Något som liknar en sammanfattning

Den första förvirringen har lagt sig, ett par härliga minnen har adderats och orden har slutat stappla ur munnen för att istället flyta rätt så väl.

Har varit i New York en månad nu och det börjar kännas lite som hemma fast utan vänner och familj.

Eller alltså, jag har träffat folk som går att betrakta som vänner så det är inte så, det är bara det att det tar förbannat lång tid att skilja folk från folk och hitta något som ens liknar de guldkorn man har i främst Stockholm och Linköping.

Jag antar att det kommer också, så jag är inte direkt oroad. Det finns ett gäng nummer i telefonen att ringa och hänga med och om inte annat så har jag fått slipa upp kunskaperna från tågluffartiderna; att hänga själv i barer och caféer och jiddra skit med allt och alla vilket faktiskt är rätt kul. Som när man blir skriken åt av en galen amerikanska på väg till Harvard.

Har samtidigt insett att det finns en oerhörd charm i att vara ny i en stad och ett land – men att det med det även följer en fantastisk frihet som kan vara svår att hantera. När hela veckan är som ett oskrivet kort är det nämligen så oerhört lätt att fastna framför datorn och följa Silly Season i Premier League i sekundformat (äntligen köpte Liverpool Torres!) eller stirra sig galen på tv-serier till den grad att man till slut resignerar och accepterar all reklam som man matas med.

Med andra ord inte göra ett skit med det oskrivna bladet man har framför sig.

Förstå mig rätt; det är inget problem utan bara rätt lätt hänt men jag tycker att jag har skött det rätt bra och hunnit med en hel del saker, särskilt om man tar i åtanke att jag har skrivit ihop en vidrigt krävande sak till huvudtidningen samt ett gäng artiklar till SvD Näringsliv.

Så om det här är någon slags tillbakablick på den första månaden kanske det passar sig med en liten lista. Låt oss göra det så här; eftersom jag har varit här i 31 dagar följer här också 31 punkter.

Månadens…

…galnaste sällskap: The Bronx som slet mig i stycken med kommenterar som “Whip it outta, Justin!”.

…bästa utställning: Colby Bird och Joshua Fields utställning om självmord på CRG Gallery, West 22nd Street.

…mest frekventa maträtt: Pasta med sås från Paul Newman-koncernen.

…sport: Baseboll, börjar fatta skiten och dessutom tycka det är kul. Vet inte om jag ska hata mig själv eller inte för detta.

…bar: Blind Tiger Ale House, Bleecker Street.

…bärs: Allt som kommer i pitchers (utom Pabst som är det mest menlösa jag någonsin har inmundigat).

…besök: Var helt oförberedd när tidningens Erik Wahlin ringde och sa att han var i stan, blev självklart trevligt jidder över ett par öl på Upper East.

…spotting: Steven R Schirripa som spelade Bobby Bacala på Sopranos.

…låt: bonusspåret på Pengabrorsans album. Om någon vet vad det depressiva mästerverket heter kan ni ju hojta till.

…ska-vi-hitta-på-något-kommentar: “You wanna go for brunch?”

…krasch: jag på en skejtboard var inte igår och skulle tydligen inte heller ha varit i år.

…läskigaste: mössen i min lägenhet.

…ostindränkta maträtt: Cheesypizza på Broadway här nedanför ligger i en klass för sig.

…mest lästa blogginlägg: The Bronx är inte som svenska kvinnor.

…utflykt: New Jersey. Att ta sig dit var som att ta sig till Springsteen-misär; fantastiskt härligt!

…insikt: Att även gangsters måste tvätta sina kläder i en laundromat.

…mission: att få folk att kalla mig för Keder. Börjar slutligen sätta sig med Mo i spetsen även om han gör någon slags Keter-variant.

…kolla vi är svenskar och gör nästan som i Sverige förutom då att vi dansar allting mycket kortare tid: Midsommarfirandet i Battery Park

….sämsta comeback: Jag på en fotbollsplan. Efter första gången kunde jag inte ens gå, efter andra fick jag avbryta med en lårkaka i absurdum.

…mest frekventa hangaroundwith: Spanking Charlene.

…kvarter: East Village.

…konsert: Eric Ambel And The Roscoe Trio på Lakeside Lounge med låten Hurtin´ Thing. Finfint i själen.

