With bruised arms and broken rhythm in NYC

Denna dag har storebror Johan tagit över bloggandet. Känns hedrande. Misstänker att det kan bero på att Daniel inte vill släppa ölglaset. Vi har nämligen varit och köpt 12 olika öl som vi ej tidigare smakat. USA har för mig inte varit något öl-land men så sent som i år har jag fått upp ögonen för att det faktiskt finns bra öl även här. Lite nördigt kanske men jag har skrivit upp alla sorter jag druckit. 32 st i skrivande stund, sen har vi ju som sagt 12 nya i kylen oxå. Har varit på Chelsea Brewery idag vilket ökade på min lista med sex nya, dock inga i världsklass.

Jag och Marielle har varit här “halvtid” nu. De första dagarna var riktigt varma säkert över 30 grader. Det har varit svettigt och svårt att sova om natten. Vi sover ju alla tre i samma 25m2. Vi har hunnit med att gå på stan, köpt digitalkamera, gått på div barer, träffat Annelie Andersson (gammal barndomskamrat men nu bosatt i NY), ansökt om biljetter till inspelning av David Letterman, träffat Charlene och Mo, besökt Bronx Zoo.

Jag lyckades även skrämma skiten ur en hel restaurang inkl mig själv, när jag med en gaffel öppnade en iskall och tydligen välomskakad Corona. När jag satt gaffeln emot kapsylen och tryckte till hördes en rejäl smäll och kapsylen träffade mig i magen och for vidare till en kille som satt och åt. Det blev helt tyst men sen kom lite fniss och skratt. När jag satte mig berättade Daniel att folket här är lite nervösa av sig för bla smällar. Han berättade även om de sura blickar som följde när en kille sprang av en tunnelbanevagn allt för fort och sedan tillbaka igen när han insåg sitt misstag. Folk trodde att han lämnat en bomb på tåget. Det visade sig bara vara så att han hade fattat fel…

Många trodde kanske att detta var omöjligt men jag, Johan, har faktiskt lärt Daniel ett av Sveriges viktigaste ord, han visste inte att det ens existerade.

Ordet är “Tabbeöl” och innebär att när man gör fel får man bjuda på öl, ganska enkelt. Jag väntar med spänning på när han ska köpa in följande “Tabbeöl” till mig:
**Tog fel tunnelbanetåg, när vi alla var i stort behov av att komma hem och uppsöka “restroom”.
**Han släpade oss genom en tredjedel av stan för att köpa kamera på den “bästa-judiska-å-billigaste-kamerabutiken”. När vi kom fram var det stängt…

Dock åkte jag på en egen tabbeöl idag, bästa att skriva om det själv. Brände de varma mackorna i ugnen som vi skulle ha till frukost. Daniel kommer nog publicera bilder på detta är jag rädd för. Jag hävdar dock bestämt att det beror på att detta var den första gången som ugnen användes.

Men den största tabbeölen ska nog målaren ha. Han som har målat trapphuset har bladdat på färg så det ser snyggt ut. När man sedan öppnar en dörr har han ju inte kommit åt den sista centimetern runt om dörrbladet. Dörren var alltså stängd när han målade. Ser inte klokt ut…

Lite kort om NY med mina ögon. Det gick inte att “göra” NY på en dag, fel av mig. Vi försökte men nådde inte riktigt ända fram. Hann nog inte med halva ens om jag ska vara ärlig. Det är när man går genom stan som man förstår hur stor den faktiskt är. Man går o går men kommer ingenstans på kartan. Tunnelbanan är väldigt otydlig innan man lär sig hur den fungerar. Vagnarna och i även hela systemet känns väldigt gammalt i jämförelse med det som finns i Stockholm.

Människorna är trevliga, iaf de jag träffat, men jag har svårt för de som jobbar som kassörskor, vakter etc. De är väldigt stela, mumlar och säger inte ens “goddag” vilket jag är van vid. De mumlar lite och jag hör inte alls vad de säger, brukar dock ge sig vad de menar: ID-kort eller rabatt-kort.

