Hyllning #3: Världens grymmaste park

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det är ta mig fan imponerande att Central Park får ligga kvar orörd på vad som är ett av världens mest eftertraktade områden, Manhattan.

Grönområdet är större än självaste Södermalm och om man tittar krasst eller sunt på det så skulle det fortfarande vara en kick-ass attraction även om man tog bort hälften.

Idagsläget besöker 25 miljoner årligen Central Park för att spela baseball, vandra bredvid kändisar som Zach Braff och Drew Barrymore, åka hästdroska, löpa, bada, titta på marionett-teater i The Swedish Cottage, måla, sparka fotboll i en dålig grusgrop med omedelbar risk för benbrott, cykla, spana in frihetsberövade djur på zoo, lyssna på gratiskonserter och se gratisfilmer, äta på The Boat House… ja, whatever, allt möjligt alltså. Och jag är övertygad om att besökssiffran inte skulle sjunka alldeles särdeles mycket bara för att parken blev mindre.

Visst, vi kanske inte skulle få se Brad Pitt leka ostört med sina barn i Sheep Meadow eftersom det inte skulle vara så pass glest som det är idagsläget, men å andra sidan… jag vet inte om han fick vara ostörd nu heller.

Brad Pitt och Angelina Jolie bodde här en kort period och staden som alltid låter kändisar vara i fred gick total bananas.

Det blev ett sidospår, men ni fattar grejen.

Visst, det skulle halvt om halvt bli revolution om någon rörde Cenral Park men i paritet till vad nya bostäder, kontor och affärer skulle dra in skulle det vara lönsamt – och framför allt motiverat.

Inser att det låter som att jag är en företrädare för att göra Central Park mindre, men så är inte fallet.

Det är totalt tvärtom.

Jag älskar Central Park för just vad det är; en överdimensionerad park som luktar grönt, som är öppen för allt och alla och ständigt bjuder in till romantiska promenader och svettiga löpturer, drinkar vid Conservatory Water eller att få spö i schack vid Chess & Checkers Pavilion – allt ackompanjerat av läckra skyskrapor som sträcker sig upp i himlen i en perfekt kombination av natur och stadsbyggnation.

Bara att få vandra omkring på dess gator i vintertider som dessa, när lamporna slåss som mest om kvällarna för att slå igenom ljuset, gör mig fruktansvärt mycket varmare.

Såväl New York som mitt liv skulle ha varit ofantligt mycket tråkigare om det inte vore för Central Park.

Thanks New York City, thanks.

Lost in Bronx – och utsatt för rånförsök

Idag har jag suttit på tunnelbanan i två och en halv timme och på det gått vilse i två timmar i Bronx.

Det är fantastiskt vad jävligt det kan vara ibland.

Hoppade på tunnelbanan med märket J prytt på sig till Brooklyn Bridge, bytte till 4:an som i expressfart tog mig in till det djupaste av Bronx och 170th Street – en resa som tog 75 minuter men i alla fall bjöd på en sportslig höjdpunkt när tuben susade förbi Yankee Stadium.

Knallade av – och det ska väl säga att jag får skylla mig själv för att jag hade gjort så dåliga anteckningar, men det såg så jävla enkelt ut på kartan – och påbörjade en vilsen vandring fram och tillbaka som gjorde mig så osäker att jag till och med, trots att jag visste att det måste vara fel, spatserade i snålblåst över Washington Bridge och spanade ner i Harlem River, åt två burgare i Washington Heights där jag slutligen hittade en karta som kunde visa mig rätt. Samma Washington Bridge tillbaka, ner och vänster och höger och sedan vänster och höger igen och ner… Och det var inte det att jag inte frågade om vägen, det var bara det att jag aldrig blev guidad rätt när jag väl gjorde det.

Efter två timmar av promenad nådde jag slutligen det hus jag kommit för att besöka och det till en kolumn jag ska skriva till söndagens SvD.

Gjorde vad jag skulle och knallade tillbaka, träffade på några kids som gjorde ett halvlamt försök rycka min väska men misslyckades och skrek ett trött “Fuck off!” åt dem när de sprang iväg innan jag gick upp till tunnelbanan igen för 75 minuters hemfärd.

