With bruised arms and broken rhythm in NYC

Dagen efter en sån där dag som aldrig ville ta slut.

Ni vet, dom finns dom också och när dom väl infaller är de oftast de allra bästa till skillnad mot de dagar som aldrig blir till några dagar.

Av någon (förståelig) anledning känns det som att idag är den sistnämnda typen där jag sitter hemma och mejlar mejl jag borde ha mejlat för flera dagar sedan, vänder på en gammal New York Post och glädjer mig åt att Johan Karlsson i Elfsborg slutligen börjar få lite uppskattning.

Ska inte säga att jag kan något om Elfsborg som ingen annan kan men Johan Karlsson är den enda allsvenska spelaren jag kan referera till; fick hans brorsas handbollar kastade i magen när jag stod i mål på gymnastiktimmen, satt och härjade rätt nära honom under flera kvällar under sejour Linköping och dessutom är han från Horn - denna ogudsförgätna plats alldeles bredvid Rimforsa och som vi hade flera tuffa duster mot när det kom till just fotboll.

Ser att han snart ska Champions League-kvala mot Valencia; frågan är om det ändå inte är större när han blev inkallad till Brasiliens träning och Ronaldinho hjälpte honom att stretcha.

Anyways, back to yesterday och dagen som aldrig ville ta slut där Perry Z:s sista kväll toppades med en rätt smaklös mexikanare i Soho, filminspelning med Megan Fox från Transformers och konsert med A Camp uppbackat av Cat Martino.

Bra?

Ett understatement av råge.

Det var snarare det bästa jag har sett den här sidan årsskiftet och Cat Martino visade sig vara en ohyggligt grym sångerska som backade upp sig själv med sångdelays och cello och sedan är ju A Camp alltid A Camp.

Eller ja, snarare: Nina Persson är ju alltid Nina Persson.

Hon bjöd på mestadels gamla låtar men även två-tre nya som tydligen ska tryckas in på uppföljaren till debuten från 2001. De lät hyfsade, de nya låtarna alltså, men inte alls som i klass som när hon vräker loss I Can Buy You och Song For The Leftovers.

För övrigt: Ska snart titta på en ny lägenhet.

Tror den är stor som ett badrum ungefär men i alla fall billig (850 dollar i månaden tror jag det var) så kan vara något under en kortare tid.

Over-n-out.

Onsdag och regnet öser ner utanför samtidigt som ett par åsk-å-dundrar slår fram med jämna mellanrum.

Själv sitter jag med en kopp kaffe, spelar Kents “Sverige” på repeat och filosoferar över en artikel jag borde börja skriva.

Har annars fortsatt leka turist de senaste dagarna och det är fantastiskt bra att få någon att irra runt med och verkligen slipa till kollen på alla gator och kvarter, särskilt de små som gömmer sig runt om i staden och även om det kanske inte var just en liten gata så hamnade vi på Broome Street och baren Aurora i måndags; grymt trevlig liten pittoresk lokal där självaste Julia Stiles satt.

Vackert.

Har alltid tänkt mig att en Notting Hill-händelse skulle kunna få hända i mitt liv och jag inte skulle protestera direkt vilt men det gjorde det inte den här gången heller; det vill säga hon väntade ut sin väninna och så gick de och satte sig vid ett bord och åt och så var det bra med det utan varken några ord sagda eller försök gjorda åt höger eller vänster. Brukar inte bry mig om kändisar eller blir starstruck men det är onekligen lite coolare att springa in i henne än i typ Linda Rosing.

Tydligen bor fröken Stiles i East Village där även vi landade igår kväll för att tillsammans med Tara och Charlene inta ett par happy hour drinkar på Lakeside Lounge, dra oss vidare till Sidewalk och till sist Doc Hollywood - en äkta divebar som mer ser ut som en sopstation än en pub.

Bilder: Jag och Corinna på Aurora, jag och Charlene på Lakeside Lounge, streetkids i Soho, jag filosoferar framför datorn och Corinna på Lakeside Lounge.

Har varit här i en vecka nu och måste säga att det är tur att jag stannar ytterligare en sisådär 65 för det jag har hunnit åstadkomma är i stort sett ingenting.