Hundägarna i stan verkar vara fattiga. Inte alla men många. De har har inte råd att köpa hela hundar. Antingen saknas ett ben eller också så är hunden blind. Tragiskt men sant. Ser rätt roligt ut. Den blinda hunden gick rakt in i ett bord på gatan men matte drog i kopplet så hittade hunden rätt “kurs” igen.

PS. “Husmusen” lever än, bild kommer när jag fångat den. DS.

//Johan nu på 36 öl.

Satte mig i en bar på Amsterdam Ave igår för att titta på Beckham och det var förstås en hysteri utan dess like.

Inte i baren alltså, den var dödare än död men på läktarna.

Så var det något att se? Inte direkt och det trots att ESPN hade en särskild Beckham-cam.

Tolv rätt bleka minuter blev det av engelsmannen som förväntas rycka upp hela sporten, men det inser vem som helst med europeisk standard i ögonen att det första som måste åtgärdas är tv-sändningarna.

Kamerorna flög lite hur som helst i alla möjliga och omöjliga vinklar och mitt under matchen intervjuas Schwarzenegger i någon minut eller två varpå bilderna från matchen uteblir. Och att tvingas se den före detta filmstjärnan som sedermera blev guvernör istället för ett vilt attackerande Chelsea är förstås inte någon bra förutsättning för att göra sporten mer populär.

Snart dags för britten att ta sig över till östkusten, då förväntar jag mig mer än tolv minuters matchande och ingen Schwarzenegger.

Onsdag och regnet öser ner utanför samtidigt som ett par åsk-å-dundrar slår fram med jämna mellanrum.

Själv sitter jag med en kopp kaffe, spelar Kents “Sverige” på repeat och filosoferar över en artikel jag borde börja skriva.

Har annars fortsatt leka turist de senaste dagarna och det är fantastiskt bra att få någon att irra runt med och verkligen slipa till kollen på alla gator och kvarter, särskilt de små som gömmer sig runt om i staden och även om det kanske inte var just en liten gata så hamnade vi på Broome Street och baren Aurora i måndags; grymt trevlig liten pittoresk lokal där självaste Julia Stiles satt.

Vackert.

Har alltid tänkt mig att en Notting Hill-händelse skulle kunna få hända i mitt liv och jag inte skulle protestera direkt vilt men det gjorde det inte den här gången heller; det vill säga hon väntade ut sin väninna och så gick de och satte sig vid ett bord och åt och så var det bra med det utan varken några ord sagda eller försök gjorda åt höger eller vänster. Brukar inte bry mig om kändisar eller blir starstruck men det är onekligen lite coolare att springa in i henne än i typ Linda Rosing.

Tydligen bor fröken Stiles i East Village där även vi landade igår kväll för att tillsammans med Tara och Charlene inta ett par happy hour drinkar på Lakeside Lounge, dra oss vidare till Sidewalk och till sist Doc Hollywood - en äkta divebar som mer ser ut som en sopstation än en pub.

Bilder: Jag och Corinna på Aurora, jag och Charlene på Lakeside Lounge, streetkids i Soho, jag filosoferar framför datorn och Corinna på Lakeside Lounge.

Den första förvirringen har lagt sig, ett par härliga minnen har adderats och orden har slutat stappla ur munnen för att istället flyta rätt så väl.

Har varit i New York en månad nu och det börjar kännas lite som hemma fast utan vänner och familj.

Eller alltså, jag har träffat folk som går att betrakta som vänner så det är inte så, det är bara det att det tar förbannat lång tid att skilja folk från folk och hitta något som ens liknar de guldkorn man har i främst Stockholm och Linköping.

Jag antar att det kommer också, så jag är inte direkt oroad. Det finns ett gäng nummer i telefonen att ringa och hänga med och om inte annat så har jag fått slipa upp kunskaperna från tågluffartiderna; att hänga själv i barer och caféer och jiddra skit med allt och alla vilket faktiskt är rätt kul. Som när man blir skriken åt av en galen amerikanska på väg till Harvard.