Yay.

Men jag fick ta lite bilder och skaffade mig ett par minnen för livet; stöldförsök, ett grymt känt hus, en insikt om hur brunt allt var och…ja, det var väl kanske det.

När jag kom av tunnelbanan tittade jag för övrigt på kartan igen – och det här må ju låta som att jag är en helt tappad människa – och insåg att jag inte alls bor i East Williamsburg längre.

Mina flytt på tre kvarter har tagit mig in i Bedford-Stuyvesant – ett område som är lite ruffigare än East Williamsburg och som folk sagt åt mig att hålla mig borta ifrån, men what the heck – ärligt talat så bryr jag mig inte längre. Dels blir det aldrig lika illa som på President Street, dels är det bara tre kvarter ifrån Världens Längsta Lägenhet och där levde jag grymt, så hur stor kan skillnaden bli?

Well, det förstås: snutarna vandrar fortfarande fram och tillbaka häromkring och det lustiga är att de enbart gör det i mina kvarter.

Någon dag, om jag vågar, ska jag fråga varför.

Anyways, nu ska jag försöka få rätsida på min Nick Nolte-mugshot-inspirerade frisyr, skruva på Amy Winehouse och trycka i mig lite pasta innan jag ska skriva ut texten.

Och just det, jag ska åka lite mer tunnelbana ikväll också.

Yay for me.

Bilder, överst: Utsikt från två sidor av Washington Bridge, den första norrut med skymtande skog, den andra med Manhattans siluett till vänster samt jag utanför the house. Nederst: broar till förbannelse, 50-vånings miljardprogramsbygge och someone got lucky.

Och så kom den här dagen också…

Vaknar av att regnet öser ner och det kanske passar sig rätt så bra.

Det är 9/11 och staden drar ett djupt andetag, spelar upp scenerna igen och minns.

Själv har jag precis kommit hem efter att ha varit en tre kvart en timme på minneshögtiden vid Ground Zero och den namnuppläsning som då redan hade kommit på en bit på väg är ännu långt ifrån fullbordad visar tv-bilderna.

Hade egentligen tänkt stanna längre men fanns liksom inte så mycket att se eller höra eftersom avspärrningar höll allmänheten rätt långt borta, så nu sitter jag hemma igen och bläddrar bland tv-kanalerna.

Nyhetssändningarna ägnar full kraft åt dagen förstås så har knäppt på Fox Soccer Channel samtidigt som jag försöker jobba lite och bli lite gladare i sinnet.

Bloggen kapad av bror

Denna dag har storebror Johan tagit över bloggandet. Känns hedrande. Misstänker att det kan bero på att Daniel inte vill släppa ölglaset. Vi har nämligen varit och köpt 12 olika öl som vi ej tidigare smakat. USA har för mig inte varit något öl-land men så sent som i år har jag fått upp ögonen för att det faktiskt finns bra öl även här. Lite nördigt kanske men jag har skrivit upp alla sorter jag druckit. 32 st i skrivande stund, sen har vi ju som sagt 12 nya i kylen oxå. Har varit på Chelsea Brewery idag vilket ökade på min lista med sex nya, dock inga i världsklass.

Jag och Marielle har varit här “halvtid” nu. De första dagarna var riktigt varma säkert över 30 grader. Det har varit svettigt och svårt att sova om natten. Vi sover ju alla tre i samma 25m2. Vi har hunnit med att gå på stan, köpt digitalkamera, gått på div barer, träffat Annelie Andersson (gammal barndomskamrat men nu bosatt i NY), ansökt om biljetter till inspelning av David Letterman, träffat Charlene och Mo, besökt Bronx Zoo.

