With bruised arms and broken rhythm in NYC

Tydligen molnigt hemma i Sverige och jag vet hur det är; man vill alltid ha det man inte har.

Jag är expert på att leva enligt det där resonemanget.

Så det är väl bara erkänna; jag kan tänka mig att dela era moln med min sol så kanske vi kan komma fram till en situation där de inte längre varnar för farliga ozonstrålar på teveapparaterna och där gatornas uteserveringar inte är tomma på grund av att det är för hett.

Har gömt mig inomhus; varit produktiv och ringt samtal och tjötat runt lite och gött nog att sluta nu efter elva timmar eftersom ögonen värker av en sömnlös natt där jag förgäves väntade på en webbredaktions samtal.

Ingen sagd, ingen glömd.

Skulle egentligen ha födrivit kvällen med att öla med Nate från NY Times och senare Charlene men det blev att avboka; orkar helt enkelt inte. Tog mig istället ut och ner för att tvätta (var verkligen tvungen…) och möttes av en frän doft som signalerade att de där mexikanarna som jag sett springa in och ut faktiskt arbetade.

Deras måleri looks like shit, om du frågar mig.

Rosa kommer aldrig att bli det nya svarta, det är ett faktum.

Ett annat sådant är att min dörr, enligt lite logiskt räknande, ska få ny färg imorgon. Hujavalingen vilket sätt att fira Perry Z:s ankomst på. Nedan en oskarp bild i absurdum. Bare with me…

Om frilansaffärerna gick kasst igår där jag fick nobben på två rätt så bra knäckidéer och jag hatade allt som inte hade med fast inkomst att göra så är den här dagen en ren glädjedag.

Ulf Lundell har nog kanske fel, augusti behöver inte vara 31 dagar av helvete. Kanske bara 30.

Två knäck sålda på en timme, precis vad min plånbok behöver.

Augusti den första och kom att tänka på Ulf Lundell som skulle ha beskrivit det som den allra första av 31 söndagar i följd. För när den gode Ulf bredde ut sig i Sommar i P1 nyligen radade han upp sin avsky mot helgdagar och klämdagar och allt vad det nu var som inte var arbete. Han menade att sommaren var en enda lång avskyvärd helg när inget är på riktigt och där juni är fredag, juli lördag och augusti följakteligen söndag.

Han var själv en måndagsmänniska och längtade därför till september. Det var då det blev på riktigt vill jag minnas att han väste fram med sin säregna stämma.

Jag vet inte om jag är en måndagsmänniska som Lundell men jag förstår hur han tänker, det är lätt att sommaren blir till en enda lång playground. Men - jag vet att jag hatar söndagar. Och om vi nu ska köpa herr Lundells resonemang så är jag på väg att få 31 dagar av helvete.

Söndagshelvete.

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-

Har insett att jag nog inte äter tillräckligt med varierad kost och får i mig allt jag behöver, trots att Paul Newmans pastasås utlovar “the whole shebang”.

Köpte därför på mig en liten burk där varje pillar har allt man kan önska sig; flera hundra procent mer vitaminer än vad som behövs per dag blandat med lite järn, biotin, magnesium, chromium, potassium, chloride…

Blir nog bra det där, särskilt som burken pryds av en litet klatschigt New Formula-märke. Tryggt, kort och gott.

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-

…får se om Perry Z kan stävja undan söndagshelvetet.

Mannen, myten och legenden flyger in på fredag med Geisha-choklad och tidningar till undertecknad och stannar en vecka typ.

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-

Tror jag såg Fettdjävulens mamma idag.

Vet inte om ni minns Fettdjävulen men om ni inte gör det kan ni klicka här.

I alla fall, Fettdjävulens mamma stod på Duane Reade (typ ett apotek med lite för mycket varor som inte hör hemma på ett apotek, typ kaffefilter) och samlade energi och luft för att ta sig de 16 trappstegen upp.

Det var - utan att vara elak - oerhört jobbigt och tog en minut.

Och tro mig, hon var inte skadad eller synbart sjuk. Hon gick som vanligt, dock andfådd, när hon väl nått toppen av de 16 stegen.

Jisses.

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-

Converse har rullat ut en ny kampanj här:

Good save the Queens.