Jag har vandrat omkring i några dagar och jag har träffat lite folk, jag har halvt om halvt stukat foten i Central Park och jag har blivit skriken Nick Nolte åt (med viss rätta visar sig vissa tycka - och jag kan nog tyvärr förstå dem…). Jag har även blivit skriken åt av fem negresser i en bil (”Hmum, you got that thing going there boy”) vilket jag fortfarande inte kommit underfund med var på allvar eller skämt och jag har lyckats skaffa ett mobilnummer och bankkonto. Jag har snott en Wall Street Journal från granntrappen, slagit ut elen och skrivit en artikel som snart ska skickas in till SvD. Jag har lyckats laga nudlar och creme fraiche tre gånger och avskytt varenda gång, druckit en fantastiskt god Shakespeare Stout i West Village och festat till det en gång (i lördags) på bland annat en gaybar. Jag har sett fettdjävulen, stapplat in i en kändis och jag har insett att nyhetsrapporteringen i tv-kanalerna här är förlorad för alltid. Jag vet nämligen inte vilken annan slutsats jag ska dra efter att ha levt med en och samma toppnyhet sedan ankomst.

Den om Paris Hilton.

Är det inte att hon har släppts ut för att sedan få åka tillbaka till fängelset igen, så är det rykten om hennes psykiska hälsa/ohälsa och vad hon har gjort under natten. Är det inte det, ja då är det om sheriffen som släppte henne fri mot pengar.

Dag ut. Dag in.

Jag borde förstås inte bry mig, men det är inte så jävla enkelt heller som det kan tyckas. Jag vill nämligen ta till mig USA som det är och har till exempel börjat tvinga mig själv till att titta på baseboll och senare också basket,vilket faktiskt är riktigt roligt nu när det är slutspel.

Men för att få hela USA i sig ingår tydligen Paris Hilton. Det är en förbannad skam och den som trodde att tidningarna var särskilt mycket bättre får tro igen.

Jag har nämligen köpt några stycken sedan ankomst och i stort sett samtliga tycker att Paris Hilton är toppnyheten och det var inte förrän jag kom till skvallerblaskan New York Post som storyn verkligen fascinerades även mig.

Det handlade visserligen inte så mycket om Paris Hilton som om texten jag läste, men ändå. I en fantastiskt välskriven, smart och snyggt formulerad kommentar skrev Andrea Peyser om hur det gick till när Paris Hilton skickades till fängelset för andra gången - allt för att avsluta texten med orden “Good luck crying your way out of jail this time, Paris, you ignorant slut”.

Jo. Ni läste rätt. Och jag satte Starbucksblasket i halsen över den sjuka frispråkheten och attityden och tvingades ringa Spanking Charlene som fick förklara vad inte jag förstod; att det hade någon slags koppling till Saturday Night Live som nästan legaliserade det.

Nästan.

Oh well, oh well… Go US. Det är som sagt måndag och vad den här veckan bjuder på vet jag inte mer än att jag ska på födelsedagsfest på fredag, skriva ur mig ytterligare en artikel och dras med Paris Hilton några varv till.

Söndagen den 20:e och jag som trodde att jag hade gjort min sista söndag på SvD sitter här igen.

Var tvungen att byta, tvungen eftersom Liverpool ska ta sig an Milan i Champions League på onsdag och jag vägrar jobba då. Å andra sidan, det känns inte så farligt att göra det den här söndagen.

Det är nämligen bara fem dagar kvar av arbete, inklusive dagens övning.

Det är inte mycket.

Femton dagar kvar till avfärd dessutom och det är inte mycket det heller, särskilt inte som Monica landar i Stockholm idag med en nyckel till mig och lägenheten på 113th.

Hon ska få halva hyran nu, halva när allt är färdigt och allt jag måste göra för att ro runt det är att växla till mig dollar.

Har nämligen skjutit upp på det alldeles för länge och väntat på en bättre växlingskurs.

Nu ligger den på typ 6:90 och det går inte heller att klaga på även om det förstås känns bättre med ännu lägre, men jag inser likt förbannat att det bara är att pallra sig till närmaste Forex, hosta upp pengarna och växla.

Kanske imorgon redan, vi får se.

Nu ska jag betala en krona för jobbets vidriga kaffe och sätta igång här.

Dagens post är nog den bästa som jag någonsin har fått.

Förutom när Buster kom och jag var en liten parvel på tio år då förstås.

För vad sägs om såväl en lönespecifikation som flygbiljetten till New York.

Jag tackar jag.

Det ska firas med Leaving On A Jet Plane, i coverversion av Sheryl Crow. Och en kopp kaffe. Och sedan, kanske, ska jag ägna mig åt Gay Taleses bok Din Nästas Hustru över en tallrik nudlar.

Jag vet det här med att fira, det gör jag.