Har samtidigt insett att det finns en oerhörd charm i att vara ny i en stad och ett land - men att det med det även följer en fantastisk frihet som kan vara svår att hantera. När hela veckan är som ett oskrivet kort är det nämligen så oerhört lätt att fastna framför datorn och följa Silly Season i Premier League i sekundformat (äntligen köpte Liverpool Torres!) eller stirra sig galen på tv-serier till den grad att man till slut resignerar och accepterar all reklam som man matas med.

Med andra ord inte göra ett skit med det oskrivna bladet man har framför sig.

Förstå mig rätt; det är inget problem utan bara rätt lätt hänt men jag tycker att jag har skött det rätt bra och hunnit med en hel del saker, särskilt om man tar i åtanke att jag har skrivit ihop en vidrigt krävande sak till huvudtidningen samt ett gäng artiklar till SvD Näringsliv.

Så om det här är någon slags tillbakablick på den första månaden kanske det passar sig med en liten lista. Låt oss göra det så här; eftersom jag har varit här i 31 dagar följer här också 31 punkter.

Månadens…

…galnaste sällskap: The Bronx som slet mig i stycken med kommenterar som “Whip it outta, Justin!”.

…bästa utställning: Colby Bird och Joshua Fields utställning om självmord på CRG Gallery, West 22nd Street.

…mest frekventa maträtt: Pasta med sås från Paul Newman-koncernen.

…sport: Baseboll, börjar fatta skiten och dessutom tycka det är kul. Vet inte om jag ska hata mig själv eller inte för detta.

…bar: Blind Tiger Ale House, Bleecker Street.

…bärs: Allt som kommer i pitchers (utom Pabst som är det mest menlösa jag någonsin har inmundigat).

…besök: Var helt oförberedd när tidningens Erik Wahlin ringde och sa att han var i stan, blev självklart trevligt jidder över ett par öl på Upper East.

…spotting: Steven R Schirripa som spelade Bobby Bacala på Sopranos.

…låt: bonusspåret på Pengabrorsans album. Om någon vet vad det depressiva mästerverket heter kan ni ju hojta till.

…ska-vi-hitta-på-något-kommentar: “You wanna go for brunch?”

…krasch: jag på en skejtboard var inte igår och skulle tydligen inte heller ha varit i år.

…läskigaste: mössen i min lägenhet.

…ostindränkta maträtt: Cheesypizza på Broadway här nedanför ligger i en klass för sig.

…mest lästa blogginlägg: The Bronx är inte som svenska kvinnor.

…utflykt: New Jersey. Att ta sig dit var som att ta sig till Springsteen-misär; fantastiskt härligt!

…insikt: Att även gangsters måste tvätta sina kläder i en laundromat.

…mission: att få folk att kalla mig för Keder. Börjar slutligen sätta sig med Mo i spetsen även om han gör någon slags Keter-variant.

…kolla vi är svenskar och gör nästan som i Sverige förutom då att vi dansar allting mycket kortare tid: Midsommarfirandet i Battery Park

….sämsta comeback: Jag på en fotbollsplan. Efter första gången kunde jag inte ens gå, efter andra fick jag avbryta med en lårkaka i absurdum.

…mest frekventa hangaroundwith: Spanking Charlene.

…kvarter: East Village.

…konsert: Eric Ambel And The Roscoe Trio på Lakeside Lounge med låten Hurtin´ Thing. Finfint i själen.

…däckning: Står inte jag för utan The Bronx-Jessica som föll plakat på baren ovan, kallade ägarens fru för otillåtna ord framför honom och dekorerade om toalettgolvet. Najs. Not.

…fan, du håller ju takterna från när du var ung: Annelie Andersson. Inga dutt ännu, men de sitter garanterat kvar i kroppen.

…läxa: Lämna aldrig tre dollar till en bartender och sedan tro att han minns det, lämna en dollar varje gång du köper en drink. Annars kan det blir sura och tvära miner.