Grymt.

Den första förvirringen har lagt sig, ett par härliga minnen har adderats och orden har slutat stappla ur munnen för att istället flyta rätt så väl.

Har varit i New York en månad nu och det börjar kännas lite som hemma fast utan vänner och familj.

Eller alltså, jag har träffat folk som går att betrakta som vänner så det är inte så, det är bara det att det tar förbannat lång tid att skilja folk från folk och hitta något som ens liknar de guldkorn man har i främst Stockholm och Linköping.

Jag antar att det kommer också, så jag är inte direkt oroad. Det finns ett gäng nummer i telefonen att ringa och hänga med och om inte annat så har jag fått slipa upp kunskaperna från tågluffartiderna; att hänga själv i barer och caféer och jiddra skit med allt och alla vilket faktiskt är rätt kul. Som när man blir skriken åt av en galen amerikanska på väg till Harvard.

Har samtidigt insett att det finns en oerhörd charm i att vara ny i en stad och ett land - men att det med det även följer en fantastisk frihet som kan vara svår att hantera. När hela veckan är som ett oskrivet kort är det nämligen så oerhört lätt att fastna framför datorn och följa Silly Season i Premier League i sekundformat (äntligen köpte Liverpool Torres!) eller stirra sig galen på tv-serier till den grad att man till slut resignerar och accepterar all reklam som man matas med.

Med andra ord inte göra ett skit med det oskrivna bladet man har framför sig.

Förstå mig rätt; det är inget problem utan bara rätt lätt hänt men jag tycker att jag har skött det rätt bra och hunnit med en hel del saker, särskilt om man tar i åtanke att jag har skrivit ihop en vidrigt krävande sak till huvudtidningen samt ett gäng artiklar till SvD Näringsliv.

Så om det här är någon slags tillbakablick på den första månaden kanske det passar sig med en liten lista. Låt oss göra det så här; eftersom jag har varit här i 31 dagar följer här också 31 punkter.

Månadens…

…galnaste sällskap: The Bronx som slet mig i stycken med kommenterar som “Whip it outta, Justin!”.

…bästa utställning: Colby Bird och Joshua Fields utställning om självmord på CRG Gallery, West 22nd Street.

…mest frekventa maträtt: Pasta med sås från Paul Newman-koncernen.

…sport: Baseboll, börjar fatta skiten och dessutom tycka det är kul. Vet inte om jag ska hata mig själv eller inte för detta.

…bar: Blind Tiger Ale House, Bleecker Street.

…bärs: Allt som kommer i pitchers (utom Pabst som är det mest menlösa jag någonsin har inmundigat).

…besök: Var helt oförberedd när tidningens Erik Wahlin ringde och sa att han var i stan, blev självklart trevligt jidder över ett par öl på Upper East.

…spotting: Steven R Schirripa som spelade Bobby Bacala på Sopranos.

…låt: bonusspåret på Pengabrorsans album. Om någon vet vad det depressiva mästerverket heter kan ni ju hojta till.

…ska-vi-hitta-på-något-kommentar: “You wanna go for brunch?”

…krasch: jag på en skejtboard var inte igår och skulle tydligen inte heller ha varit i år.

…läskigaste: mössen i min lägenhet.

…ostindränkta maträtt: Cheesypizza på Broadway här nedanför ligger i en klass för sig.

…mest lästa blogginlägg: The Bronx är inte som svenska kvinnor.

…utflykt: New Jersey. Att ta sig dit var som att ta sig till Springsteen-misär; fantastiskt härligt!

…insikt: Att även gangsters måste tvätta sina kläder i en laundromat.

…mission: att få folk att kalla mig för Keder. Börjar slutligen sätta sig med Mo i spetsen även om han gör någon slags Keter-variant.

…kolla vi är svenskar och gör nästan som i Sverige förutom då att vi dansar allting mycket kortare tid: Midsommarfirandet i Battery Park

….sämsta comeback: Jag på en fotbollsplan. Efter första gången kunde jag inte ens gå, efter andra fick jag avbryta med en lårkaka i absurdum.

…mest frekventa hangaroundwith: Spanking Charlene.

…kvarter: East Village.

