Trötta fötter i New York

Måndag och Corinna landade i lördags kväll och ligger nu och sover i extrasängen med lite huvudvärk medan jag surfar runt bland fotbollssajter, bläddrar nöjt i FourFourTwo som jag till min stora förvåning kom över på Barnes & Noble och vilar fötterna.

Däckade klockan tio igår efter att ha gått omkring i sex sju timmar och täckt av delar av East Village, Soho, Chinatown och Little Italy och bland annat vandrat in i The Cupping Room; fantastiskt charmigt och där vi snabbt insåg att brunchen borde intagits, inte på 7A i East Village vars omelett-burrito visserligen var grym men i utseendet inte alls som TCR:s burgare.

- Mer brunch åt folket, konstaterade vi och beslutade oss för att gå tillbaka.

Idag vet jag inte vad det blir, förhoppningsvis lite Central Park som jag sedan i lördags har så fantastiska minnen av. Var ute på den normala löprundan och insåg snabbt att det pågick ett motionslopp om en mil. Hade visserligen ingen nummerlapp, var inte heller registrerad men hoppade in efter någon kilometer när löparna kom till där jag började. Körde mitt eget race bland de 4587 personerna med slutresultatet att bara bli omsprungen av 7 personer, men däremot utan tvekan ha sprungit om minst 1500-2000 personer.

Kändes grymt och förstår nu varför Mange alltid tjatar att vi ska ställa upp i diverse löplopp i Stockholm. Har blivit lite hooked nu efter lördagen, men inte alls i närheten av min kollega Björn Suneson som fortfarande tretar igenom USA horisontellt. Galet, galet, galet… (Läs här)

Kaffe nu, sedan ska vi sparka liv i Corinna och dra oss ner till Times Square och spana in neonet, dagsljuset som är till låns.

Ps. Har haft mer än 5000 besökare på den här sidan nu och det roliga är att se vad folk har sökt på typ Google för att komma hit.

Personlig favorit: Spanking Irak.

Fantastiskt. Vem fan söker på det liksom?

På promenad med Steven R Schirripa. Typ…

Det pratas om värmebölja i Sverige och jag vet inte vad det innebär men kanske bara att ni har det som här.

Förbannat. Jävla. Varmt.

Under gårdagkvällen valde jag alternativet att ta skydd inne på skygga antifolk-baren Sidewalk Café där Spanking Charlene uppträdde och det var inte bara en fantastisk spelning, det var även en fantastiskt trevlig kväll där en av hennes kompisar visade sig ha bott i självaste Nässjö och barndomskompisen Annelie från Rimforsa dök förbi som hastigast.

Idag, ja idag valde jag en annan strategi.

Den att gå mot ljuset.

I alla fall så gott det gick och när vinden svepte in mellan gatorna gick det väl an att ta sig ända från 72:a till Chinatown – en sträcka som egentligen bara är dryga milen men som i gott tempo ändå tog tre timmar och skälet till det söliga resultatet stavas i tur och ordning trafik, turistjävlar och Steven R Schirripa.

För om inte framfarten hindrades vid övergångsställen så var det av turisterna som framför allt flockades i en kvadrat på 20 gator kring Times Square. Men – så fanns där också den mäktige Steven R Schirripa.

För allmänheten kanske mest känd som Bobby Bacala från megasuccén The Sopranos och jag ångrar att jag inte klev fram och bad om ett fotografi. Det har å andra sidan aldrig varit min grej riktigt, men när han stod där med en kostympåse hängandes över axeln vid 44:e och 7:e och bekymmerlöst tittade sig omkring slog det mig att han även var med i Must Love Dogs – och att det var Tony Soprano som var motparten i vad som måste ha varit Schirripas bästa ordväxling någonsin i Sopranos.

Bacala: The world really went downhill, since 9/11. You know, Quasimodo predicted all of this.
Tony: Who did what?
Bacala: You know, the middle east. The end of the world.
Tony: Nostradamus. Quasimodo’s the hunchback of Notre Dame.
Bacala: : Oh, right. Notredamus…
Tony: Nostradamus and Notre Dame, that’s two things different completely.
Bacala: It’s interesting that they’d be so similar, though. You know, I always thought “Ok, you got the hunchback of Notre Dame. But you also got your quarterback and your headback of Notre Dame”…

Fenomenalt. Helt fenomenalt. Och det var förstås en fantastisk höjdare som underlättade den sista halvan av promenaden till Chinatown som visade sig vara som Chinatown alltid varit; livligt, turistigt och granne med Little Italy där jag i ren desperation köpte en pizzaslize, tog tunnelbanan till östra sidan av Central Park och knallade vidare hem.

Det är där någonstans, i norr av Central Park som man om inte förr inser att New York är New York som är New York.

Splittrat.

Varierat.

Segregerat.

Hemma nu, framför teven och det blir en lugn dag. Imorgon ska det bli 32-34 grader. Känns som läge att spara krafter.