…outnyttjade bok: Frank Millers Strangers Guide For The City Of New York från 1866, måste börja användas.

…sämsta: Grenuttagen jag tog med passar inte till adaptern som jag också tog med. Smart som jag var kontrollerade jag aldrig det innan, så nu sitter jag i en situation där jag bara kan använda en svensk el-krävande pryl åt gången. Scheisse.

…did that just happen?: Bartenderskan som visade brösten.

… medicinering: En karta alvedon, två tuber resorb och en Guiness. Inte på samma dag, förstås. Då hade jag inte skrivit det här utan varit sex fötter under marken.

…värsta dag: 36 grader varmt och 78 procent i fuktighet var inte en av de bättre dagarna i den här staden.

…motivering för att aldrig bosätta sig här på heltid: Enbart två veckors semester och mammaledigt typ en och en halv månad. Sicko system, sicko. Inte konstigt att det ser ut som det gör här.

Over and out för den här gången.

Fourth of July närmar sig och som åtskriken “I LOVE AMERICA”-utlänning är det inte helt självklart hur dagen ska uppmärksammas.

Tanken finns förstås på att skita i allt som något slags statement och som mest spela Springsteens fantastiska Sandy (4th of July).

Men - det är knappast att ta in USA som USA är så det blir någon fest av något slag.

Var ute i lördags med Mo och Semen (har inte slutat skratta åt hans namn ännu…) och vi landade i Brooklyns stadsdel Park Slope och på en bar som hette Union Hill. Inte nog med att där fanns två bouleliknande planer och biblioteksinredning, Inda Pale Ale och liveband. Där fanns även en insisterande inbjudan från Semen och hans fru om att jag skulle ta mig hem till deras lägenhet på onsdag. Motivering: den är belägen precis bredvid Brooklyns vattenbryn med utsikt över frihetsgudinnan, Manhattans skyline och fyrverkerierna som tydligen ska skjutas av.

Mo blev förstås bjuden även han men ville inte och ljög, blinkade med ena ögat och drog mig åt sidan och förklarade att deras fester inte alls var något att ha eftersom det alltid var för mycket folk och det ändå inte skulle gå att se något.

Han tyckte vi skulle satsa på Manhattan istället och se fyrverkerierna därifrån så det är mycket möjligt att det blir så istället. Mo verkar veta vad han pratar om.

Har å andra sidan aldrig varit en fantast av fyrverkerier som varar i mer än två och en halv minut men det är väl bara att bita ihop och bjuda till. Det är ju trots allt Fourth of July…

Höll på att hamna i fajt - och det med en tjej.

För när jag stod på en bar med en pitcher Bud Ice i min hand och filosoferade som bäst för mig själv om varför Mets alltid vinner genom att bara göra två poäng medan Yankees förlorar trots typ sju-åtta, kom det fram en rätt så försynt tjej och började prata.

Och det om det mesta mellan asfalt och skyskrapan; att hon är från Idaho (vilket får mig att kontra med att det var där Dean Martin föddes och att det hålls en festival till hans ära), att hon har en ny klänning (vilken jag förstås säger är fin) och att hon ska börja på Harvard snart (vilket jag inte säger något om alls mer än att jag tänker att det låter förbannat snobbigt när hon säger det).

Hon är ganska trevlig, så det är inte det.

Problemet är bara att hon efter de två eller tre minuter som det har tagit att föra det där samtalet frågande säger:

- You are a foreigner?

- Sweden; the new number 1 country of the world…

- Sweden? I LOVE AMERICA!

- Good for you.

- I LOVE AMERICA!

Det hela slutar med att vi pratar vidare i kanske lika lång tid och att vad hon än säger så avslutar hon det med att säga I LOVE AMERICA.

Det kan jag förstås inte ta.

Jag tvingas göra det enda som är fullt naturligt för en allmänbildad människa och säga sanningen:

- You know what, I love this city and your country is cool in so many ways. But its not THAT fantastic as you seem to think. Just look at the wars, look at all the people that´s outside the system. Look at how you guys go…

- Fuck you! I LOVE AMERICA!

