With bruised arms and broken rhythm in NYC

Idag har jag suttit på tunnelbanan i två och en halv timme och på det gått vilse i två timmar i Bronx.

Det är fantastiskt vad jävligt det kan vara ibland.

Hoppade på tunnelbanan med märket J prytt på sig till Brooklyn Bridge, bytte till 4:an som i expressfart tog mig in till det djupaste av Bronx och 170th Street - en resa som tog 75 minuter men i alla fall bjöd på en sportslig höjdpunkt när tuben susade förbi Yankee Stadium.

Knallade av - och det ska väl säga att jag får skylla mig själv för att jag hade gjort så dåliga anteckningar, men det såg så jävla enkelt ut på kartan - och påbörjade en vilsen vandring fram och tillbaka som gjorde mig så osäker att jag till och med, trots att jag visste att det måste vara fel, spatserade i snålblåst över Washington Bridge och spanade ner i Harlem River, åt två burgare i Washington Heights där jag slutligen hittade en karta som kunde visa mig rätt. Samma Washington Bridge tillbaka, ner och vänster och höger och sedan vänster och höger igen och ner… Och det var inte det att jag inte frågade om vägen, det var bara det att jag aldrig blev guidad rätt när jag väl gjorde det.

Efter två timmar av promenad nådde jag slutligen det hus jag kommit för att besöka och det till en kolumn jag ska skriva till söndagens SvD.

Gjorde vad jag skulle och knallade tillbaka, träffade på några kids som gjorde ett halvlamt försök rycka min väska men misslyckades och skrek ett trött “Fuck off!” åt dem när de sprang iväg innan jag gick upp till tunnelbanan igen för 75 minuters hemfärd.

Yay.

Men jag fick ta lite bilder och skaffade mig ett par minnen för livet; stöldförsök, ett grymt känt hus, en insikt om hur brunt allt var och…ja, det var väl kanske det.

När jag kom av tunnelbanan tittade jag för övrigt på kartan igen - och det här må ju låta som att jag är en helt tappad människa - och insåg att jag inte alls bor i East Williamsburg längre.

Mina flytt på tre kvarter har tagit mig in i Bedford-Stuyvesant - ett område som är lite ruffigare än East Williamsburg och som folk sagt åt mig att hålla mig borta ifrån, men what the heck - ärligt talat så bryr jag mig inte längre. Dels blir det aldrig lika illa som på President Street, dels är det bara tre kvarter ifrån Världens Längsta Lägenhet och där levde jag grymt, så hur stor kan skillnaden bli?

Well, det förstås: snutarna vandrar fortfarande fram och tillbaka häromkring och det lustiga är att de enbart gör det i mina kvarter.

Någon dag, om jag vågar, ska jag fråga varför.

Anyways, nu ska jag försöka få rätsida på min Nick Nolte-mugshot-inspirerade frisyr, skruva på Amy Winehouse och trycka i mig lite pasta innan jag ska skriva ut texten.

Och just det, jag ska åka lite mer tunnelbana ikväll också.

Yay for me.

Bilder, överst: Utsikt från två sidor av Washington Bridge, den första norrut med skymtande skog, den andra med Manhattans siluett till vänster samt jag utanför the house. Nederst: broar till förbannelse, 50-vånings miljardprogramsbygge och someone got lucky.

Och precis när jag har börjat packa kommer hösten tillbaka och det är förstås ett hån mot alla rådande lagar om hur vädret bör vara i slutet av maj - och kanske också mot just det faktum att jag är på väg.

För efter att Julia flugit från NYC förra veckan med just Malaysian Airlines gick det upp för mig att jag får ha med mig två väskor á 30 kilogram styck, något som innebar att den första väskan kunde packas rätt så omedelbart. Och där i, i den stora svarta boxliknande saken ligger nu höstrocken och skinnjackan, vindjackan från Members Only och den tjocka koftan mot svår kyla.

Kvar på galjarna; en jeansjacka jag inte vill använda, en alldeles för tjock vinterjacka samt ett gäng rätt så veka kavajer.

Men jag vägrar att packa upp igen, det gör jag bara inte.

