With bruised arms and broken rhythm in NYC

Perry Z anlände sent igår med tidningar och Geisha i högsta hugg och vi somnade rätt så fort, redo för att göra staden idag men först Toms Diner

Var där med Corinna, grymt billig frukost och rätt så trevligt men inte alls som det ser ut som i Seinfeld där det dessutom heter Monks och inte Toms.

Lyckades trycka in tre knäck i SvD idag:

Bolånejätte i konkurs, brokollapsen och minskat turistande till New York. Dessutom en grej igår om ekologisk odling på stadens skyskrapor. Klicka och läs om ni vill. Stor grej imorgondagens tidning värd att kolla in också.

Frukost nästa, tror jag ska vara George Costanza så får Perry Z vara Kramer.

Idag får jag lägenhetsbesked dessutom tror jag; hoppas hoppas hoppas!

Har återigen tvingats övertyga en bartender/dörrvakt om att jag är en hederlig pöjk över de 21.

Det har nämligen visat sig vara lite tricky med den saken i den här staden.

Mitt svenska EU-körkort hålls ihop av tejp och är ingen idé att ens försöka använda för att ta sig in på ett ställe (ja, jag vet att jag borde byta ut det…) och passet, som innehåller mitt visum tillika livlina, lämnar absolut inte lägenheten för något sådant. Det innebär att det vanliga id-kortet är det enda återstående alternativet när det gäller att visa att jag får dricka alkohol, något dom frågar såväl 17-åringar som 45-åringar i den här staden om.

Problemet är bara att mitt id-kort inte är amerikanskt, har PRESS skrivet över hela sig och födelsesiffror som inte följer den vanliga kombinationen.

Ni vet; vi européer är lite mer logiska med systemet år-månad-dag medan jänkarna använder sig av månad-dag-år eller hur det nu är.

Anyways, halvledsnade när jag nu skulle dricka någon frusen mojito-variant på Vig Bar på Thompson och Spring och återigen tvingades igenom processen med misstänksamma ögon, fundersamma sekunder om vad det var för ett id-kort jag lämnat fram och den konstanta frågan om var födelsedagsnumret står att läsa.

Försöker därför skaffa mig ett jänkar-id - något som har visat sig vara svårare än väntat eftersom jag bara lyckas skrapa ihop fyra av de sex nödvändiga poängen.

För jo, dom räknar poäng här… Och mitt pass med visum, id-kort och Visa-kort från en amerikansk bank räcker alltså bara till fyra - vilket tvingar mig till US Social Security Administration på 125:e imorgon föratt införskaffa mig ett social security number and card.

Helt ärligt har jag inte den blekaste om vad det ger mig mer än de två extrapoängen jag behöver. Tar dessutom tydligen en månad att få numret och kortet varefter jag kan ansöka om det id-kort jag verkligen behöver.

Bättre sent än aldrig kanske, men tycker det är fantastiskt att jag måste skaffa ett slags id-kort för att kunna få ett annat, i det här fallet det vanliga.

På väg hem efter trevligt sällskap i Nolita, den ironiska och komiska The Onion i handen och ett stort leende över en artikel som har rubriken “Kobayashi Retires From Eating”.

Tydligen är mitt leende över det påhittade faktumet att den 29-årige tävlingsätaren med samma födelsedag som mig ska sluta äta lite väl stort. Plötsligt vänder sig nämligen en Steve Buscemi-lookalike utan tänder om och tycker han har rätt att prata med mig.

- Same colour!

Jag plockar ur hörlurarna och Från Klaraberg Till Dig med Moneybrother, tittar på honom surt över att ha stört mig i den perfekta kombinationen av en grym artikel och precis lika grym musik.

- We got the same colours on our Ipods…! How many songs you got on there, boy?

- Eh… 250 or 300.

- I´ve got like 1300. It´s sweet… I got like 3 terrabyte of music back at home.

- Well you most likely won’t be able to listen to all that anyways, do you?

- Oh, I love music.

Försöker plugga i hörlurarna igen, men tvingas ta ut dem när han frågar vad jag har trummandes i lurarna.

- It´s from the number one country in the world; Sweden. So you most likely will not know of them.

- Tell me…

- They are called Moneybrother.

- Oh… (en sekund av lögnaktig betänketid) I know of them. Check out my MySpace and you will find loads of swedish bands there, I love them!

- Well you should, Sweden truely are the number one country in the world, even in music. That is a fact.

Sedan gör jag om det största misstaget som går att göra i den här staden; att säga att jag är journalist.

Steve Buscemi utan tänder är tydligen fotograf, modevariant av en sådan och han räcker fram ett kort och tycker att vi ska jobba ihop och jag säger mest att vi har en grym fotograf här så det är lugnt, men tackar och viker ihop kortet i byxfickan. Sedan är det ingen hejd på bitterheten över paparazzis, att han själv har lyckats men aldrig nått den absoluta toppen och att jag minsann borde veta mer om Giants än vad jag gör.

Steve Buscemi utan tänder ska tydligen plåta dem snart; “Ubelievable cool!”.

Jag nickar, inser att jag närmar mig en tunnelbanestation som jag inte har en aning om var den är och tvingar mig själv av - allt för att slippa undan en halvgalen konversation med en man som tydligen tyckte Ipodfärgen (orangebrun om nu någon undrar) var skäl nog för att inleda en hemsk konversation.