- What I am saying is just that…

- NO! FUCK YOU! LOVE AMERICA NOW AND FOREVER!

Tystnad tagning i tre sekunder vilket känns som en evighet.

- I think I will leave now…

- YOU FUCKING SHOULD!

Och allt det kom alltså från en försynt kvinna strax över de tjugo, uppklädd i en timid klänning och på väg till Harvard.

Jösses. Don´t mess with jänkarna.

Det fanns en bar i Stockholm som hette Beers and Babes.

Just det, fanns. Av förståeliga skäl så fungerade den inte, särskilt inte som den låg i feminismens högsäte; mitt emot Café String på Södermalm där kidsen samlas för att tycka att dom är mer arbetarklass än vad de är och har fittstim intatuerat på armen.

Inget fel med det, absolut inte.

Jag var dock aldrig på Beers and Babes och skulle aldrig gå dit heller. Däremot trodde jag att jag hade sett det sista av det stället när det stängde, att vi var befriade helt enkelt.

Icke.

För i hörnet av 78:e och Broadway ligger en bar som visserligen heter något annat men har samma koncept: bärs och bröst.

Gick in där på chansning för jag tyckte det såg charmigt nedgånget ut med sin plywooddörr och fick min värsta chock sedan ankomst.

Ja, om man räknar bort latinogänget The Bronx då förstås med allt tjat om “Whip it outta, Justin!”.

För i samband med att jag köpte in en Brooklyn visade bartendern brösten - något som senare upprepades tre gånger under den tid det tog mig att tömma flaskan.

Det var, av förklarliga skäl, såväl en bizarr som sorglig syn.

Bara i New York, bara i New York.

Ps. Har tryckt ur mig text och bild till en artikel om Iphone i SvD Näringsliv. Att läsa genom ett enkelt tryck här.

Firade förra året i Liverpool med egeninlagd strömming och svensk snaps, fyra år innan dess i Toscana med allt vad svenskt heter nedkört i en bil.

I år blir det midsommar i Battery Park och det som någon blandning av tidigare utlandsupplevelser med Annelie i spetsen; ursprungligen bara sju hus ifrån mitt i Rimforsa och som jag sköt märlor med när jag var liten.

Herregud, jag tror till och med jag krockade med henne på cykel en gång när vi var små och skulle stjäla märltråd från någon container och byn ännu inte hade vaknat.

I alla fall. Träffades igår och det var visserligen andra gången sedan NYC-invasionen, men även andra gången på typ tio år och där första gången ens knappt går att räkna.

Jag var på konsert på Sidewalk, hon sprang förbi och sa hej med en kram och sedan var det bra med det.

I går däremot gick vi ut och drack öl och det på en asiatisk myllrande lounge, på legendariska McSorleys och på någon bar som jag inte minns namnet på men som hade en bakgård och Guinness (bra kombination!). Snackade skit, jiddrade minnen och gjorde upp planer för midsommar vars firande tydligen drar igång runt sex-sju på fredag och där hon håller med champagne, jag med snaps och hennes polare Kristian med snacks och filt. Där, i Battery Park alltså, finns sedan silltallrikar att köpa (så vi slipper min egeninlagda hemska variant från England), en midsommarstång att dansa runt och tusentals människor med drickat i högsta hugget.

Spännande nog finns dessutom två “svenska” alternativ när festen är slut; dels i en byggnad som kallas för The Puck där självaste Bingo Rimér tydligen har ett vip-rum (hur den mannen nu kan ha ett vip-rum…someone explain?) och baren Blvd där (tatatara…trummslag) Uno Svenningson ska uppträda.Har inte bestämt mig ännu för om det är värdelöst eller absurt kul.

Inte heller om jag ska gå, enda skälet skulle väl vara just att det är så absurt att se Uno i New York att man i efterhand kan skratta rätt så högt åt det.

Sprang in i The Bronx igår.

Det var troligtvis det most fucked up sedan urminnes tider.