…konsert: Eric Ambel And The Roscoe Trio på Lakeside Lounge med låten Hurtin´ Thing. Finfint i själen.

…däckning: Står inte jag för utan The Bronx-Jessica som föll plakat på baren ovan, kallade ägarens fru för otillåtna ord framför honom och dekorerade om toalettgolvet. Najs. Not.

…fan, du håller ju takterna från när du var ung: Annelie Andersson. Inga dutt ännu, men de sitter garanterat kvar i kroppen.

…läxa: Lämna aldrig tre dollar till en bartender och sedan tro att han minns det, lämna en dollar varje gång du köper en drink. Annars kan det blir sura och tvära miner.

…outnyttjade bok: Frank Millers Strangers Guide For The City Of New York från 1866, måste börja användas.

…sämsta: Grenuttagen jag tog med passar inte till adaptern som jag också tog med. Smart som jag var kontrollerade jag aldrig det innan, så nu sitter jag i en situation där jag bara kan använda en svensk el-krävande pryl åt gången. Scheisse.

…did that just happen?: Bartenderskan som visade brösten.

… medicinering: En karta alvedon, två tuber resorb och en Guiness. Inte på samma dag, förstås. Då hade jag inte skrivit det här utan varit sex fötter under marken.

…värsta dag: 36 grader varmt och 78 procent i fuktighet var inte en av de bättre dagarna i den här staden.

…motivering för att aldrig bosätta sig här på heltid: Enbart två veckors semester och mammaledigt typ en och en halv månad. Sicko system, sicko. Inte konstigt att det ser ut som det gör här.

Over and out för den här gången.

Helg igen, eller i alla fall fredag morgon och snart helg och det är fan vad tiden går fort när man har roligt.

Eller snarare försöker avvänja sig från att inte jobba, kanske jag ska säga.

Har vigt två-tre dagar den här veckan åt att skriva, intervjua, researcha och försöka få fatt i människor (den svåraste biten), de andra åt att inte försöka göra det men det är knepigt att hålla sig ifrån och resultatet blev en artikel (att läsa här) och rätt så färdiga varianter på två andra.

Men fredag idag och det som i dagen då jag ska ta mig över till Upper East, gå på födelsedagsfest för Spanking Charlenes vän Jessica som jag har pratat rätt så mycket med via MySpace och sedan - efter vad som hotas utvecklas till ett tequilarace - bär det tydligen av ner till Lakeside Lounge på Avenue B där Eric “Roscoe” Ambel spelar.

“Roscoe” är för den som inte vet före detta gitarrist åt bland annat Steve Earle som i sin tur är husgud hos undertecknad; upplagt för succé med andra ord om inte tequilan sätter allt för stora spår och herregud, jag hoppas verkligen inte det…

Tror bara jag har druckit en endaste god tequila i mitt liv och det var på Texas Longhorn på Hornsgatan och något säger mig att den inte finns i det här landet.

Här finns nämligen mest blask - och ett stort intresse för såväl det som shots.

Fick i mig något som hette Kamikazee häromnatten. Det smakade visserligen mest Southern Comfort och slank väl därför ner, men det var sannerligen ingen höjdare och jag förstår inte varför jänkarna ska envisas så med shottandet.

Det ger ingenting. Oftast, kanske man ska tillägga. Men de kör på. Gör sin grej. Och det ofta i kombination med antingen en pitcher eller en burköl - de två billigaste alternativen på barerna och som håller styckpriset per öl nere till 1-2 dollar.

Med andra ord: släng dig i väggen Gröne Jägaren.

Men som det smakar. Eller inte smakar kanske är det rätta ordet. Pitchern blir avslagen efter någon halvtimme och därför äcklig, burkölen heter oftast Bud Light eller Coors Light och det sitter i Guiness-sinnet att öl som är heter Light inte kan vara god. Och så har vi då förstås Pabst - en slags amerikansk institution från Milwaukee som utan tvekan är det mest smaklösa och menlösa jag någonsin har druckit. Och då har jag druckit rätt så många menlösa öl i mina dagar.

Kanske därför, å andra sidan, som en sådan måste kryddas med shots?

Har varit här i en vecka nu och måste säga att det är tur att jag stannar ytterligare en sisådär 65 för det jag har hunnit åstadkomma är i stort sett ingenting.

