Något som liknar en sammanfattning

Den första förvirringen har lagt sig, ett par härliga minnen har adderats och orden har slutat stappla ur munnen för att istället flyta rätt så väl.

Har varit i New York en månad nu och det börjar kännas lite som hemma fast utan vänner och familj.

Eller alltså, jag har träffat folk som går att betrakta som vänner så det är inte så, det är bara det att det tar förbannat lång tid att skilja folk från folk och hitta något som ens liknar de guldkorn man har i främst Stockholm och Linköping.

Jag antar att det kommer också, så jag är inte direkt oroad. Det finns ett gäng nummer i telefonen att ringa och hänga med och om inte annat så har jag fått slipa upp kunskaperna från tågluffartiderna; att hänga själv i barer och caféer och jiddra skit med allt och alla vilket faktiskt är rätt kul. Som när man blir skriken åt av en galen amerikanska på väg till Harvard.

Har samtidigt insett att det finns en oerhörd charm i att vara ny i en stad och ett land – men att det med det även följer en fantastisk frihet som kan vara svår att hantera. När hela veckan är som ett oskrivet kort är det nämligen så oerhört lätt att fastna framför datorn och följa Silly Season i Premier League i sekundformat (äntligen köpte Liverpool Torres!) eller stirra sig galen på tv-serier till den grad att man till slut resignerar och accepterar all reklam som man matas med.

Med andra ord inte göra ett skit med det oskrivna bladet man har framför sig.

Förstå mig rätt; det är inget problem utan bara rätt lätt hänt men jag tycker att jag har skött det rätt bra och hunnit med en hel del saker, särskilt om man tar i åtanke att jag har skrivit ihop en vidrigt krävande sak till huvudtidningen samt ett gäng artiklar till SvD Näringsliv.

Så om det här är någon slags tillbakablick på den första månaden kanske det passar sig med en liten lista. Låt oss göra det så här; eftersom jag har varit här i 31 dagar följer här också 31 punkter.

Månadens…

…galnaste sällskap: The Bronx som slet mig i stycken med kommenterar som “Whip it outta, Justin!”.

…bästa utställning: Colby Bird och Joshua Fields utställning om självmord på CRG Gallery, West 22nd Street.

…mest frekventa maträtt: Pasta med sås från Paul Newman-koncernen.

…sport: Baseboll, börjar fatta skiten och dessutom tycka det är kul. Vet inte om jag ska hata mig själv eller inte för detta.

…bar: Blind Tiger Ale House, Bleecker Street.

…bärs: Allt som kommer i pitchers (utom Pabst som är det mest menlösa jag någonsin har inmundigat).

…besök: Var helt oförberedd när tidningens Erik Wahlin ringde och sa att han var i stan, blev självklart trevligt jidder över ett par öl på Upper East.

…spotting: Steven R Schirripa som spelade Bobby Bacala på Sopranos.

…låt: bonusspåret på Pengabrorsans album. Om någon vet vad det depressiva mästerverket heter kan ni ju hojta till.

…ska-vi-hitta-på-något-kommentar: “You wanna go for brunch?”

…krasch: jag på en skejtboard var inte igår och skulle tydligen inte heller ha varit i år.

…läskigaste: mössen i min lägenhet.

…ostindränkta maträtt: Cheesypizza på Broadway här nedanför ligger i en klass för sig.

…mest lästa blogginlägg: The Bronx är inte som svenska kvinnor.

…utflykt: New Jersey. Att ta sig dit var som att ta sig till Springsteen-misär; fantastiskt härligt!

…insikt: Att även gangsters måste tvätta sina kläder i en laundromat.

…mission: att få folk att kalla mig för Keder. Börjar slutligen sätta sig med Mo i spetsen även om han gör någon slags Keter-variant.

…kolla vi är svenskar och gör nästan som i Sverige förutom då att vi dansar allting mycket kortare tid: Midsommarfirandet i Battery Park

….sämsta comeback: Jag på en fotbollsplan. Efter första gången kunde jag inte ens gå, efter andra fick jag avbryta med en lårkaka i absurdum.

…mest frekventa hangaroundwith: Spanking Charlene.

…kvarter: East Village.

…konsert: Eric Ambel And The Roscoe Trio på Lakeside Lounge med låten Hurtin´ Thing. Finfint i själen.

…däckning: Står inte jag för utan The Bronx-Jessica som föll plakat på baren ovan, kallade ägarens fru för otillåtna ord framför honom och dekorerade om toalettgolvet. Najs. Not.

…fan, du håller ju takterna från när du var ung: Annelie Andersson. Inga dutt ännu, men de sitter garanterat kvar i kroppen.

…läxa: Lämna aldrig tre dollar till en bartender och sedan tro att han minns det, lämna en dollar varje gång du köper en drink. Annars kan det blir sura och tvära miner.

…outnyttjade bok: Frank Millers Strangers Guide For The City Of New York från 1866, måste börja användas.

…sämsta: Grenuttagen jag tog med passar inte till adaptern som jag också tog med. Smart som jag var kontrollerade jag aldrig det innan, så nu sitter jag i en situation där jag bara kan använda en svensk el-krävande pryl åt gången. Scheisse.

…did that just happen?: Bartenderskan som visade brösten.

… medicinering: En karta alvedon, två tuber resorb och en Guiness. Inte på samma dag, förstås. Då hade jag inte skrivit det här utan varit sex fötter under marken.

…värsta dag: 36 grader varmt och 78 procent i fuktighet var inte en av de bättre dagarna i den här staden.

…motivering för att aldrig bosätta sig här på heltid: Enbart två veckors semester och mammaledigt typ en och en halv månad. Sicko system, sicko. Inte konstigt att det ser ut som det gör här.

Over and out för den här gången.

Även gangsters måste tvätta…

Hade aldrig tidigare tänkt tanken men det är klart att även gangsters måste tvätta i laundromater.

Såväl de som snor en bil och drygar ut månaden med att sälja crack som de som rånar en juvelerare till lunch för att sedan ta en bensinmack på kvällen.

För när jag klev ner till laundromaten på Amsterdam Ave fanns de där; männen som du bara på utseendet kan se inte är något att bråka med och som förmodligen skulle göra mos av en sådan som mig om jag bara yppade att de sorterade fel. Men de var där av samma anledning som jag: för att plocka bland skitiga kalsonger, för att hålla färglatt från vitt och för att bli ren och prydlig.

Det var konstigt nog rätt så coolt att se att även gangsters gör sånt.

Det visas ta mig fan aldrig på film.