Något som liknar en sammanfattning

Den första förvirringen har lagt sig, ett par härliga minnen har adderats och orden har slutat stappla ur munnen för att istället flyta rätt så väl.

Har varit i New York en månad nu och det börjar kännas lite som hemma fast utan vänner och familj.

Eller alltså, jag har träffat folk som går att betrakta som vänner så det är inte så, det är bara det att det tar förbannat lång tid att skilja folk från folk och hitta något som ens liknar de guldkorn man har i främst Stockholm och Linköping.

Jag antar att det kommer också, så jag är inte direkt oroad. Det finns ett gäng nummer i telefonen att ringa och hänga med och om inte annat så har jag fått slipa upp kunskaperna från tågluffartiderna; att hänga själv i barer och caféer och jiddra skit med allt och alla vilket faktiskt är rätt kul. Som när man blir skriken åt av en galen amerikanska på väg till Harvard.

Har samtidigt insett att det finns en oerhörd charm i att vara ny i en stad och ett land – men att det med det även följer en fantastisk frihet som kan vara svår att hantera. När hela veckan är som ett oskrivet kort är det nämligen så oerhört lätt att fastna framför datorn och följa Silly Season i Premier League i sekundformat (äntligen köpte Liverpool Torres!) eller stirra sig galen på tv-serier till den grad att man till slut resignerar och accepterar all reklam som man matas med.

Med andra ord inte göra ett skit med det oskrivna bladet man har framför sig.

Förstå mig rätt; det är inget problem utan bara rätt lätt hänt men jag tycker att jag har skött det rätt bra och hunnit med en hel del saker, särskilt om man tar i åtanke att jag har skrivit ihop en vidrigt krävande sak till huvudtidningen samt ett gäng artiklar till SvD Näringsliv.

Så om det här är någon slags tillbakablick på den första månaden kanske det passar sig med en liten lista. Låt oss göra det så här; eftersom jag har varit här i 31 dagar följer här också 31 punkter.

Månadens…

…galnaste sällskap: The Bronx som slet mig i stycken med kommenterar som “Whip it outta, Justin!”.

…bästa utställning: Colby Bird och Joshua Fields utställning om självmord på CRG Gallery, West 22nd Street.

…mest frekventa maträtt: Pasta med sås från Paul Newman-koncernen.

…sport: Baseboll, börjar fatta skiten och dessutom tycka det är kul. Vet inte om jag ska hata mig själv eller inte för detta.

…bar: Blind Tiger Ale House, Bleecker Street.

…bärs: Allt som kommer i pitchers (utom Pabst som är det mest menlösa jag någonsin har inmundigat).

…besök: Var helt oförberedd när tidningens Erik Wahlin ringde och sa att han var i stan, blev självklart trevligt jidder över ett par öl på Upper East.

…spotting: Steven R Schirripa som spelade Bobby Bacala på Sopranos.

…låt: bonusspåret på Pengabrorsans album. Om någon vet vad det depressiva mästerverket heter kan ni ju hojta till.

…ska-vi-hitta-på-något-kommentar: “You wanna go for brunch?”

…krasch: jag på en skejtboard var inte igår och skulle tydligen inte heller ha varit i år.

…läskigaste: mössen i min lägenhet.

…ostindränkta maträtt: Cheesypizza på Broadway här nedanför ligger i en klass för sig.

…mest lästa blogginlägg: The Bronx är inte som svenska kvinnor.

…utflykt: New Jersey. Att ta sig dit var som att ta sig till Springsteen-misär; fantastiskt härligt!

…insikt: Att även gangsters måste tvätta sina kläder i en laundromat.

…mission: att få folk att kalla mig för Keder. Börjar slutligen sätta sig med Mo i spetsen även om han gör någon slags Keter-variant.

…kolla vi är svenskar och gör nästan som i Sverige förutom då att vi dansar allting mycket kortare tid: Midsommarfirandet i Battery Park

….sämsta comeback: Jag på en fotbollsplan. Efter första gången kunde jag inte ens gå, efter andra fick jag avbryta med en lårkaka i absurdum.

…mest frekventa hangaroundwith: Spanking Charlene.

…kvarter: East Village.

…konsert: Eric Ambel And The Roscoe Trio på Lakeside Lounge med låten Hurtin´ Thing. Finfint i själen.

…däckning: Står inte jag för utan The Bronx-Jessica som föll plakat på baren ovan, kallade ägarens fru för otillåtna ord framför honom och dekorerade om toalettgolvet. Najs. Not.

…fan, du håller ju takterna från när du var ung: Annelie Andersson. Inga dutt ännu, men de sitter garanterat kvar i kroppen.

…läxa: Lämna aldrig tre dollar till en bartender och sedan tro att han minns det, lämna en dollar varje gång du köper en drink. Annars kan det blir sura och tvära miner.

…outnyttjade bok: Frank Millers Strangers Guide For The City Of New York från 1866, måste börja användas.

…sämsta: Grenuttagen jag tog med passar inte till adaptern som jag också tog med. Smart som jag var kontrollerade jag aldrig det innan, så nu sitter jag i en situation där jag bara kan använda en svensk el-krävande pryl åt gången. Scheisse.

…did that just happen?: Bartenderskan som visade brösten.