Jag har vandrat omkring i några dagar och jag har träffat lite folk, jag har halvt om halvt stukat foten i Central Park och jag har blivit skriken Nick Nolte åt (med viss rätta visar sig vissa tycka - och jag kan nog tyvärr förstå dem…). Jag har även blivit skriken åt av fem negresser i en bil (”Hmum, you got that thing going there boy”) vilket jag fortfarande inte kommit underfund med var på allvar eller skämt och jag har lyckats skaffa ett mobilnummer och bankkonto. Jag har snott en Wall Street Journal från granntrappen, slagit ut elen och skrivit en artikel som snart ska skickas in till SvD. Jag har lyckats laga nudlar och creme fraiche tre gånger och avskytt varenda gång, druckit en fantastiskt god Shakespeare Stout i West Village och festat till det en gång (i lördags) på bland annat en gaybar. Jag har sett fettdjävulen, stapplat in i en kändis och jag har insett att nyhetsrapporteringen i tv-kanalerna här är förlorad för alltid. Jag vet nämligen inte vilken annan slutsats jag ska dra efter att ha levt med en och samma toppnyhet sedan ankomst.

Den om Paris Hilton.

Är det inte att hon har släppts ut för att sedan få åka tillbaka till fängelset igen, så är det rykten om hennes psykiska hälsa/ohälsa och vad hon har gjort under natten. Är det inte det, ja då är det om sheriffen som släppte henne fri mot pengar.

Dag ut. Dag in.

Jag borde förstås inte bry mig, men det är inte så jävla enkelt heller som det kan tyckas. Jag vill nämligen ta till mig USA som det är och har till exempel börjat tvinga mig själv till att titta på baseboll och senare också basket,vilket faktiskt är riktigt roligt nu när det är slutspel.

Men för att få hela USA i sig ingår tydligen Paris Hilton. Det är en förbannad skam och den som trodde att tidningarna var särskilt mycket bättre får tro igen.

Jag har nämligen köpt några stycken sedan ankomst och i stort sett samtliga tycker att Paris Hilton är toppnyheten och det var inte förrän jag kom till skvallerblaskan New York Post som storyn verkligen fascinerades även mig.

Det handlade visserligen inte så mycket om Paris Hilton som om texten jag läste, men ändå. I en fantastiskt välskriven, smart och snyggt formulerad kommentar skrev Andrea Peyser om hur det gick till när Paris Hilton skickades till fängelset för andra gången - allt för att avsluta texten med orden “Good luck crying your way out of jail this time, Paris, you ignorant slut”.

Jo. Ni läste rätt. Och jag satte Starbucksblasket i halsen över den sjuka frispråkheten och attityden och tvingades ringa Spanking Charlene som fick förklara vad inte jag förstod; att det hade någon slags koppling till Saturday Night Live som nästan legaliserade det.

Nästan.

Oh well, oh well… Go US. Det är som sagt måndag och vad den här veckan bjuder på vet jag inte mer än att jag ska på födelsedagsfest på fredag, skriva ur mig ytterligare en artikel och dras med Paris Hilton några varv till.

Lyckades sälja in ett knäck igår.

Det första någonsin faktiskt som frilans och det ger rätt så normalt betalt för vad som bör vara två dagars arbete även om jag redan här och nu vet att det aldrig kommer att bli två dagar.

Det kommer att bli tre, möjligen fyra och i värsta fall till och med fem.

Dels eftersom jag har noll kontaktnät i NYC, dels eftersom det var ett tag sedan jag rodde runt en egen, stor artikel. Men någonstans känns det som att jag får bjuda på det den här gången.

Det är jag som kommer att vara sölig, det är jag som kommer att ha det svårt i början.

Men trots det; ja trots den vetskapen så kändes allt rätt så förbannat bra där igår.

Efter en hel natt av dålig sömn är jag inte alls lika säker längre.

En smärre panik slog nämligen över mig när jag insåg att det inte alls är som jag föreställde mig det i tanken; att allt det här ska ske tre-fyra månader bort i tiden.