The Bronx (Jessicas väninnor; åtta högljudda, om inte till och med skrikande, latinos i åldern 21-28 år) slet nämligen en stackars svensk som mig i stycken.

För väl vid 76th and 2nd Ave där Jessicas födelsedag skulle firas visade det sig att Spanking Charlene och hennes Mo var en och en halv timme sena och att jag själv fick försöka ta mig in i sällskapet.

Förstå mig rätt här: Det är vanligtvis inget problem.

Men vanligtvis är å andra sidan inte heller The Bronx.

För väl vid bordet och med en Grolsch i handen dröjer det inte mer än tre fyra fem minuter innan deras samtalsämne är sex (vilket de utan bekymmer lät bordsgrannarna ta del av…) och en av The Bronx, vars keps nog senast sågs bäras av Julia Roberts i öppningsscenen av Pretty Woman, tittar på mig.

- Yo, Justin Timberlake! Whip it outta!

- Sorry..?

- With those tight pants you got to have something to show - so show it! Whip it out!

- Eeeh…?

- I never had a white man, Justin! I don’t know what you guys got to compete with! What it looks like! Show me!

- I think I pass on that one.

- What about you and I go downstairs? Huh? Justin, are you afraid? Come on! I only had black guys, let me see what you got going in those pants white boy!

Jessica himlar med ögonen:

- I am so sorry, Daniel. So, so, so very sorry… She has been here since four or…

- It’s allright, don’t you worry.

The Bronx med kepsen blir tyst, vänder sig om och fyller på från pitchern med margarita - allt för att vara tillbaka tre minuter senare med samma uppmaning.

- Yo, I am not kidding Justin! Whip it out! Whip it outta!!

Konversationen - som egentligen mest är en monolog - fortgår sedan frekvent var fjärde femte minut till dess att Spanking Charlene och Mo kommer - något som jag tror ska vara till min räddning men vilket bara får alla att byta platser och jag att hamna mitt emot The Bronx med kepsen.

- I am not kidding, Justin! Whip it out! Whip it outta!

Jag försöker skratta bort det, skålar med Mo som får sin drink utslagen av The Bronx med kepsen och som försöker få in en ny gratis (”It was an accident…it should be on the house!”) utan att lyckas.

It goes on. And on again. Och allt för att efter ytterligare en och en halv timme tillfälligt avslutas så att vi kan ta oss därifrån och ut på gatan där The Bronx nummer två - Jessicas syster som har Juano tatuerat i nacken - vänder sig om.

- D! What you think? I got him when I was 20, a year ago.

Spanking Charlene, som står bredvid, säger något om att det är en fantastisk tatuering (vilket det inte är) och The Bronx nummer två lommar iväg, allt för att komma tillbaka bara någon minut senare och slänga sig runt hennes hals.

- You are my bitch! MY bitch!

Kritvita Spanking Charlene skrattar.

- I am your bitch!

Jag skakar lite lätt på huvudet, merparten av The Bronx skriker fortsatt högt i någon konversation med en indier som har gått förbi medan The Bronx med kepsen återigen attackerar.

- Mo, don’t you think Justin should whip it outta?

Mo tycker förstås det, något som får The Bronx med kepsen att dra mig i byxorna, sedan i skjortan. Jag ryggar tillbaka.

- You are scared man, you are soo scared! You can’t handle a woman like me! Whip it outta - for gods sake! I wanna see!

The Bronx nummer två spankar Spanking Charlene lite lätt och på skoj, The Bronx med kepsen tar några steg tillbaka till indiern - något som visar sig ska ge plats åt The Bronx nummer tre.

Hon drar mig lite åt sidan.

- Do you smoke?

- I got asthma.

- So do I…

- You should not smoke then.

The Bronx med cigaretten blåser röken mot mig, tar två steg närmare.

- That is called passive smoking.

- Yeah, I know.

- You want some?

- No, thank you.

- Open your mouth.

- Haha. No…

- Why not?

- I don’t really like to smoke.