Jag lyckades även skrämma skiten ur en hel restaurang inkl mig själv, när jag med en gaffel öppnade en iskall och tydligen välomskakad Corona. När jag satt gaffeln emot kapsylen och tryckte till hördes en rejäl smäll och kapsylen träffade mig i magen och for vidare till en kille som satt och åt. Det blev helt tyst men sen kom lite fniss och skratt. När jag satte mig berättade Daniel att folket här är lite nervösa av sig för bla smällar. Han berättade även om de sura blickar som följde när en kille sprang av en tunnelbanevagn allt för fort och sedan tillbaka igen när han insåg sitt misstag. Folk trodde att han lämnat en bomb på tåget. Det visade sig bara vara så att han hade fattat fel…

Många trodde kanske att detta var omöjligt men jag, Johan, har faktiskt lärt Daniel ett av Sveriges viktigaste ord, han visste inte att det ens existerade.

Ordet är “Tabbeöl” och innebär att när man gör fel får man bjuda på öl, ganska enkelt. Jag väntar med spänning på när han ska köpa in följande “Tabbeöl” till mig:
**Tog fel tunnelbanetåg, när vi alla var i stort behov av att komma hem och uppsöka “restroom”.
**Han släpade oss genom en tredjedel av stan för att köpa kamera på den “bästa-judiska-å-billigaste-kamerabutiken”. När vi kom fram var det stängt…

Dock åkte jag på en egen tabbeöl idag, bästa att skriva om det själv. Brände de varma mackorna i ugnen som vi skulle ha till frukost. Daniel kommer nog publicera bilder på detta är jag rädd för. Jag hävdar dock bestämt att det beror på att detta var den första gången som ugnen användes.

Men den största tabbeölen ska nog målaren ha. Han som har målat trapphuset har bladdat på färg så det ser snyggt ut. När man sedan öppnar en dörr har han ju inte kommit åt den sista centimetern runt om dörrbladet. Dörren var alltså stängd när han målade. Ser inte klokt ut…

Lite kort om NY med mina ögon. Det gick inte att “göra” NY på en dag, fel av mig. Vi försökte men nådde inte riktigt ända fram. Hann nog inte med halva ens om jag ska vara ärlig. Det är när man går genom stan som man förstår hur stor den faktiskt är. Man går o går men kommer ingenstans på kartan. Tunnelbanan är väldigt otydlig innan man lär sig hur den fungerar. Vagnarna och i även hela systemet känns väldigt gammalt i jämförelse med det som finns i Stockholm.

Människorna är trevliga, iaf de jag träffat, men jag har svårt för de som jobbar som kassörskor, vakter etc. De är väldigt stela, mumlar och säger inte ens “goddag” vilket jag är van vid. De mumlar lite och jag hör inte alls vad de säger, brukar dock ge sig vad de menar: ID-kort eller rabatt-kort.

Hundägarna i stan verkar vara fattiga. Inte alla men många. De har har inte råd att köpa hela hundar. Antingen saknas ett ben eller också så är hunden blind. Tragiskt men sant. Ser rätt roligt ut. Den blinda hunden gick rakt in i ett bord på gatan men matte drog i kopplet så hittade hunden rätt “kurs” igen.

PS. “Husmusen” lever än, bild kommer när jag fångat den. DS.

//Johan nu på 36 öl.

Flyttar och det till Brooklyn

Har legat lite lågt här och lagt krutet på annat.

Som att till exempel picknicka i Central Park med smält choklad, mackor och sprite med en halvt-om-halvt fotomodell som flummat runt i Sex & The City, strosa Madison Avenue ner längs en gigantisk marknad och att skaffa en ny lya.

Tror jag satt på jobbet någongång innan avfärd och sa att jag inte ville bo i Brooklyn för att det var där alla svenska frilansjournalister bodde och det skulle vara lite för förutsägbart, men oh well oh well… Kommer att landa där under två månaders tid och det i en tvåa för 1200 dollar i månaden all inclusive (el, internet, telefon…). Visserligen 200 dollar dyrare än nu men det här är å andra sidan en studentlägenhet, det är inte den i Brooklyn och den dessutom rätt så mycket större.

Location: Prospect Park, alldeles bredvid just en park och på andra sidan av den parken finns Park Slope – ett rätt schysst och hippt område med en del coola restauranger och barer.

Inflyttning skrivs till den 28:e augusti och eftersom Monica som jag hyr av för tillfället ännu inte har hört av sig om när hon planerar att komma tillbaka tänker jag följdaktligen bara mejla och säga att jag flyttar då och inte tidigare.