…däckning: Står inte jag för utan The Bronx-Jessica som föll plakat på baren ovan, kallade ägarens fru för otillåtna ord framför honom och dekorerade om toalettgolvet. Najs. Not.

…fan, du håller ju takterna från när du var ung: Annelie Andersson. Inga dutt ännu, men de sitter garanterat kvar i kroppen.

…läxa: Lämna aldrig tre dollar till en bartender och sedan tro att han minns det, lämna en dollar varje gång du köper en drink. Annars kan det blir sura och tvära miner.

…outnyttjade bok: Frank Millers Strangers Guide For The City Of New York från 1866, måste börja användas.

…sämsta: Grenuttagen jag tog med passar inte till adaptern som jag också tog med. Smart som jag var kontrollerade jag aldrig det innan, så nu sitter jag i en situation där jag bara kan använda en svensk el-krävande pryl åt gången. Scheisse.

…did that just happen?: Bartenderskan som visade brösten.

… medicinering: En karta alvedon, två tuber resorb och en Guiness. Inte på samma dag, förstås. Då hade jag inte skrivit det här utan varit sex fötter under marken.

…värsta dag: 36 grader varmt och 78 procent i fuktighet var inte en av de bättre dagarna i den här staden.

…motivering för att aldrig bosätta sig här på heltid: Enbart två veckors semester och mammaledigt typ en och en halv månad. Sicko system, sicko. Inte konstigt att det ser ut som det gör här.

Over and out för den här gången.

Ring, ring…

Och igår – under uppladdningen inför den förskräckliga matchen AC Milan vs Liverpool FC – ringde Monica och sa att hon nu verkligen var i stan och behövde träffas för att byta nyckeln mot halva hyran.

Vi bestämde imorgon på ett äkta klassiskt konditori i Vasastan.

Spännande.

Dagens NYC-låt: When The Stars Go Blue/Ryan Adams.

Ps. Kom ihåg att det går att klicka på låtlänken ovan för att se och höra, precis som alltid.

Fem, femton och Forex

Söndagen den 20:e och jag som trodde att jag hade gjort min sista söndag på SvD sitter här igen.

Var tvungen att byta, tvungen eftersom Liverpool ska ta sig an Milan i Champions League på onsdag och jag vägrar jobba då. Å andra sidan, det känns inte så farligt att göra det den här söndagen.

Det är nämligen bara fem dagar kvar av arbete, inklusive dagens övning.

Det är inte mycket.

Femton dagar kvar till avfärd dessutom och det är inte mycket det heller, särskilt inte som Monica landar i Stockholm idag med en nyckel till mig och lägenheten på 113th.

Hon ska få halva hyran nu, halva när allt är färdigt och allt jag måste göra för att ro runt det är att växla till mig dollar.

Har nämligen skjutit upp på det alldeles för länge och väntat på en bättre växlingskurs.

Nu ligger den på typ 6:90 och det går inte heller att klaga på även om det förstås känns bättre med ännu lägre, men jag inser likt förbannat att det bara är att pallra sig till närmaste Forex, hosta upp pengarna och växla.

Kanske imorgon redan, vi får se.

Nu ska jag betala en krona för jobbets vidriga kaffe och sätta igång här.

Barer, fotboll och musik

Undrar hur många barer man har suttit på.

Som man har suttit och glott på fotboll, stirrat ner i ett glas och drömt stora drömmar i. Eller för den delen bara fällt en tår, bläddrat i en tidning och diskuterat exakt hur snygga Springsteens sneakers från Born To Run-eran var.

Det är ett par stycken skulle jag tro. Och bland dem är Rodeo Bar i New York en. Jag diskuterade varken Springsteen eller fällde en tår, jag tror inte ens att jag bläddrade i en tidning men jag satt där strax innan nyårsskiftet 05/06 och lät mig förföras av en honkytonk som var så fantastisk att jag redan nu inser att det kommer att bli något av min stambar.

Det finns liksom inget som talar emot det; särskilt inte som den erbjuder fantastiska liveband för den eminenta summan av noll dollar.

Vad det dessutom inte finns något som talar emot är att 11th Street Bar kommer att bli komplementet som uppfyller bitarna fotboll, tårar och glasstirrande.

Det är nämligen där som Liverpoolsupportrarna håller till i New York och det inser ju varenda människa att det kommer att bli en fantastisk hållplats; särskilt som det är irländskt stuk som jag så mycket tycker om.