The Bronx med cigaretten blåser ut ny rök och tar ytterligare ett steg närmare.

- Have you ever tried a latino, Justin…?

- No.

- You should…

- Should I?

- Yes, you should. Me and you…

Någonstans där vevas Ricki Lakes samlade scener upp i huvudet, jag vänder mig om och säger “thanks but no thanks” och försöker lokalisera Mo men möts istället av The Bronx med kepsen.

Samma veva igen:

- Yo, whip it outta!

The Bronx nummer tre är tillbaka så fort The Bronx med kepsen har gått.

- Latinos something special.

Så där fortgår det ytterligare en kvart till Mo lyckas kalla till oss en taxi.

Mo:
- You were ripped to pieces, Daniel.

Jag:
- I think she tried to pick me up with saying she only had one kid…

Spanking Charlene:
- Ha! Bronx!

Dagen efter, det vill säga idag, och på ett café för brunch och screwdriver i East Village med Spanking Charlene, Tara och Roscoe och jag skrattar åt det hela rätt så glatt ända till dess att den förstnämnda får hela bordet att tystna.

- I think those girls will show up on my gig on saturday.

Hell. No. Dammit. Tror jag ska ha baggy jeans på lördag. No whipping it outta här inte.

Bilder från mobilen, i tur och ordning: Jag och Mo lätt skrämda, delar av The Bronx, Mo på gatan, Roscoe trio på Lakeside och Spanking Charlene dagen efter med dåliga nyheter.

Helg igen, eller i alla fall fredag morgon och snart helg och det är fan vad tiden går fort när man har roligt.

Eller snarare försöker avvänja sig från att inte jobba, kanske jag ska säga.

Har vigt två-tre dagar den här veckan åt att skriva, intervjua, researcha och försöka få fatt i människor (den svåraste biten), de andra åt att inte försöka göra det men det är knepigt att hålla sig ifrån och resultatet blev en artikel (att läsa här) och rätt så färdiga varianter på två andra.

Men fredag idag och det som i dagen då jag ska ta mig över till Upper East, gå på födelsedagsfest för Spanking Charlenes vän Jessica som jag har pratat rätt så mycket med via MySpace och sedan - efter vad som hotas utvecklas till ett tequilarace - bär det tydligen av ner till Lakeside Lounge på Avenue B där Eric “Roscoe” Ambel spelar.

“Roscoe” är för den som inte vet före detta gitarrist åt bland annat Steve Earle som i sin tur är husgud hos undertecknad; upplagt för succé med andra ord om inte tequilan sätter allt för stora spår och herregud, jag hoppas verkligen inte det…

Tror bara jag har druckit en endaste god tequila i mitt liv och det var på Texas Longhorn på Hornsgatan och något säger mig att den inte finns i det här landet.

Här finns nämligen mest blask - och ett stort intresse för såväl det som shots.

Fick i mig något som hette Kamikazee häromnatten. Det smakade visserligen mest Southern Comfort och slank väl därför ner, men det var sannerligen ingen höjdare och jag förstår inte varför jänkarna ska envisas så med shottandet.

Det ger ingenting. Oftast, kanske man ska tillägga. Men de kör på. Gör sin grej. Och det ofta i kombination med antingen en pitcher eller en burköl - de två billigaste alternativen på barerna och som håller styckpriset per öl nere till 1-2 dollar.

Med andra ord: släng dig i väggen Gröne Jägaren.

Men som det smakar. Eller inte smakar kanske är det rätta ordet. Pitchern blir avslagen efter någon halvtimme och därför äcklig, burkölen heter oftast Bud Light eller Coors Light och det sitter i Guiness-sinnet att öl som är heter Light inte kan vara god. Och så har vi då förstås Pabst - en slags amerikansk institution från Milwaukee som utan tvekan är det mest smaklösa och menlösa jag någonsin har druckit. Och då har jag druckit rätt så många menlösa öl i mina dagar.

Kanske därför, å andra sidan, som en sådan måste kryddas med shots?