Ett långt slag för min bror

Paketen öppnade, tipspromenaden avklarad och sångerna sjungna.

Brorsans 30-årsfest blev ett långt slag som för egen del varade i tolv timmar men som först på morgonkvisten rymde mitt tal; det passade sig inte riktigt under middagen insåg jag även om det förstås – så här i efterhand – ändå skulle ha hållits då, passande eller ej.

Men de som var kvar för att höra det hörde det – och var nyktra nog.

Annars rymde festen det mesta som en fest ska rymma: Jag fick klättra på Lindes rygg, Tompa dansade och någon grät. Brorsan sköt nästan ner en person med en fotboll, fick en sån där boll att bita i som present och någon snuskade på övervåningen när alla skulle sova. Ronny & Ragge lirades ur högtalarna, Marcus vann tipspromenaden och fick en tredje pedometer i sin ägo och jag och samme Marcus filosoferade på klassiskt fotbollsmark; Åsundavallen. Mina tre kusiner fick sig en liten fylla, någon badade och sjuhelvetes många glada leenden avfyrades.

För att bara nämna något.

Man skulle kunna tro att söndagen var rätt så slitsam efter en fest som varar tolv timmar men det var den inte.

I alla fall inte för egen del. Mest illa såg han som fått pippa ut att må men även han kom ner där dagen efter och satte sig vid ett bord och åt matrester.

Tyvärr inte tillräckligt, det blev nämligen även min kvällsmat igår och lär sannerligen även bli min frukost idag.

Mängden rester måste ner, jag måste dra mitt lass till projektet och det är inte så att det inte var gott, det var snarare fantastiskt med rostbiff, grillad kyckling och potatissallad men det börjar bli lite tröttsamt nu när jag snart sak gå in på min tredje dag av samma måltid.

Sade igår även de sista adjöna; de som förstås alltid är de jobbigaste.

Familjen.

Sånt är ganska värdelöst i själen.

Men. Nåja. Förresten och herregud… Den där bollen att bita i måste ni få se. Slänger med lite annat också.

Det är i tur och ordning, vänster till höger övre raden först: Bror och sin boll, jag och Marcus på Åsundavallen, mamma och Henrik, brorsan och polarna när festen ska kicka igång, middag med far, Lars-Gunnar, Liza och Pernilla, bordsöversikt med glad morbror Jörgen samt jag och bordsdam Camilla.

Värmen nedpackad, kylan utanför fönstret

Och precis när jag har börjat packa kommer hösten tillbaka och det är förstås ett hån mot alla rådande lagar om hur vädret bör vara i slutet av maj – och kanske också mot just det faktum att jag är på väg.

För efter att Julia flugit från NYC förra veckan med just Malaysian Airlines gick det upp för mig att jag får ha med mig två väskor á 30 kilogram styck, något som innebar att den första väskan kunde packas rätt så omedelbart. Och där i, i den stora svarta boxliknande saken ligger nu höstrocken och skinnjackan, vindjackan från Members Only och den tjocka koftan mot svår kyla.

Kvar på galjarna; en jeansjacka jag inte vill använda, en alldeles för tjock vinterjacka samt ett gäng rätt så veka kavajer.

Men jag vägrar att packa upp igen, det gör jag bara inte.

I väskan i övrigt: Mats Olssons tre krönikesamlingar, Ulf Lundells Friheten, tre sommarbyxor, fem skjortor, ett foto på Morten Trotzig Gränd i Gamla Stan, två handdukar, två västar, ett fenomenalt fotografi på Pontus och Marcus som jag fick i present, sex t-shirts, ett par för små jeans, två böcker av Charles Bukowski, en mössa, fotbollsstrumpor, Frank Millers Strangers Guide For The City Of New York, ett gäng tröjor, shorts, en svensk fotbollslandslagströja med tillhörande halsduk och några exemplar av min egen roman “Men kom tillbaka innan du går”.

Nycklarna har jag inte lagt i ännu – men de har jag fått och det i fredags av Monica som visade sig vara en pratglad kvinna i 30-årsåldern på väg till Italien för att gräva hus.

Det kanske är sånt man gör när man bor i New York; gräver hus i Italien på sommaren.

Om det är så, då kommer jag inte tillbaka.

I love Italy. And New York. What a match.

Dagens NYC-låt: New York City Serenade/Springsteen.