With bruised arms and broken rhythm in NYC

Tutandet i den här staden kan göra vem som helst tokig.

Framför allt mig.

Att hoppa på erbjudandet om att lämna för en helg känns därför plötsligt helt rätt.

Destination: de norra delarna av delstaten, först Bovina på fredagen den 21:e och sedan Poughkeepsie dagen efter.

Hakar på som någon maskot-liknande sak till Spanking Charlene som giggar den första natten varefter det blir att hänga på utomhusfestivalen Livestock (jodå, alldels i trakterna kring Woodstock…) på lördagen där öl och grillning står på schemat till musik av bland annat New Heathens, Eric “Roscoe” Ambel och John Dee Graham.

Visserligen spelar även The Silos (vars konsert jag en gång lämnat för att det var så dåligt…), men det är inget som ska få hindra mig från att grilla.

Mumsfilibabba!

Denna dag har storebror Johan tagit över bloggandet. Känns hedrande. Misstänker att det kan bero på att Daniel inte vill släppa ölglaset. Vi har nämligen varit och köpt 12 olika öl som vi ej tidigare smakat. USA har för mig inte varit något öl-land men så sent som i år har jag fått upp ögonen för att det faktiskt finns bra öl även här. Lite nördigt kanske men jag har skrivit upp alla sorter jag druckit. 32 st i skrivande stund, sen har vi ju som sagt 12 nya i kylen oxå. Har varit på Chelsea Brewery idag vilket ökade på min lista med sex nya, dock inga i världsklass.

Jag och Marielle har varit här “halvtid” nu. De första dagarna var riktigt varma säkert över 30 grader. Det har varit svettigt och svårt att sova om natten. Vi sover ju alla tre i samma 25m2. Vi har hunnit med att gå på stan, köpt digitalkamera, gått på div barer, träffat Annelie Andersson (gammal barndomskamrat men nu bosatt i NY), ansökt om biljetter till inspelning av David Letterman, träffat Charlene och Mo, besökt Bronx Zoo.

Jag lyckades även skrämma skiten ur en hel restaurang inkl mig själv, när jag med en gaffel öppnade en iskall och tydligen välomskakad Corona. När jag satt gaffeln emot kapsylen och tryckte till hördes en rejäl smäll och kapsylen träffade mig i magen och for vidare till en kille som satt och åt. Det blev helt tyst men sen kom lite fniss och skratt. När jag satte mig berättade Daniel att folket här är lite nervösa av sig för bla smällar. Han berättade även om de sura blickar som följde när en kille sprang av en tunnelbanevagn allt för fort och sedan tillbaka igen när han insåg sitt misstag. Folk trodde att han lämnat en bomb på tåget. Det visade sig bara vara så att han hade fattat fel…

Många trodde kanske att detta var omöjligt men jag, Johan, har faktiskt lärt Daniel ett av Sveriges viktigaste ord, han visste inte att det ens existerade.

Ordet är “Tabbeöl” och innebär att när man gör fel får man bjuda på öl, ganska enkelt. Jag väntar med spänning på när han ska köpa in följande “Tabbeöl” till mig:
**Tog fel tunnelbanetåg, när vi alla var i stort behov av att komma hem och uppsöka “restroom”.
**Han släpade oss genom en tredjedel av stan för att köpa kamera på den “bästa-judiska-å-billigaste-kamerabutiken”. När vi kom fram var det stängt…

Dock åkte jag på en egen tabbeöl idag, bästa att skriva om det själv. Brände de varma mackorna i ugnen som vi skulle ha till frukost. Daniel kommer nog publicera bilder på detta är jag rädd för. Jag hävdar dock bestämt att det beror på att detta var den första gången som ugnen användes.

