

…ostindränkta maträtt: Cheesypizza på Broadway här nedanför ligger i en klass för sig.

…mest lästa blogginlägg: The Bronx är inte som svenska kvinnor.

…utflykt: New Jersey. Att ta sig dit var som att ta sig till Springsteen-misär; fantastiskt härligt!

…insikt: Att även gangsters måste tvätta sina kläder i en laundromat.

…mission: att få folk att kalla mig för Keder. Börjar slutligen sätta sig med Mo i spetsen även om han gör någon slags Keter-variant.

…kolla vi är svenskar och gör nästan som i Sverige förutom då att vi dansar allting mycket kortare tid: Midsommarfirandet i Battery Park

….sämsta comeback: Jag på en fotbollsplan. Efter första gången kunde jag inte ens gå, efter andra fick jag avbryta med en lårkaka i absurdum.

…mest frekventa hangaroundwith: Spanking Charlene.

…kvarter: East Village.

…konsert: Eric Ambel And The Roscoe Trio på Lakeside Lounge med låten Hurtin´ Thing. Finfint i själen.

…däckning: Står inte jag för utan The Bronx-Jessica som föll plakat på baren ovan, kallade ägarens fru för otillåtna ord framför honom och dekorerade om toalettgolvet. Najs. Not.

…fan, du håller ju takterna från när du var ung: Annelie Andersson. Inga dutt ännu, men de sitter garanterat kvar i kroppen.

…läxa: Lämna aldrig tre dollar till en bartender och sedan tro att han minns det, lämna en dollar varje gång du köper en drink. Annars kan det blir sura och tvära miner.

…outnyttjade bok: Frank Millers Strangers Guide For The City Of New York från 1866, måste börja användas.

…sämsta: Grenuttagen jag tog med passar inte till adaptern som jag också tog med. Smart som jag var kontrollerade jag aldrig det innan, så nu sitter jag i en situation där jag bara kan använda en svensk el-krävande pryl åt gången. Scheisse.

…did that just happen?: Bartenderskan som visade brösten.

… medicinering: En karta alvedon, två tuber resorb och en Guiness. Inte på samma dag, förstås. Då hade jag inte skrivit det här utan varit sex fötter under marken.

…värsta dag: 36 grader varmt och 78 procent i fuktighet var inte en av de bättre dagarna i den här staden.

…motivering för att aldrig bosätta sig här på heltid: Enbart två veckors semester och mammaledigt typ en och en halv månad. Sicko system, sicko. Inte konstigt att det ser ut som det gör här.

Over and out för den här gången.

USA och Paris Hilton och Paris Hilton och jag

Har varit här i en vecka nu och måste säga att det är tur att jag stannar ytterligare en sisådär 65 för det jag har hunnit åstadkomma är i stort sett ingenting.

Jag har vandrat omkring i några dagar och jag har träffat lite folk, jag har halvt om halvt stukat foten i Central Park och jag har blivit skriken Nick Nolte åt (med viss rätta visar sig vissa tycka – och jag kan nog tyvärr förstå dem…). Jag har även blivit skriken åt av fem negresser i en bil (“Hmum, you got that thing going there boy”) vilket jag fortfarande inte kommit underfund med var på allvar eller skämt och jag har lyckats skaffa ett mobilnummer och bankkonto. Jag har snott en Wall Street Journal från granntrappen, slagit ut elen och skrivit en artikel som snart ska skickas in till SvD. Jag har lyckats laga nudlar och creme fraiche tre gånger och avskytt varenda gång, druckit en fantastiskt god Shakespeare Stout i West Village och festat till det en gång (i lördags) på bland annat en gaybar. Jag har sett fettdjävulen, stapplat in i en kändis och jag har insett att nyhetsrapporteringen i tv-kanalerna här är förlorad för alltid. Jag vet nämligen inte vilken annan slutsats jag ska dra efter att ha levt med en och samma toppnyhet sedan ankomst.

Den om Paris Hilton.

Är det inte att hon har släppts ut för att sedan få åka tillbaka till fängelset igen, så är det rykten om hennes psykiska hälsa/ohälsa och vad hon har gjort under natten. Är det inte det, ja då är det om sheriffen som släppte henne fri mot pengar.

Dag ut. Dag in.

Jag borde förstås inte bry mig, men det är inte så jävla enkelt heller som det kan tyckas. Jag vill nämligen ta till mig USA som det är och har till exempel börjat tvinga mig själv till att titta på baseboll och senare också basket,vilket faktiskt är riktigt roligt nu när det är slutspel.

