With bruised arms and broken rhythm in NYC

…och tolv minuter och ett samtal med Pontus senare står det fast att det är klart som fan att jag ska sluta upp till Manhattan Warriors.

På lördagens avskedsfest ska det upp en insamlingsbössa och ett plakat och så får vi sätta hoppet till att alla inser hur stort det är att spela mot astmatiska stripteasedansöser.

135 dollar är målet.

Svårt att nå, men vem vet…

Trodde jag hade hittat ett fotbollslag att slå mig samman med.

Att det liksom inte kunde bli bättre.

Det kunde det förstås.

För problemet var inte det att han som mejlade hette något så nördigt som Stan C eller att han och hans lagkamrater spelade sex mot sex och det kvinnor och män blandat. Problemet var att det kostade 135 fucking jävla dollar att ansluta sig och det känns här och just nu för mycket för att lira lite boll i en park som heter Sara D Roosevelt Park och ligger alldeles i närheten av East Huston St och Bowery.

Det finns å andra sidan ett gäng bra fördelar; den största självklart att ett av lagen heter Asthmatic Pole-Dancing Strippers och i min tankevärld består av fem kvinnor och en ful gubbe. En annan är att laget som vill ha mig är ashäftiga Manhattan Warriors, en tredje att de toppar NY Coed Soccer League Group A med 17 poäng på sju matcher, inte släpper in allt för många mål, kommer kvalificera sig till slutspelet i NY Coed Champions League och vill ha mig som försvarare.

En Olof Mellberg-typ kan jag tänka mig med lite skäggstubb så där.

Det är jag ibland rätt så bra på att vara. Lite dumma ogenomtänkta kommentarer hit och dit, lite oriktade långbollar rakt upp liksom.

Måste ta mig en funderare.

Det är ju inte varje dag man får tillfälle att träffa astmatiska stripteasedansöser.