Men den största tabbeölen ska nog målaren ha. Han som har målat trapphuset har bladdat på färg så det ser snyggt ut. När man sedan öppnar en dörr har han ju inte kommit åt den sista centimetern runt om dörrbladet. Dörren var alltså stängd när han målade. Ser inte klokt ut…

Lite kort om NY med mina ögon. Det gick inte att “göra” NY på en dag, fel av mig. Vi försökte men nådde inte riktigt ända fram. Hann nog inte med halva ens om jag ska vara ärlig. Det är när man går genom stan som man förstår hur stor den faktiskt är. Man går o går men kommer ingenstans på kartan. Tunnelbanan är väldigt otydlig innan man lär sig hur den fungerar. Vagnarna och i även hela systemet känns väldigt gammalt i jämförelse med det som finns i Stockholm.

Människorna är trevliga, iaf de jag träffat, men jag har svårt för de som jobbar som kassörskor, vakter etc. De är väldigt stela, mumlar och säger inte ens “goddag” vilket jag är van vid. De mumlar lite och jag hör inte alls vad de säger, brukar dock ge sig vad de menar: ID-kort eller rabatt-kort.

Hundägarna i stan verkar vara fattiga. Inte alla men många. De har har inte råd att köpa hela hundar. Antingen saknas ett ben eller också så är hunden blind. Tragiskt men sant. Ser rätt roligt ut. Den blinda hunden gick rakt in i ett bord på gatan men matte drog i kopplet så hittade hunden rätt “kurs” igen.

PS. “Husmusen” lever än, bild kommer när jag fångat den. DS.

//Johan nu på 36 öl.

Har varit lite tyst här på bloggen, men inte riktigt vetat vad jag ska skriva.

Man gör liksom på något sätt samma sak när människor kommer; man kliar sig i huvudet när man föreställer sig hur högt World Trade Center faktiskt var, man skickar in någon på världens största departmentstore (Macys) och man fascineras över mössen i mitt kök.

Nyss såg jag en lång svans som jag ringlade sig ner i hålet som utgör en av gasplattorna och nu står bror i köket och säger att “den där jäveln ska vi allt ta” - allt för att nu (liverapportering här faktiskt…) skrika till och hoppa lätt skrämd och förvånad.

- Wahoojh, där var han!!

- Nä?, säger Marielle.

- Jo, en svart liten… Han kom ut här vid fötterna och så stack han in där igen.

- En liten husmus, säger Marielle med lite hopp om att spara livet på den stackarn.

- Vi ska döda den jäveln, muttrar brorsan.

Min förklaring till brorsans mordiska beteende: hans nyinköpta Clarityn-tabletter som vi har kommit fram till - inte faktiskt säkerställt här - är rätt så mycket starkare än de svenska varianterna.

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

Använde gårdagen till att ta mig ut till New Jersey igen och den här gången till Meadowlands och Giants Stadium för att spana in hockeysiffror i fotbollsmatch; 5-4 när New York Red Bulls tog sig an LA Galaxy och det var som resultatet antyder en fantastisk match.

Pang, boom och 2-1 redan efter 8 minuter går liksom inte att klaga på som åskådare.

Störst den kvällen var inte att kunna skicka sms till alla kvinnliga kompisar - som suktat och fått något drömmande i blicken så fort jag sagt att jag skulle till matchen - att jag på någon meters avstånd mött en tröjlös Beckham (”The only reason to start watching soccer”, som en skvallerblaska uttryckte det nyligen) utan att jag bara någon sekund innan det mötte Cobi Jones - denna lilla gigant som trixade sig fram VM 1994 och rakt in i mitt hjärta.

Hade tyvärr inte tid att stanna och tjattra med honom, det hade varit något det. But oh well, you can not have it all.

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

När jag lämnade Sverige gjorde jag det med att fira brorsans 30-års kalas.

Trodde aldrig att åldern skulle gripa tag i honom så fort.

Men hittills har han sagt saker som “Du vet ungdomarna…ja, dom var lite så där i gasen liksom…” på ett sätt som får honom att framstå som 50 bast.

Fasar för min egen 30-årsdag om tre år…

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

Lade fredagens krut på en lång promenad genom Central Park med picknick och ner via Apple Store, in på lite butiker och allt för att ta oss till B&H Photo där Marielle skulle köpa ny kamera.