Ska aldrig sluta säga att jag är från världens främsta land, däremot att jag är journalist. Det har tvingat in mig i allt för många wacky conversations hittills.

Åh, vill ni läsa artikeln om Kobayashi så kan ni alltid klicka här.

I mataffären nyss och framför står en kvinna i de sextio och sorterar mynt och kräver rabatt och tycker det är fantastiskt att tjugoåringen bakom kassan har sånt tålamod med en sån som henne.

- Isn’t it? säger jag när sextioåringen tittar på mig, vilket får henne att veckla in sig i någon diskussion som leder ända ut på gatan; först om filmen Knocked up där mannen är fet och dum (”Loads of people are fat here, but not everyone is that dumb… Don’t waste ten bucks on this stupid thing; she gets pregnant and thinks she has to stay with this schmug! Oh my god, get an abortion for christ sake!) varpå hon frågar varifrån jag är och jag svarar som jag alltid gör.

- Ah, I used to know this very handsome man from Sweden working for…eh, something named bladet…?

- Aftonbladet?

- Yes, that was it! 6,4 feet and gorgeous, absolutely gorgeous! So what do you write about?

- Business mainly.

- I have been doing Fergies wedding and all that, a lot of big things back in the days. But trust me, the the future is not in the papers.

- No?

- Not at all! And why do you write young man in the first place, you should be on tv!

- I should?

- You should! You are blond, you have blue eyes and you are very handsome. You should be on tv making 150 000 dollars a year!

- We got loads of blonds in Sweden so that turns me into a nobody there.

- I am talking about here, american-tv stupid!

Skrattar lite och tittar mig omkring.

- Well I am not really allowed to with my visa - and not to forget, I have no experience what so ever from working with tv.

- That is irrelevant! If they want you they get the visa for you! Get a job at a tv-station now when you are young and good looking, stupid!

Säger hon, vänder sig om och går därifrån med rätt så raska steg.

Det är ett äventyr bara att handla mat i den här staden.

Fortsatte mitt promenadäventyr under gårdagen och det med Spanking Charlene som följe; genom West Village och ner och sedan upp och vidare bort Union Square och East Village där vi försökte fly värmen genom att se filmen Knocked Up, men vilken börjat femton minuter tidigare.

Till Tara istället; en av Charlenes vänner och som dök upp på spelningen i onsdags och som liksom jag arbetar med ord på frilansbasis, ner i en av hennes soffor med AC:n på full hastighet, ut igen och till 7A - en restaurang som visade sig ha alldeles fantastiska burritos och två för en på ölen vilket gjorde under för sinnet.

Not.

Out again, subway back home och ett fotografi på vägen (nedan). Ner i soffan eller om det nu är en fåtölj men oavsett vad så är det något med den där soff-fåtöljen som gör att jag bara inte kan hålla mig vaken. Somnade klockan 22.00 till filmen Zoolander igår, 21.30 dagen innan till CSI. Pigg idag? Njae… Men jag har ett stort uppdrag: Att köpa fotbollsskor till morgondagens övning med lite svenskar i Central Park. Avspark 14.30 när solen står som högst. Jag tackar jag…

Onsdag och i dag är väl sista dagen jag har kvar att göra allt jag ska göra. Imorgon jobbar jag och på fredag ska jag lämna lägenheten och sätta mig i en bil till Rimforsa för att fira brorsans 30-årsdag.

Det innebär alltså; leta reda på kostymbyxor i någon affär, städa ur hela lägenheten och damma och diska, montera ihop en cd-stereo, packa den andra väskan, träffa någon för en kaffe eller öl, ta sig till möte på jobbet, växla till sig lite dollar, irra runt och sista minuten handla alvedon och resorb (går det igenom i tullen?) samt försöka få bukt på mina drömmar.

De är nämligen för jävliga just nu, drömmarna alltså.

I förrgår natt drömde jag att jag fick kontakt med en svensk frilansjournalist i New York som hade fått förhinder för att göra det knäck han blivit anlitad för - något som han därför lämpade över till mig. Tack och bock kände jag ända till jag insåg vad det handlade om:

Att markera ut minst åtta svenska kungliga högheter som står staty i NYC på en karta.

Med andra ord, stört omöjligt. Ja herregud, jag är tveksam till att det ens finns en endaste kunglig höghet på staty i någon undangömd vrå i NYC.

Dagens NYC-låt: NY Nights/Jesse Malin.

Gratisblaskan Metro tipsar om hur man kan leva billigt i New York City:

- Bo på lägenhetshotell.
- Åk kollektivt.
- Luncha på burgerhak och diners.
- Drick dina drinkar på happy hour (kl 15-19).
- Köp sistaminutenbiljett till musikalen.
- Gå gratis på museum.

Min egen lista för att slippa använda defibrillator på plånboken:

- Bo i studentlägenheter, rabatterade till tusen.
- Använd presskortet så fort det är jobbrelaterat och därmed etiskt försvarbart; på hockeymatcher finns gratis mat, drinkar kan inmundigas på evenemang av typen invigningar.
- Ät på Tracy J’s alla andra dagar. En drink kostar 3 dollar, sedan ingår gratis buffet mellan 17.30-18.30.