… medicinering: En karta alvedon, två tuber resorb och en Guiness. Inte på samma dag, förstås. Då hade jag inte skrivit det här utan varit sex fötter under marken.

…värsta dag: 36 grader varmt och 78 procent i fuktighet var inte en av de bättre dagarna i den här staden.

…motivering för att aldrig bosätta sig här på heltid: Enbart två veckors semester och mammaledigt typ en och en halv månad. Sicko system, sicko. Inte konstigt att det ser ut som det gör här.

Over and out för den här gången.

Värmen nedpackad, kylan utanför fönstret

Och precis när jag har börjat packa kommer hösten tillbaka och det är förstås ett hån mot alla rådande lagar om hur vädret bör vara i slutet av maj – och kanske också mot just det faktum att jag är på väg.

För efter att Julia flugit från NYC förra veckan med just Malaysian Airlines gick det upp för mig att jag får ha med mig två väskor á 30 kilogram styck, något som innebar att den första väskan kunde packas rätt så omedelbart. Och där i, i den stora svarta boxliknande saken ligger nu höstrocken och skinnjackan, vindjackan från Members Only och den tjocka koftan mot svår kyla.

Kvar på galjarna; en jeansjacka jag inte vill använda, en alldeles för tjock vinterjacka samt ett gäng rätt så veka kavajer.

Men jag vägrar att packa upp igen, det gör jag bara inte.

I väskan i övrigt: Mats Olssons tre krönikesamlingar, Ulf Lundells Friheten, tre sommarbyxor, fem skjortor, ett foto på Morten Trotzig Gränd i Gamla Stan, två handdukar, två västar, ett fenomenalt fotografi på Pontus och Marcus som jag fick i present, sex t-shirts, ett par för små jeans, två böcker av Charles Bukowski, en mössa, fotbollsstrumpor, Frank Millers Strangers Guide For The City Of New York, ett gäng tröjor, shorts, en svensk fotbollslandslagströja med tillhörande halsduk och några exemplar av min egen roman “Men kom tillbaka innan du går”.

Nycklarna har jag inte lagt i ännu – men de har jag fått och det i fredags av Monica som visade sig vara en pratglad kvinna i 30-årsåldern på väg till Italien för att gräva hus.

Det kanske är sånt man gör när man bor i New York; gräver hus i Italien på sommaren.

Om det är så, då kommer jag inte tillbaka.

I love Italy. And New York. What a match.

Dagens NYC-låt: New York City Serenade/Springsteen.

Och så damp den ner, min lägenhet.

Även en grådaskig tisdageftermiddag kan lysas upp genom ett endaste mejl.

Ett sådant som innehåller en bostad till mig.

För så här: Bing. Bång. Meddelande från forumet Svenskar i New York där en kvinna vid namn Monica vill hyra ut sin lägenhet under sommaren, en kortare mejlväxling och så ett telefonsamtal med någon slags överenskommelse som innebär att jag från och med den 1 juni sitter på palatsliknande 45 kvadratmeter för blotta 1000 dollar i månaden.

Det är kort och gott för bra för att vara sant även om det bara gäller till slutet av augusti.

Man skulle därför kunna tro att jag har blivit lurad.

Men den som tror något sådant tror fel.

För det har jag inte.

Jag betalar noll kronor i hyra innan jag åker dit, jag ska träffa Monica i Stockholm i slutet av maj och få nycklar och skälet till att lägenheten är så fruktansvärt billig är att hon är student och har subventionerad hyra.

Adressen som kommer att skrivas framöver är West 113 Street, mellan Amsterdam Ave och Broadway och ligger här på kartan; något ovanför Central Park men i rikemanskvareteren med Columbus University i krokarna. Det blir kort och gott fenomenalt bra.

Bilder får jag återkomma till. Men lägenheten är en etta, fräsch och ljus med fina trägolv och högt i tak i klassisk brownstonebyggnad. Den har säng. Den har bäddsoffa. Den har kök och badrum. Den har allt jag behöver och mer därtill.

Jag och min guidebok är redo, oh yes we are.

Har blivit med guidebok – eller nåt.

Har införskaffat mig en guidebok. Eller införskaffat och införskaffat; jag fick en guidebok tryckt i handen av en kollega mot villkoret att jag vecklar ut den drygt kvadratmeter stora kartan och frågar första bästa polis:

-Excuse me Sir, I don´t find my way around in this town. Can you please help me…?

Saken är den att kartboken heter Miller´s Stranger´s Guide For The City of New York With Map och är daterad så långt bak som till 1866.

Det här är visserligen en nyutgåva från 1970, men ändå. På ungefär 170 sidor finns:

- Information om en sisådär 40 stycken olika ångbåtar att åka med.
- Ingen Empire State Building, byggdes 1931. Däremot rekommendationen att omedelbart bums bege sig till Trinity Church vid Wall Street för att få ett fågelperspektiv över staden. Höjd? 85,7 meter…
- Tre kartor ; en stor över Manhattan, en lite mindre över Central Park och en riktigt smal och avlång över Hudson River.
- Hundratalet annonser med allt från pistoler till pianon.
- Ett gäng avritade hus så besökaren vet hur det som eftersökes ser ut.

I och med denne eminenta bok skulle man kunna säga att jag har tagit ytterligare ett steg mot att vara redo för resan, att jag kommer ha läget under kontroll.

Eller inte.