Tid vid ankomst: 15.12.

Status: Stängt värre.

Skäl: Butiken ägs, liksom många andra teknikbutiker i den här stan, av judar men de jobbar tydligen inte när det blir mörkt eller något sådant. Notera tiden igen. Hmpfa. Dessutom stängt även på lördagen.

Lärdom: Ja, den är lärd.

Some pictures: The Blue Group, jag vägrar Marielle fokus i tunnelbanan, brorsan vilar och picknickar i Central Park, bror och Marielle utanför katedralen St John Devine och bror på mördarjakt i köket.

Dagen efter en sån där dag som aldrig ville ta slut.

Ni vet, dom finns dom också och när dom väl infaller är de oftast de allra bästa till skillnad mot de dagar som aldrig blir till några dagar.

Av någon (förståelig) anledning känns det som att idag är den sistnämnda typen där jag sitter hemma och mejlar mejl jag borde ha mejlat för flera dagar sedan, vänder på en gammal New York Post och glädjer mig åt att Johan Karlsson i Elfsborg slutligen börjar få lite uppskattning.

Ska inte säga att jag kan något om Elfsborg som ingen annan kan men Johan Karlsson är den enda allsvenska spelaren jag kan referera till; fick hans brorsas handbollar kastade i magen när jag stod i mål på gymnastiktimmen, satt och härjade rätt nära honom under flera kvällar under sejour Linköping och dessutom är han från Horn - denna ogudsförgätna plats alldeles bredvid Rimforsa och som vi hade flera tuffa duster mot när det kom till just fotboll.

Ser att han snart ska Champions League-kvala mot Valencia; frågan är om det ändå inte är större när han blev inkallad till Brasiliens träning och Ronaldinho hjälpte honom att stretcha.

Anyways, back to yesterday och dagen som aldrig ville ta slut där Perry Z:s sista kväll toppades med en rätt smaklös mexikanare i Soho, filminspelning med Megan Fox från Transformers och konsert med A Camp uppbackat av Cat Martino.

Bra?

Ett understatement av råge.

Det var snarare det bästa jag har sett den här sidan årsskiftet och Cat Martino visade sig vara en ohyggligt grym sångerska som backade upp sig själv med sångdelays och cello och sedan är ju A Camp alltid A Camp.

Eller ja, snarare: Nina Persson är ju alltid Nina Persson.

Hon bjöd på mestadels gamla låtar men även två-tre nya som tydligen ska tryckas in på uppföljaren till debuten från 2001. De lät hyfsade, de nya låtarna alltså, men inte alls som i klass som när hon vräker loss I Can Buy You och Song For The Leftovers.

För övrigt: Ska snart titta på en ny lägenhet.

Tror den är stor som ett badrum ungefär men i alla fall billig (850 dollar i månaden tror jag det var) så kan vara något under en kortare tid.

Over-n-out.

Perry Z anlände sent igår med tidningar och Geisha i högsta hugg och vi somnade rätt så fort, redo för att göra staden idag men först Toms Diner

Var där med Corinna, grymt billig frukost och rätt så trevligt men inte alls som det ser ut som i Seinfeld där det dessutom heter Monks och inte Toms.

Lyckades trycka in tre knäck i SvD idag:

Bolånejätte i konkurs, brokollapsen och minskat turistande till New York. Dessutom en grej igår om ekologisk odling på stadens skyskrapor. Klicka och läs om ni vill. Stor grej imorgondagens tidning värd att kolla in också.

Frukost nästa, tror jag ska vara George Costanza så får Perry Z vara Kramer.

Idag får jag lägenhetsbesked dessutom tror jag; hoppas hoppas hoppas!

Den första förvirringen har lagt sig, ett par härliga minnen har adderats och orden har slutat stappla ur munnen för att istället flyta rätt så väl.

Har varit i New York en månad nu och det börjar kännas lite som hemma fast utan vänner och familj.