Jag betalar trots allt full hyra även för augusti.

Lade security-deposit idag på 500 dollar till Aïcha som bor där nu och får nycklarna kring inflyttning och måste säga att det känns rätt bra trots att det är Brooklyn och inte Manhattan; kanske mest för att jag slipper söka lägenhet en stund men även för att det är stort och rätt så billigt. Dessutom: om man jämför med där jag bor nu på Upper West går det fortare att åka till nya lyan från East Village som är där jag mest frekvent hänger; 45 minuter i dagsläget till 25 i framtiden.

Inga bilder inifrån lägenheten, däremot tog jag en utanför. Looks like this:

Ps. Hade till slut även ett erbjudande om en lägenhet mitt i smeten på Jones Street (där Steve Earle för övrigt bor) men det var bara en månad och typ ytterligare 200 dollar så det fick skippas.

Grymma anonyma barer i NYC

Gårdagen slutade på en bar i Lower East Side där det enda som indikerade att det faktiskt hände något i närheten var att det satt en man på en pall och stirrade.

Det var dött, det var totalt öde annars men väl innanför de där dörrarna vecklade sig en varm och fullmatad liten lokal ut sig – alltid de som är trevligast och roligast, de som man inte ser med blotta ögat.

Har hittat en vinbar som är precis likadan; ohyggligt mysig och romantisk i favoritkvarteren Nolita medan gårdagens bar låg i Lower East Side.

Dags för brunch, det är ju söndag.

Slutligen finns för övrigt den där jätteartikeln om bostadsmarknaden i New York och New Jersey att läsa och det här.

Fredliga och trevliga gatan i New York

Ta i Noas Ark och allt som stavas trä, men måste säga att sedan jag kom hit har jag inte sett något olagligt försigå.

Det må visserligen finnas mer sargade människor här än vad det gör i Stockholm men de är precis lika lugna och stilla som de i Sverige, det vill säga att de sköter sitt pick och pack så länge du sköter ditt.

Men just lugnet, det förvånar mig lite.

Eller bristen på synlig brottslighet kanske jag ska säga.

Under året vid Skanstull var det bråk lite varstans på krogarna vid Björns Trädgård och 7-Eleven rånades var åttonde vecka, men det enda jag har sett här är en jävla massa poliser gripa en alkoholiserad hemlös i Central Park.

Självklart försigår det sig en massa skit här också och det är särskilt lätt att få den uppfattningen då polisbilarna susar förbi med sirenerna på var tredje minut. Men det är å andra sidan – har jag insett – inte ett tecken på att något har hänt/händer, snarare bara att de är rastlösa och inte orkar vänta på att ta sig fram lagligt.

Fick frågan av min 16-åriga kusin under dagen om jag saknar Sverige och svarade alldeles för fort i nekande form. Det är förstås inte så enkelt som bara ett nej. Men med mitt svar syftade jag inte på vänner och familj eller jobb, jag syftade på Sverige som helhet. På alla statliga utförsäljningar, på smygrasismen och just det ovan, att det är lugnare och fredligare här och att jag inte ser några slagsmål etc – men också att folk faktiskt är ohyggligt mycket trevligare i New York än i Stockholm. Här finns tid för ett leende, här sparas det inte på ursäkterna även om det inte är du som har gjort fel och någonstans träffar det där bara rakt i hjärtat.

Vänligheten.

Där ligger Sverige ta mig fan efter.

Tycker du att jag har fel? När var senast du råkade gå in i någon och personen som du stött in i vänder sig om och säger ett “Ursäkta…?” som om det var hans/hennes fel?

Just det, way to long ago.

Något som liknar en sammanfattning

Den första förvirringen har lagt sig, ett par härliga minnen har adderats och orden har slutat stappla ur munnen för att istället flyta rätt så väl.

Har varit i New York en månad nu och det börjar kännas lite som hemma fast utan vänner och familj.

Eller alltså, jag har träffat folk som går att betrakta som vänner så det är inte så, det är bara det att det tar förbannat lång tid att skilja folk från folk och hitta något som ens liknar de guldkorn man har i främst Stockholm och Linköping.

