With bruised arms and broken rhythm in NYC

Fick platser undanskuffade i ett hörn på balkongen men det fungerade, särskilt som Slash från Velvet Revolver dominerade med en otillåten cigarett. Gere var rätt tråkig och lindade in sig i en buddisthistoria som stal allt för många roliga minuter och den andre tjommen har jag redan nu glömt namnet på (säger väl en del kanske…).

Hade tänkt vi skulle knäppa några grymma bilder att visa upp men det sket sig, totalt fotoförbud även innan föreställningen.

What else?

Skulle  ha bott hos Annelie i några dagar innan det var dags att flytta till Brooklyn, skruvade om det till att bo i en av hennes väninnors lägenheter som stod tom i Queens till att nu helt plötsligt bara stanna kvar i den lyan jag har på Upper West Side.

Monica som jag hyr av var tvungen att ställa in hitresan några dagar så det tackar jag för eftersom jag då slipper konka runt grejer en gång till.

Så utflyttning nu: den 28 augusti - tror jag. Hon har inte sagt när hon kommer men det skulle förvåna mig om jag inte kan stanna hela tiden ut.

Over-n-out.

Nu ska jag sparka liv i Marielle och bror.

Denna dag har storebror Johan tagit över bloggandet. Känns hedrande. Misstänker att det kan bero på att Daniel inte vill släppa ölglaset. Vi har nämligen varit och köpt 12 olika öl som vi ej tidigare smakat. USA har för mig inte varit något öl-land men så sent som i år har jag fått upp ögonen för att det faktiskt finns bra öl även här. Lite nördigt kanske men jag har skrivit upp alla sorter jag druckit. 32 st i skrivande stund, sen har vi ju som sagt 12 nya i kylen oxå. Har varit på Chelsea Brewery idag vilket ökade på min lista med sex nya, dock inga i världsklass.

Jag och Marielle har varit här “halvtid” nu. De första dagarna var riktigt varma säkert över 30 grader. Det har varit svettigt och svårt att sova om natten. Vi sover ju alla tre i samma 25m2. Vi har hunnit med att gå på stan, köpt digitalkamera, gått på div barer, träffat Annelie Andersson (gammal barndomskamrat men nu bosatt i NY), ansökt om biljetter till inspelning av David Letterman, träffat Charlene och Mo, besökt Bronx Zoo.

Jag lyckades även skrämma skiten ur en hel restaurang inkl mig själv, när jag med en gaffel öppnade en iskall och tydligen välomskakad Corona. När jag satt gaffeln emot kapsylen och tryckte till hördes en rejäl smäll och kapsylen träffade mig i magen och for vidare till en kille som satt och åt. Det blev helt tyst men sen kom lite fniss och skratt. När jag satte mig berättade Daniel att folket här är lite nervösa av sig för bla smällar. Han berättade även om de sura blickar som följde när en kille sprang av en tunnelbanevagn allt för fort och sedan tillbaka igen när han insåg sitt misstag. Folk trodde att han lämnat en bomb på tåget. Det visade sig bara vara så att han hade fattat fel…

Många trodde kanske att detta var omöjligt men jag, Johan, har faktiskt lärt Daniel ett av Sveriges viktigaste ord, han visste inte att det ens existerade.

Ordet är “Tabbeöl” och innebär att när man gör fel får man bjuda på öl, ganska enkelt. Jag väntar med spänning på när han ska köpa in följande “Tabbeöl” till mig:
**Tog fel tunnelbanetåg, när vi alla var i stort behov av att komma hem och uppsöka “restroom”.
**Han släpade oss genom en tredjedel av stan för att köpa kamera på den “bästa-judiska-å-billigaste-kamerabutiken”. När vi kom fram var det stängt…

Dock åkte jag på en egen tabbeöl idag, bästa att skriva om det själv. Brände de varma mackorna i ugnen som vi skulle ha till frukost. Daniel kommer nog publicera bilder på detta är jag rädd för. Jag hävdar dock bestämt att det beror på att detta var den första gången som ugnen användes.

Men den största tabbeölen ska nog målaren ha. Han som har målat trapphuset har bladdat på färg så det ser snyggt ut. När man sedan öppnar en dörr har han ju inte kommit åt den sista centimetern runt om dörrbladet. Dörren var alltså stängd när han målade. Ser inte klokt ut…

Lite kort om NY med mina ögon. Det gick inte att “göra” NY på en dag, fel av mig. Vi försökte men nådde inte riktigt ända fram. Hann nog inte med halva ens om jag ska vara ärlig. Det är när man går genom stan som man förstår hur stor den faktiskt är. Man går o går men kommer ingenstans på kartan. Tunnelbanan är väldigt otydlig innan man lär sig hur den fungerar. Vagnarna och i även hela systemet känns väldigt gammalt i jämförelse med det som finns i Stockholm.