I väskan i övrigt: Mats Olssons tre krönikesamlingar, Ulf Lundells Friheten, tre sommarbyxor, fem skjortor, ett foto på Morten Trotzig Gränd i Gamla Stan, två handdukar, två västar, ett fenomenalt fotografi på Pontus och Marcus som jag fick i present, sex t-shirts, ett par för små jeans, två böcker av Charles Bukowski, en mössa, fotbollsstrumpor, Frank Millers Strangers Guide For The City Of New York, ett gäng tröjor, shorts, en svensk fotbollslandslagströja med tillhörande halsduk och några exemplar av min egen roman “Men kom tillbaka innan du går”.

Nycklarna har jag inte lagt i ännu - men de har jag fått och det i fredags av Monica som visade sig vara en pratglad kvinna i 30-årsåldern på väg till Italien för att gräva hus.

Det kanske är sånt man gör när man bor i New York; gräver hus i Italien på sommaren.

Om det är så, då kommer jag inte tillbaka.

I love Italy. And New York. What a match.

Dagens NYC-låt: New York City Serenade/Springsteen.

Har faktiskt misslyckats med att skruva i en glödlampa en gång.

Det, om något, borde säga hur tekniskt bevandrad jag är.

Att jag förstörde min Ipod Mini när jag skulle byta batteri kan därför inte komma som någon större överraskning. Drog kort och gott i en kabel jag inte skulle dra i, roteringshjulet slutade funka och jag svor.

Och sedan svor jag lite till.

För när objektivet landade till kameran så var autofokus inte alls autofokus. Och även om jag helst är en sådan som plåtar med manuella inställningar känns det som en viktig funktion att kunna luta sig mot; antingen när jag bara är lat eller något ska gå papparazzi-snabbt.

Fick därför ringa till Nikons servicesupport och bli ombedd att trycka in en knapp på kamerans undersida som inte var större än ett smutskorn för att få det att fungera.

I alla fall: om ni ser ett hårsvall och en kamera som liknar bilden nedan på stan eller i några buskar är det nog bara jag som är ute och övar.

…kom så en vit lapp i posten som indikerade att jag hade ett visum att hämta på det som heter Svensk Kassaservice men fortfarande pratas om som Posten.

De nya converse-skorna på, trappan ner och Ringvägen bort och så fram med lappen som resulterade i att jag fick ett kuvert tillbaka. Slet upp det - och insåg mitt misstag direkt.

På visumet till Iran fanns inget foto; det gjorde det här. Mitt psykansikte från den där hemska dagen framför en kamera på Hornsgatan slår tvärt emot mig och det på ett visum som räcker i hela fenomenala fem år. Och jag vet inte om det är på skämt med tanke på bilden eller ett par ärliga ord som möter mig men där finns också ett visitkort med i passet från Bengt.

Bengt är specialist på visum på amerikanska ambassaden. Med knagglig handskrift står det:

“Lycka till. Njut av New York. Mvh Bengt.”

Jag lovar, det blir nog inte så svårt.

…att jag misslyckades grymt med att inte se psykad ut på mitt foto till ambassaden. Hujavalingen!

Så sitter man här. Med ett tresidigt dokument som ska fyllas i för visumansökan och allt jag kan göra är att undra hur många som egentligen svarar ja på den här frågan:

Och jo, du måste svara ärligt. Annars kan du bli utkastad ur Det Förlovade Landet. USA vill nämligen inte luras. USA vill ha alla fakta korrekt, varpå det är okej att svara ja på ovanstående fråga eftersom det längre ner i ansökan står att läsa:

Med andra ord: Tryggt och säkert. USA har koll. Alla terrorister som får ett visum är godkända.

För att själv undslippa att klassas som farlig ska jag idag raka mig, ta ett nytt kort så mitt blonda hår syns, besöka Skattemyndigheten och få något slags papper på att jag är jag och allmänt förbereda mig till morgondagens intervju på Amerikanska ambassaden.

En timmes tuff frågesport.

Om vad jag ska göra i USA. Om jag någonsin har skapat en bomb via internet. Och vad jag gjorde i Iran mars 2005.

Vi återkommer med resultatet.