Det ska ske två-tre veckor bort med en deadline satt till den 1 juli och det må visserligen vara en bit bort men för mig var det ett svettigt uppvaknande; en liten kick back to reality om vad fan som håller på att hända. Att jag flyttar. Jävligt snart. Och om den där frågan om jag har fått resfeber ännu kommer så lär svaret bli något helt annat och gestalta sig i svettdroppar och stamning.

För nu känns det; nu dansar och festar en skräckblandad panikartad förtjusning i kroppen.

Dagens NYC-låt: I Guess The Lord Must Be In New York City/Harry Nilsson.

“Well here I am Lord
Knocking on your back door
Ain’t it wonderful to be
Where I’ve always wanted to be
For the first time I’ll be free
In New York City…”

Söndagen den 20:e och jag som trodde att jag hade gjort min sista söndag på SvD sitter här igen.

Var tvungen att byta, tvungen eftersom Liverpool ska ta sig an Milan i Champions League på onsdag och jag vägrar jobba då. Å andra sidan, det känns inte så farligt att göra det den här söndagen.

Det är nämligen bara fem dagar kvar av arbete, inklusive dagens övning.

Det är inte mycket.

Femton dagar kvar till avfärd dessutom och det är inte mycket det heller, särskilt inte som Monica landar i Stockholm idag med en nyckel till mig och lägenheten på 113th.

Hon ska få halva hyran nu, halva när allt är färdigt och allt jag måste göra för att ro runt det är att växla till mig dollar.

Har nämligen skjutit upp på det alldeles för länge och väntat på en bättre växlingskurs.

Nu ligger den på typ 6:90 och det går inte heller att klaga på även om det förstås känns bättre med ännu lägre, men jag inser likt förbannat att det bara är att pallra sig till närmaste Forex, hosta upp pengarna och växla.

Kanske imorgon redan, vi får se.

Nu ska jag betala en krona för jobbets vidriga kaffe och sätta igång här.

Jobbar extra den här månaden.

Rätt så rejält också för att tjäna pengar.

Men det vet i fan vilka pengar det är jag tjänar för jag gjorde precis en snabb matematisk övning på lågstadienivå där summa summarum blev att jag trots sex övertidsdagar inte får mer än ett par tusen extra i fickan.

Jävla stat. Och jävla skatt.

Och när vi ändå pratar om skatt; tycker man som jag att man får betala mycket skatt som vanlig knegaranställd är det sju gånger värre som egen företagare. Det har jag insett eftersom jag nu även sitter på ett sådant.

Företag alltså.

Namn: Daniel Kederstedt.

Funderade länge på att lägga till ett Inc. Eller ett Corp. Men det fick vara som det är; lite klatschigt så där om du frågar mig.

Man kan ju tycka att jag borde ha skrivit en massa här nu när jag har så fantastiskt många dagars dagar på mina händer.

Men icke.

Har jobbat extra med motiveringen att det är bättre att tjäna lätta pengar i Sverige än svåra i New York.

Inte så att det här gör att jag kan strunta i att skriva lite där borta, slänga mig ner i Central Park med en New York Post (åh, herregud vad jag längtar efter att få läsa NYC-tidningar…) eller smida planer för att starta en svensk musikklubb med mig som dj. Nej, nej. Pengarna lär trilla ut ändå. Det är en dyr stad det där New York. Men kanske att jag kan få lite mer ro i själen under de första månaderna även om jag har kommit fram till att äventyret lär bli en minusaffär. Och när det väl blir det så får det väl bli det.

Som min kollega Fredrik sa:

- Om alla bara kunde åka över Atlanten och tjäna lätta pengar, då hade nog många gjort det innan dig.

För visst är det så.

Men jag har i alla fall bestämt mig för att främst skriva sådant som jag tycker är kul; sport, nöje, näringsliv och någon bok. Och så en resereportagebok om intresse finns hos något förlag för det skulle vara alldeles fantastiskt roligt att ge sig an men det får väl läggas till listan över saker att göra. Att kolla intresset hos förlagen alltså.

Men det börjar bli småbråttom. 50 dagar kvar till den dagen då jag sitter med en stor resväska på ett plan mot en stad full av galenskap.

Skrämmande nära, farligt härligt

———–

För övrigt är det sol. Det är fantastiskt. Och jag har Jakob Hellman på stereon. USA har inte Jakob. Det är synd om dem.