Eller alltså, jag har träffat folk som går att betrakta som vänner så det är inte så, det är bara det att det tar förbannat lång tid att skilja folk från folk och hitta något som ens liknar de guldkorn man har i främst Stockholm och Linköping.

Jag antar att det kommer också, så jag är inte direkt oroad. Det finns ett gäng nummer i telefonen att ringa och hänga med och om inte annat så har jag fått slipa upp kunskaperna från tågluffartiderna; att hänga själv i barer och caféer och jiddra skit med allt och alla vilket faktiskt är rätt kul. Som när man blir skriken åt av en galen amerikanska på väg till Harvard.

Har samtidigt insett att det finns en oerhörd charm i att vara ny i en stad och ett land - men att det med det även följer en fantastisk frihet som kan vara svår att hantera. När hela veckan är som ett oskrivet kort är det nämligen så oerhört lätt att fastna framför datorn och följa Silly Season i Premier League i sekundformat (äntligen köpte Liverpool Torres!) eller stirra sig galen på tv-serier till den grad att man till slut resignerar och accepterar all reklam som man matas med.

Med andra ord inte göra ett skit med det oskrivna bladet man har framför sig.

Förstå mig rätt; det är inget problem utan bara rätt lätt hänt men jag tycker att jag har skött det rätt bra och hunnit med en hel del saker, särskilt om man tar i åtanke att jag har skrivit ihop en vidrigt krävande sak till huvudtidningen samt ett gäng artiklar till SvD Näringsliv.

Så om det här är någon slags tillbakablick på den första månaden kanske det passar sig med en liten lista. Låt oss göra det så här; eftersom jag har varit här i 31 dagar följer här också 31 punkter.

Månadens…

…galnaste sällskap: The Bronx som slet mig i stycken med kommenterar som “Whip it outta, Justin!”.

…bästa utställning: Colby Bird och Joshua Fields utställning om självmord på CRG Gallery, West 22nd Street.

…mest frekventa maträtt: Pasta med sås från Paul Newman-koncernen.

…sport: Baseboll, börjar fatta skiten och dessutom tycka det är kul. Vet inte om jag ska hata mig själv eller inte för detta.

…bar: Blind Tiger Ale House, Bleecker Street.

…bärs: Allt som kommer i pitchers (utom Pabst som är det mest menlösa jag någonsin har inmundigat).

…besök: Var helt oförberedd när tidningens Erik Wahlin ringde och sa att han var i stan, blev självklart trevligt jidder över ett par öl på Upper East.

…spotting: Steven R Schirripa som spelade Bobby Bacala på Sopranos.

…låt: bonusspåret på Pengabrorsans album. Om någon vet vad det depressiva mästerverket heter kan ni ju hojta till.

…ska-vi-hitta-på-något-kommentar: “You wanna go for brunch?”

…krasch: jag på en skejtboard var inte igår och skulle tydligen inte heller ha varit i år.

…läskigaste: mössen i min lägenhet.

…ostindränkta maträtt: Cheesypizza på Broadway här nedanför ligger i en klass för sig.

…mest lästa blogginlägg: The Bronx är inte som svenska kvinnor.

…utflykt: New Jersey. Att ta sig dit var som att ta sig till Springsteen-misär; fantastiskt härligt!

…insikt: Att även gangsters måste tvätta sina kläder i en laundromat.

…mission: att få folk att kalla mig för Keder. Börjar slutligen sätta sig med Mo i spetsen även om han gör någon slags Keter-variant.

…kolla vi är svenskar och gör nästan som i Sverige förutom då att vi dansar allting mycket kortare tid: Midsommarfirandet i Battery Park

….sämsta comeback: Jag på en fotbollsplan. Efter första gången kunde jag inte ens gå, efter andra fick jag avbryta med en lårkaka i absurdum.

…mest frekventa hangaroundwith: Spanking Charlene.

…kvarter: East Village.

…konsert: Eric Ambel And The Roscoe Trio på Lakeside Lounge med låten Hurtin´ Thing. Finfint i själen.