Jag antar att det kommer också, så jag är inte direkt oroad. Det finns ett gäng nummer i telefonen att ringa och hänga med och om inte annat så har jag fått slipa upp kunskaperna från tågluffartiderna; att hänga själv i barer och caféer och jiddra skit med allt och alla vilket faktiskt är rätt kul. Som när man blir skriken åt av en galen amerikanska på väg till Harvard.

Har samtidigt insett att det finns en oerhörd charm i att vara ny i en stad och ett land – men att det med det även följer en fantastisk frihet som kan vara svår att hantera. När hela veckan är som ett oskrivet kort är det nämligen så oerhört lätt att fastna framför datorn och följa Silly Season i Premier League i sekundformat (äntligen köpte Liverpool Torres!) eller stirra sig galen på tv-serier till den grad att man till slut resignerar och accepterar all reklam som man matas med.

Med andra ord inte göra ett skit med det oskrivna bladet man har framför sig.

Förstå mig rätt; det är inget problem utan bara rätt lätt hänt men jag tycker att jag har skött det rätt bra och hunnit med en hel del saker, särskilt om man tar i åtanke att jag har skrivit ihop en vidrigt krävande sak till huvudtidningen samt ett gäng artiklar till SvD Näringsliv.

Så om det här är någon slags tillbakablick på den första månaden kanske det passar sig med en liten lista. Låt oss göra det så här; eftersom jag har varit här i 31 dagar följer här också 31 punkter.

Månadens…

…galnaste sällskap: The Bronx som slet mig i stycken med kommenterar som “Whip it outta, Justin!”.

…bästa utställning: Colby Bird och Joshua Fields utställning om självmord på CRG Gallery, West 22nd Street.

…mest frekventa maträtt: Pasta med sås från Paul Newman-koncernen.

…sport: Baseboll, börjar fatta skiten och dessutom tycka det är kul. Vet inte om jag ska hata mig själv eller inte för detta.

…bar: Blind Tiger Ale House, Bleecker Street.

…bärs: Allt som kommer i pitchers (utom Pabst som är det mest menlösa jag någonsin har inmundigat).

…besök: Var helt oförberedd när tidningens Erik Wahlin ringde och sa att han var i stan, blev självklart trevligt jidder över ett par öl på Upper East.

…spotting: Steven R Schirripa som spelade Bobby Bacala på Sopranos.

…låt: bonusspåret på Pengabrorsans album. Om någon vet vad det depressiva mästerverket heter kan ni ju hojta till.

…ska-vi-hitta-på-något-kommentar: “You wanna go for brunch?”

…krasch: jag på en skejtboard var inte igår och skulle tydligen inte heller ha varit i år.

…läskigaste: mössen i min lägenhet.

…ostindränkta maträtt: Cheesypizza på Broadway här nedanför ligger i en klass för sig.

…mest lästa blogginlägg: The Bronx är inte som svenska kvinnor.

…utflykt: New Jersey. Att ta sig dit var som att ta sig till Springsteen-misär; fantastiskt härligt!

…insikt: Att även gangsters måste tvätta sina kläder i en laundromat.

…mission: att få folk att kalla mig för Keder. Börjar slutligen sätta sig med Mo i spetsen även om han gör någon slags Keter-variant.

…kolla vi är svenskar och gör nästan som i Sverige förutom då att vi dansar allting mycket kortare tid: Midsommarfirandet i Battery Park

….sämsta comeback: Jag på en fotbollsplan. Efter första gången kunde jag inte ens gå, efter andra fick jag avbryta med en lårkaka i absurdum.

…mest frekventa hangaroundwith: Spanking Charlene.

…kvarter: East Village.

…konsert: Eric Ambel And The Roscoe Trio på Lakeside Lounge med låten Hurtin´ Thing. Finfint i själen.

…däckning: Står inte jag för utan The Bronx-Jessica som föll plakat på baren ovan, kallade ägarens fru för otillåtna ord framför honom och dekorerade om toalettgolvet. Najs. Not.

…fan, du håller ju takterna från när du var ung: Annelie Andersson. Inga dutt ännu, men de sitter garanterat kvar i kroppen.