Människorna är trevliga, iaf de jag träffat, men jag har svårt för de som jobbar som kassörskor, vakter etc. De är väldigt stela, mumlar och säger inte ens “goddag” vilket jag är van vid. De mumlar lite och jag hör inte alls vad de säger, brukar dock ge sig vad de menar: ID-kort eller rabatt-kort.

Hundägarna i stan verkar vara fattiga. Inte alla men många. De har har inte råd att köpa hela hundar. Antingen saknas ett ben eller också så är hunden blind. Tragiskt men sant. Ser rätt roligt ut. Den blinda hunden gick rakt in i ett bord på gatan men matte drog i kopplet så hittade hunden rätt “kurs” igen.

PS. “Husmusen” lever än, bild kommer när jag fångat den. DS.

//Johan nu på 36 öl.

Har varit lite tyst här på bloggen, men inte riktigt vetat vad jag ska skriva.

Man gör liksom på något sätt samma sak när människor kommer; man kliar sig i huvudet när man föreställer sig hur högt World Trade Center faktiskt var, man skickar in någon på världens största departmentstore (Macys) och man fascineras över mössen i mitt kök.

Nyss såg jag en lång svans som jag ringlade sig ner i hålet som utgör en av gasplattorna och nu står bror i köket och säger att “den där jäveln ska vi allt ta” - allt för att nu (liverapportering här faktiskt…) skrika till och hoppa lätt skrämd och förvånad.

- Wahoojh, där var han!!

- Nä?, säger Marielle.

- Jo, en svart liten… Han kom ut här vid fötterna och så stack han in där igen.

- En liten husmus, säger Marielle med lite hopp om att spara livet på den stackarn.

- Vi ska döda den jäveln, muttrar brorsan.

Min förklaring till brorsans mordiska beteende: hans nyinköpta Clarityn-tabletter som vi har kommit fram till - inte faktiskt säkerställt här - är rätt så mycket starkare än de svenska varianterna.

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

Använde gårdagen till att ta mig ut till New Jersey igen och den här gången till Meadowlands och Giants Stadium för att spana in hockeysiffror i fotbollsmatch; 5-4 när New York Red Bulls tog sig an LA Galaxy och det var som resultatet antyder en fantastisk match.

Pang, boom och 2-1 redan efter 8 minuter går liksom inte att klaga på som åskådare.

Störst den kvällen var inte att kunna skicka sms till alla kvinnliga kompisar - som suktat och fått något drömmande i blicken så fort jag sagt att jag skulle till matchen - att jag på någon meters avstånd mött en tröjlös Beckham (”The only reason to start watching soccer”, som en skvallerblaska uttryckte det nyligen) utan att jag bara någon sekund innan det mötte Cobi Jones - denna lilla gigant som trixade sig fram VM 1994 och rakt in i mitt hjärta.

Hade tyvärr inte tid att stanna och tjattra med honom, det hade varit något det. But oh well, you can not have it all.

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

När jag lämnade Sverige gjorde jag det med att fira brorsans 30-års kalas.

Trodde aldrig att åldern skulle gripa tag i honom så fort.

Men hittills har han sagt saker som “Du vet ungdomarna…ja, dom var lite så där i gasen liksom…” på ett sätt som får honom att framstå som 50 bast.

Fasar för min egen 30-årsdag om tre år…

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

Lade fredagens krut på en lång promenad genom Central Park med picknick och ner via Apple Store, in på lite butiker och allt för att ta oss till B&H Photo där Marielle skulle köpa ny kamera.

Tid vid ankomst: 15.12.

Status: Stängt värre.

Skäl: Butiken ägs, liksom många andra teknikbutiker i den här stan, av judar men de jobbar tydligen inte när det blir mörkt eller något sådant. Notera tiden igen. Hmpfa. Dessutom stängt även på lördagen.

Lärdom: Ja, den är lärd.

Some pictures: The Blue Group, jag vägrar Marielle fokus i tunnelbanan, brorsan vilar och picknickar i Central Park, bror och Marielle utanför katedralen St John Devine och bror på mördarjakt i köket.

Blir hemlös trots allt.

Men bara under två nätter och för dom har Annelie lovat att erbjuda tak över huvudet.