…däckning: Står inte jag för utan The Bronx-Jessica som föll plakat på baren ovan, kallade ägarens fru för otillåtna ord framför honom och dekorerade om toalettgolvet. Najs. Not.

…fan, du håller ju takterna från när du var ung: Annelie Andersson. Inga dutt ännu, men de sitter garanterat kvar i kroppen.

…läxa: Lämna aldrig tre dollar till en bartender och sedan tro att han minns det, lämna en dollar varje gång du köper en drink. Annars kan det blir sura och tvära miner.

…outnyttjade bok: Frank Millers Strangers Guide For The City Of New York från 1866, måste börja användas.

…sämsta: Grenuttagen jag tog med passar inte till adaptern som jag också tog med. Smart som jag var kontrollerade jag aldrig det innan, så nu sitter jag i en situation där jag bara kan använda en svensk el-krävande pryl åt gången. Scheisse.

…did that just happen?: Bartenderskan som visade brösten.

… medicinering: En karta alvedon, två tuber resorb och en Guiness. Inte på samma dag, förstås. Då hade jag inte skrivit det här utan varit sex fötter under marken.

…värsta dag: 36 grader varmt och 78 procent i fuktighet var inte en av de bättre dagarna i den här staden.

…motivering för att aldrig bosätta sig här på heltid: Enbart två veckors semester och mammaledigt typ en och en halv månad. Sicko system, sicko. Inte konstigt att det ser ut som det gör här.

Over and out för den här gången.

Måste säga att det är som jag trodde.

Jag bor helt fucking jävla fel.

Allt jag gör - eller okej, det är en överdrift - men mycket av det jag gör är att åka tunnelbana och det vet alla som känner mig att tunnelbanan är överst på min lista över saker jag inte vill befatta mig med.

Det är skitigt och det är trångt, det är stökigt och otrevligt.

Men New York är New York och inte Stockholm där man kan gå överallt. Så jag tvingas att åka. Har redan varit nere i East Village och vänt för brunch med Spanking Charlene, Tara, Nathalie och någon ungersk vän till henne som tydligen hette Charlie men som jag notoriskt kallade för Chris.

Pinsamt värre.

Men det var gott, det var trevligt och det avslutades med att jag fick sitta och halvsjunga Imse Vimse Spindel i Stuyvesant Park för Nathalie som har bott i Nässjö - av alla ställen - när hon var fem år.

Men problemet (kanske det enda också) med den där brunchen var att den just var i East Village (där allt coolt händer) och jag bor på Upper West - en resa som tar kring 45 minuter enkel väg, innebär ett byte och som jag precis är på väg att genomföra igen. Ska mata i mig kaffe för att vakna till men sedan ska jag dit för att möta Mo och gå ut och bärsa med hans polare som faktiskt heter Semen i efternamn. Som en följd av det: ja, det är låga odds på att jag kommer stå och säga hans efternamn framåt sentimmarna med ett småflin.

Semen liksom.

För det är inte det att han föddes med det namnet och man ska respektera det, han har faktiskt bytt till sig det.

Huråvida, ner till East Village igen alltså vilket innebär att jag totalt kommer spendera 180 minuter på resande fot idag; det är tre fucking jävla timmar för att förflytta sig i en och samma citykärna.

I say; I had it.HELP! Jag måste flytta till East Village.

Det kan mycket väl vara så att jag sett i syne eftersom jag suttit inne hela dagen och arbetat, svettats och svurit.

Men det kan mycket väl faktiskt vara så att jag nyss såg en mus på köksgolvet.

Monica varnade för dem, att de kunde komma om det fanns något ätbart framme men tydligen känner de inte mig.

Här finns knappt något att äta alls och av det lilla som finns så står det i kylskåpet; safe and sound.

Blev dock orolig över min reaktion. Inte för att jag är mannen som liknas vid Terminator och Rambo men lite coolare än att jag lyfte upp benen, tänkte “uuuh” och fick hjärtat i regionen av halsmandlarna trodde jag att jag skulle vara.