…läxa: Lämna aldrig tre dollar till en bartender och sedan tro att han minns det, lämna en dollar varje gång du köper en drink. Annars kan det blir sura och tvära miner.

…outnyttjade bok: Frank Millers Strangers Guide For The City Of New York från 1866, måste börja användas.

…sämsta: Grenuttagen jag tog med passar inte till adaptern som jag också tog med. Smart som jag var kontrollerade jag aldrig det innan, så nu sitter jag i en situation där jag bara kan använda en svensk el-krävande pryl åt gången. Scheisse.

…did that just happen?: Bartenderskan som visade brösten.

… medicinering: En karta alvedon, två tuber resorb och en Guiness. Inte på samma dag, förstås. Då hade jag inte skrivit det här utan varit sex fötter under marken.

…värsta dag: 36 grader varmt och 78 procent i fuktighet var inte en av de bättre dagarna i den här staden.

…motivering för att aldrig bosätta sig här på heltid: Enbart två veckors semester och mammaledigt typ en och en halv månad. Sicko system, sicko. Inte konstigt att det ser ut som det gör här.

Over and out för den här gången.

Ner och upp och ner och upp och…hjälp!

Måste säga att det är som jag trodde.

Jag bor helt fucking jävla fel.

Allt jag gör – eller okej, det är en överdrift – men mycket av det jag gör är att åka tunnelbana och det vet alla som känner mig att tunnelbanan är överst på min lista över saker jag inte vill befatta mig med.

Det är skitigt och det är trångt, det är stökigt och otrevligt.

Men New York är New York och inte Stockholm där man kan gå överallt. Så jag tvingas att åka. Har redan varit nere i East Village och vänt för brunch med Spanking Charlene, Tara, Nathalie och någon ungersk vän till henne som tydligen hette Charlie men som jag notoriskt kallade för Chris.

Pinsamt värre.

Men det var gott, det var trevligt och det avslutades med att jag fick sitta och halvsjunga Imse Vimse Spindel i Stuyvesant Park för Nathalie som har bott i Nässjö – av alla ställen – när hon var fem år.

Men problemet (kanske det enda också) med den där brunchen var att den just var i East Village (där allt coolt händer) och jag bor på Upper West – en resa som tar kring 45 minuter enkel väg, innebär ett byte och som jag precis är på väg att genomföra igen. Ska mata i mig kaffe för att vakna till men sedan ska jag dit för att möta Mo och gå ut och bärsa med hans polare som faktiskt heter Semen i efternamn. Som en följd av det: ja, det är låga odds på att jag kommer stå och säga hans efternamn framåt sentimmarna med ett småflin.

Semen liksom.

För det är inte det att han föddes med det namnet och man ska respektera det, han har faktiskt bytt till sig det.

Huråvida, ner till East Village igen alltså vilket innebär att jag totalt kommer spendera 180 minuter på resande fot idag; det är tre fucking jävla timmar för att förflytta sig i en och samma citykärna.

I say; I had it.HELP! Jag måste flytta till East Village.

Midsummer and I am going New Jersey

Morgon-John-Blund i ögonen, kaffet i koppen framför och snapsen i kylen.

Det är Midsommarafton och i Sverige står folk som bäst och dricker sin första bål, värmer kubb-armen och funderar på att äta en paj eller sallad för att senare ta sig ner och titta på det hysteriska dansandet.

Själv inser jag att jag nog tvingas dansa även jag eftersom Tara med största sannolikhet följer med för att se vad fan det egentligen är som vi svenskar håller på med men ska först jobba och det i New Jersey; delstaten där Springsteen är född och där Sopranos utspelas, där människor står på ruinens brant efter dåliga husaffärer och där storebrorskomplexet gett upphov till hur många filmer som helst. Ni vet; unga pojkar och flickor med drömska ögon som trånar efter kärleken, livet och hoppet på andra sidan Hudson River, på Manhattan.

Idag ska vi dit, till New Jersey för att jaga den mytomspunna depressionen.

Det blir faktiskt oerhört spännande. Och efterlängtat.