Men för att få hela USA i sig ingår tydligen Paris Hilton. Det är en förbannad skam och den som trodde att tidningarna var särskilt mycket bättre får tro igen.

Jag har nämligen köpt några stycken sedan ankomst och i stort sett samtliga tycker att Paris Hilton är toppnyheten och det var inte förrän jag kom till skvallerblaskan New York Post som storyn verkligen fascinerades även mig.

Det handlade visserligen inte så mycket om Paris Hilton som om texten jag läste, men ändå. I en fantastiskt välskriven, smart och snyggt formulerad kommentar skrev Andrea Peyser om hur det gick till när Paris Hilton skickades till fängelset för andra gången – allt för att avsluta texten med orden “Good luck crying your way out of jail this time, Paris, you ignorant slut”.

Jo. Ni läste rätt. Och jag satte Starbucksblasket i halsen över den sjuka frispråkheten och attityden och tvingades ringa Spanking Charlene som fick förklara vad inte jag förstod; att det hade någon slags koppling till Saturday Night Live som nästan legaliserade det.

Nästan.

Oh well, oh well… Go US. Det är som sagt måndag och vad den här veckan bjuder på vet jag inte mer än att jag ska på födelsedagsfest på fredag, skriva ur mig ytterligare en artikel och dras med Paris Hilton några varv till.

We got one man down

Söndag, i soffan som kanske är en fåtölj och skadad.

Har spelat fotboll i Central Park och det gick väl rätt så bra ända till dess att jag kom hem och satte mig ner.

Då började det göra ont och ont gör det fortfarande och det i vristen.

Den är inte blå men den är inte stödbar.

Düngfrappeschaisse…

Ps. Elen var ganska enkel att fixa. En liten handmanöver på en spak var allt som krävdes för att vara tillbaka på banan igen.

Vandraren har överallt att gå…

Fortsatte mitt promenadäventyr under gårdagen och det med Spanking Charlene som följe; genom West Village och ner och sedan upp och vidare bort Union Square och East Village där vi försökte fly värmen genom att se filmen Knocked Up, men vilken börjat femton minuter tidigare.

Till Tara istället; en av Charlenes vänner och som dök upp på spelningen i onsdags och som liksom jag arbetar med ord på frilansbasis, ner i en av hennes soffor med AC:n på full hastighet, ut igen och till 7A – en restaurang som visade sig ha alldeles fantastiska burritos och två för en på ölen vilket gjorde under för sinnet.

Not.

Out again, subway back home och ett fotografi på vägen (nedan). Ner i soffan eller om det nu är en fåtölj men oavsett vad så är det något med den där soff-fåtöljen som gör att jag bara inte kan hålla mig vaken. Somnade klockan 22.00 till filmen Zoolander igår, 21.30 dagen innan till CSI. Pigg idag? Njae… Men jag har ett stort uppdrag: Att köpa fotbollsskor till morgondagens övning med lite svenskar i Central Park. Avspark 14.30 när solen står som högst. Jag tackar jag…

Det är Sveriges nationaldag…

…och jag sitter hemma i lägenheten, lyssnar på Radiosportens sändning av EM-kvalet Sverige-Island och kompletterar med att försöka streama hem bilder från TV3.

Försöka är nämligen det rätta ordet.

Internetuppkopplingen här är för seg för att klara av det fullt ut vilket resulterar i en sändning som går stötvis; två-tre sekunder match och sedan frysning i fem-tio sekunder, två tre sekunder match och sedan…

Ja, ni förstår.

Men jag har i alla fall fått se Mellberg göra mål vilket är en ren eufori för en Mellberg-lover som mig.

I övrigt har jag spenderat dagen med att öppna upp ett bankkonto hos Bank Of America samt skaffat mig ett kontantkort till telefonen; två steg mot att bli en äkta New Yorker om jag nu kan bli det bara genom att bo här i sisådär 14 månader.

Ikväll blir det konsert på Sidewalk Café med Spanking Charlene; akustiskt och lågmält men perfekt för att träffa henne för första gången och hade det inte varit för det hade jag firat den här nationaldagen med en snaps.

Off I go, so far.

Förresten; började dagen med att glo på tv och se mugshots på bland andra Nick Nolte. Fantastiskt kul. Mindre kul – eller lika kul, jag har inte bestämt mig ännu – var när jag promenerade nerför Broadway och fick höra från en hemlös:

- You look like Nick Nolte.

Klicka här för att se hans mugshot och varför man inte vill se ut som Nick Nolte…