Monica som jag hyr av har helt plötsligt bokat hemfärdsbiljett utan att säga till först och jag visste att hon skulle landa i slutet av månaden och jag var tvungen att flytta då men inte när.

Nu visar det sig att hon kommer redan den 25:e augusti.

Brorsan och hans Marielle - som i just detta nu sitter på ett flygplan över Atlanten - lämnar den 26:e.

Fick helt enkelt mejla tillbaka och säga att det var ett no-do; hon får inte sin lägenhet förrän tidigast den 26:e och det var en metod som fungerade förvånansvärt bra.

Så två dagar hemlös, värre kunde det ju alltid ha varit.

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

När Perry Z landade för två veckor sedan spelade Spanking Charlene live, när nya besöket kommer idag spelar Spanking Charlene live igen.

Hann inte se något förra gången, kanske någon halvtimme den här gången om jag har tur.

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

Ska för övrigt bo på en mycket passande gata i Brooklyn; President Street.

Lovely.

Hade en e-postadress under internets första gyllene dagar som hette kederstedtforpresident@rocketmail.com.

Förutseende var ordet.

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

Värmen har lagt sig och dragit till Sverige, luftfuktigheten är borta.

Eller nej, det var att ta i men har lugnat ner sig här i alla fall och ingen är gladare än jag.

Helt plötsligt går det att andas, att räta på ryggen och gå ut och vara en glad jävel och inte som tidigare en glad svettig jävel.

Bordet där jag sitter ser ut som skit och har så gjort i två veckor.

Jag vet att jag borde städa upp - särskilt eftersom jag nu har fått godkänt på det knäck som fått högar av papper och broschyrer och artiklar att ligga framme - men jag klarar helt enkelt inte av det.

Temperaturen är på väg mot 38 grader och med en luftfuktighet på 60 procent börjar det bli svårt att ens få ordning på tankarna, få dem i någon slags kontrollerad följd och göra något som kan liknas vid meningsfullt.

Så jag gömmer mig i lägenheten med den katastrofala fläkten riktad mot mig och väntar ut tiden, väntar ut kvällen då jag kan sätta igång och tänker på Sverige och det hällregn ni tydligen har drabbats av.

Jag vet inte jag, men just nu låter ett hällregn som en alldeles fantastisk idé, särskilt som jag har en hel del att göra och däribland förbereda för Corinnas ankomst på lördag.

Hon är först ut att besöka (om man exkluderar SvD-kollegan Wahlins öl-gästsspel förra veckan) och kommer stanna i typ två veckor med ett helgstopp i Boston. Därefter flyger Perry Z in i början av augusti för att avlösas av bror och sambo.

Blir bra med lite gäster, ett giltigt skäl att leka turist; kanske ta sig upp för Empire State Building, spana in FN-skrapan lite närmare än vad jag upplevde igår när vi forsade förbi i en Volvo och hänga runt på lite baseballmatcher.

Men som sagt, så länge gömmer jag mig. Nöjd och belåten med att mamma investerade 99 pengar i världens bästa fotbollstidning Offside och skickade över den. Sträckläsning så nära fläkten som möjligt står överst på agendan tillsammans med resorb.

Inser att när jag väl börjar skriva det här är det på minuten exakt fem timmar kvar till dess att flygplanet ska lämna Arlanda och ta sikte på Newark.

Måste säga att jag inte är direkt nervös, det är för nära avfärd för det och alla tankar om att “Vad fan är det jag håller på med?” och “Är jag verkligen säker på det här?” har fått skjutas åt sidan.

Det finns inget utrymme för tvivel idag.

Det är idag det händer, det är idag jag drar och någonstans tycker jag att det är vackert att planet som går efter mig är det till Manchester, det som jag har flugit med ett antal gånger när jag träffade Sadaf i Liverpool.

Från arlanda.se:       

16:30  Köln: 4U229 - 2 - Germanwings
16:30  Helsingfors: KF446, SK6684 - 5 - Blue1
16:35  New York, EWR: MH090 - 5 - Malaysia Airlines
16:35  Manchester: SK2549, BD3949 - 5 - Scandinavian SAS

Ska packa det sista, ta mig en dusch och äta och kontrollera att flygbiljetterna och passen är med.

Avfärd mot flygplatsen klockan 13.00 med Marielle vid ratten.

Ps. Har alltid sagt ett år i USA resulterar i 15 kilo mer eller 15 kilo mindre Daniel. Jag hoppas förstås på det sista. Viktincheckning idag: 83,5 kg.