Ja, jag sa att jag trodde det. Vad du tror vill jag nog inte ens veta…

Har insett att när man träffas i New York så gör man det för att äta.

Det är en förvånansvärt stor grej det där med att jiddra över en brunch eller lunch, mycket större än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig men å andra sidan kanske det förklarar en hel del också.

Typ fetma.

New York är ganska befriad från den men en helt ogrundad ovetenskaplig studie som jag gjort visar att männen är minst 15 kilo tyngre här än gemene man i Sverige och kvinnorna typ 10. I snitt alltså. För det finns förstås vissa som håller sig trådsmalare än vad man trodde var möjligt, och sedan rätt så många som…ja, inte gör det.

Har varit här i en vecka nu och måste säga att det är tur att jag stannar ytterligare en sisådär 65 för det jag har hunnit åstadkomma är i stort sett ingenting.

Jag har vandrat omkring i några dagar och jag har träffat lite folk, jag har halvt om halvt stukat foten i Central Park och jag har blivit skriken Nick Nolte åt (med viss rätta visar sig vissa tycka - och jag kan nog tyvärr förstå dem…). Jag har även blivit skriken åt av fem negresser i en bil (”Hmum, you got that thing going there boy”) vilket jag fortfarande inte kommit underfund med var på allvar eller skämt och jag har lyckats skaffa ett mobilnummer och bankkonto. Jag har snott en Wall Street Journal från granntrappen, slagit ut elen och skrivit en artikel som snart ska skickas in till SvD. Jag har lyckats laga nudlar och creme fraiche tre gånger och avskytt varenda gång, druckit en fantastiskt god Shakespeare Stout i West Village och festat till det en gång (i lördags) på bland annat en gaybar. Jag har sett fettdjävulen, stapplat in i en kändis och jag har insett att nyhetsrapporteringen i tv-kanalerna här är förlorad för alltid. Jag vet nämligen inte vilken annan slutsats jag ska dra efter att ha levt med en och samma toppnyhet sedan ankomst.

Den om Paris Hilton.

Är det inte att hon har släppts ut för att sedan få åka tillbaka till fängelset igen, så är det rykten om hennes psykiska hälsa/ohälsa och vad hon har gjort under natten. Är det inte det, ja då är det om sheriffen som släppte henne fri mot pengar.

Dag ut. Dag in.

Jag borde förstås inte bry mig, men det är inte så jävla enkelt heller som det kan tyckas. Jag vill nämligen ta till mig USA som det är och har till exempel börjat tvinga mig själv till att titta på baseboll och senare också basket,vilket faktiskt är riktigt roligt nu när det är slutspel.

Men för att få hela USA i sig ingår tydligen Paris Hilton. Det är en förbannad skam och den som trodde att tidningarna var särskilt mycket bättre får tro igen.

Jag har nämligen köpt några stycken sedan ankomst och i stort sett samtliga tycker att Paris Hilton är toppnyheten och det var inte förrän jag kom till skvallerblaskan New York Post som storyn verkligen fascinerades även mig.

Det handlade visserligen inte så mycket om Paris Hilton som om texten jag läste, men ändå. I en fantastiskt välskriven, smart och snyggt formulerad kommentar skrev Andrea Peyser om hur det gick till när Paris Hilton skickades till fängelset för andra gången - allt för att avsluta texten med orden “Good luck crying your way out of jail this time, Paris, you ignorant slut”.

Jo. Ni läste rätt. Och jag satte Starbucksblasket i halsen över den sjuka frispråkheten och attityden och tvingades ringa Spanking Charlene som fick förklara vad inte jag förstod; att det hade någon slags koppling till Saturday Night Live som nästan legaliserade det.

Nästan.

Oh well, oh well… Go US. Det är som sagt måndag och vad den här veckan bjuder på vet jag inte mer än att jag ska på födelsedagsfest på fredag, skriva ur mig ytterligare en artikel och dras med Paris Hilton några varv till.