With bruised arms and broken rhythm in NYC

Staden lyser, blinkar och pulserar någonstans där utanför men själv är jag för trött för att bege mig dit.

Klockan är nämligen strax efter 22 och flygresan gick förvånansvärt smärtfritt eftersom Malaysian Airlines inte ens lyckats fylla halva planet fullt. Tog mig igenom de åtta timmarna med kvalitetsfilm a la Goal2, Wild Hogs och The Pacifier och det var skit det mesta av det och det dessutom med malayiesiska undertexter.

Om det nu heter så, malayiesisk.

Landade strax innan sju, trixade mig förbi immigrantpolisen utan att bråka och ut och på en buss till Port Authority kring 42nd. Neonljus. Människor. Trafik. Liv. Rörelse och så ett kort och sedan vidare in i en taxi och upp till West 113th och ett hus som ser rätt så charmigt brownstoneslitet ut. Rummet det sedan rymmer följer samma stil; lite slitet, men charmigt och jag vet inte vilket metersystem Monica använder men inte kan det vara mitt.

Det här är nämligen knappast 45 kvadratmeter.

Det rör sig snarare om 28.

Men har varit här i ungefär en timme och ägnat nästan lika lång tid åt att leta efter internetkabeleln (gömd bakom sängen…) samt tagit mig en dusch, bläddrat bland tevekanalerna och stirrat ut på gatan som verkar vara lugn som hela Linköping.

Men nu, nu är det dags att sova.

Imorgon är en ny dag, imorgon är min första riktiga dag i NYC.

Jag vet inte hur det blev så, men det verkar framför allt vara norrländska band som sjunger om sina hemorter.

Ibland önskar jag bara att någon kunde göra det om min.

För när jag sitter här i tystnaden i Rimforsa och har börjat smygfira påsk genom att avslöja mammas godisgömma, inser jag att det skulle behövas något sådant; en sång om min hemort som jag kan fly till om längtan blir för stor och ölen för många borta i New York City. Och den kan gärna få heta bara något så rätt, slätt och tråkigt som My Hometown. Bara den är lågmäld, dyster och alldeles så där småförsiktig som den måste vara om det handlar om Rimforsa.

För här i den östgötska bygden är det försiktigt.

Här händer inte mycket av slumpen, här händer egentligen inte mycket alls och jag har fördrivit den här lilla påsken med att cykla mig ont i röven på en träningscykel, se på fotboll och hockey och sova länge och väl.

Gott nog. Så länge. Ikväll ska jag till Linköping och svinga öl med kompisarna och någon skulle gärna få göra en låt om dem också, men en om Linköping känns det som att jag klarar mig utan. Det har den där mannen som heter Lars i förnamn och Winnerbäck i efternamn försett mig nog med.