Roadtrip väntar runt hörnet

Tutandet i den här staden kan göra vem som helst tokig.

Framför allt mig.

Att hoppa på erbjudandet om att lämna för en helg känns därför plötsligt helt rätt.

Destination: de norra delarna av delstaten, först Bovina på fredagen den 21:e och sedan Poughkeepsie dagen efter.

Hakar på som någon maskot-liknande sak till Spanking Charlene som giggar den första natten varefter det blir att hänga på utomhusfestivalen Livestock (jodå, alldels i trakterna kring Woodstock…) på lördagen där öl och grillning står på schemat till musik av bland annat New Heathens, Eric “Roscoe” Ambel och John Dee Graham.

Visserligen spelar även The Silos (vars konsert jag en gång lämnat för att det var så dåligt…), men det är inget som ska få hindra mig från att grilla.

Mumsfilibabba!

And I am out of here….

Blir hemlös trots allt.

Men bara under två nätter och för dom har Annelie lovat att erbjuda tak över huvudet.

Monica som jag hyr av har helt plötsligt bokat hemfärdsbiljett utan att säga till först och jag visste att hon skulle landa i slutet av månaden och jag var tvungen att flytta då men inte när.

Nu visar det sig att hon kommer redan den 25:e augusti.

Brorsan och hans Marielle – som i just detta nu sitter på ett flygplan över Atlanten – lämnar den 26:e.

Fick helt enkelt mejla tillbaka och säga att det var ett no-do; hon får inte sin lägenhet förrän tidigast den 26:e och det var en metod som fungerade förvånansvärt bra.

Så två dagar hemlös, värre kunde det ju alltid ha varit.

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

När Perry Z landade för två veckor sedan spelade Spanking Charlene live, när nya besöket kommer idag spelar Spanking Charlene live igen.

Hann inte se något förra gången, kanske någon halvtimme den här gången om jag har tur.

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

Ska för övrigt bo på en mycket passande gata i Brooklyn; President Street.

Lovely.

Hade en e-postadress under internets första gyllene dagar som hette kederstedtforpresident@rocketmail.com.

Förutseende var ordet.

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

Värmen har lagt sig och dragit till Sverige, luftfuktigheten är borta.

Eller nej, det var att ta i men har lugnat ner sig här i alla fall och ingen är gladare än jag.

Helt plötsligt går det att andas, att räta på ryggen och gå ut och vara en glad jävel och inte som tidigare en glad svettig jävel.

Fredag, tequila och smaklösa öl

Helg igen, eller i alla fall fredag morgon och snart helg och det är fan vad tiden går fort när man har roligt.

Eller snarare försöker avvänja sig från att inte jobba, kanske jag ska säga.

Har vigt två-tre dagar den här veckan åt att skriva, intervjua, researcha och försöka få fatt i människor (den svåraste biten), de andra åt att inte försöka göra det men det är knepigt att hålla sig ifrån och resultatet blev en artikel (att läsa här) och rätt så färdiga varianter på två andra.

Men fredag idag och det som i dagen då jag ska ta mig över till Upper East, gå på födelsedagsfest för Spanking Charlenes vän Jessica som jag har pratat rätt så mycket med via MySpace och sedan – efter vad som hotas utvecklas till ett tequilarace – bär det tydligen av ner till Lakeside Lounge på Avenue B där Eric “Roscoe” Ambel spelar.

“Roscoe” är för den som inte vet före detta gitarrist åt bland annat Steve Earle som i sin tur är husgud hos undertecknad; upplagt för succé med andra ord om inte tequilan sätter allt för stora spår och herregud, jag hoppas verkligen inte det…

Tror bara jag har druckit en endaste god tequila i mitt liv och det var på Texas Longhorn på Hornsgatan och något säger mig att den inte finns i det här landet.

Här finns nämligen mest blask – och ett stort intresse för såväl det som shots.

Fick i mig något som hette Kamikazee häromnatten. Det smakade visserligen mest Southern Comfort och slank väl därför ner, men det var sannerligen ingen höjdare och jag förstår inte varför jänkarna ska envisas så med shottandet.

Det ger ingenting. Oftast, kanske man ska tillägga. Men de kör på. Gör sin grej. Och det ofta i kombination med antingen en pitcher eller en burköl – de två billigaste alternativen på barerna och som håller styckpriset per öl nere till 1-2 dollar.

Med andra ord: släng dig i väggen Gröne Jägaren.

Men som det smakar. Eller inte smakar kanske är det rätta ordet. Pitchern blir avslagen efter någon halvtimme och därför äcklig, burkölen heter oftast Bud Light eller Coors Light och det sitter i Guiness-sinnet att öl som är heter Light inte kan vara god. Och så har vi då förstås Pabst – en slags amerikansk institution från Milwaukee som utan tvekan är det mest smaklösa och menlösa jag någonsin har druckit. Och då har jag druckit rätt så många menlösa öl i mina dagar.

Kanske därför, å andra sidan, som en sådan måste kryddas med shots?